8 maj, 2009 · 13:33

Inspårad på musik…

 
Jag tror att jag är rätt extrem vad det gäller musik. Inte musiksmak, eller så, utan sättet jag har att lyssna på musik. Speciellt första gången jag hör någon ny låt eller något nytt klassiskt musikstycke. 
Jag lyssnar nämligen aldrig på texten första gången, knappt ens andra, men möjligen tredje gången jag hör stycket ! Inte ens om texten frambärs av någon favoritsångare eller sångerska. Kanske att jag uppfattar orden men aldrig innehållet. Jag är i full färd med att ta in själva musiken, vad det är för stämning, stil, om det  svänger eller om det är vackert…och ibland blir jag bara *PANG*, slagen av den, för att inte säga nitad, överrumplad, eller helt enkelt förälskad. Då måste jag höra den igen, men inte för att höra texten, om ni nu trodde det, utan för att lyssna lite mer medvetet på hur det verkligen lät….Vad var det för häftiga rytmer eller snygg harmonik (ackordsföljd) eller kanske en vacker melodi, och allrahelst om jag blivit helt betagen, så stämmer allt det där för mig. Men så handlar det ju också om hur det framförs, vilka musiker och vilka sångare som får allt att klinga – i mina öron – perfekt. Då måste jag lyssna och uppleva allt en gång till. Kanske känner jag till och med för att ta en svängom för mig själv på vardagsrumsgolvet…OCH…i det läget kan det hända att en och annan textrad kommer till mig, men det är inte säkert.
 
 
En text kan aldrig hänföra mig så. Jag blir intresserad, nyfiken, beundrande, road kanske, eller om det är en sorgsen berättelse, kan jag bli rörd till tårar….om jag läser texten själv, vill säga. Då är det lättare att ta till sig, eller om om jag får den uppläst för mig, men om den sjungs fram……ack så svårt att tänka bort min upplevelse av musiken då, oavsett om den är positiv eller negativ. Jag borde nog söka för det där…..
 
 
Som nästan "obotlig ateist" blir jag särskilt glad i kyrkokören när jag får sjunga mässtexterna på något obegripligt språk, som exempelvis ryska, så behöver varken jag eller församling bekymra oss över textinnehållet utan helt koncentrera oss på musiken. Klangen blir ju också helt annorlunda om man hör rysk musik sjungas på svenska. Helt enkelt andefattigare….vilket ju inte bör eftersträvas i en kyrka. Dessutom tror jag att om det funnes något medium inom vilket man kunde ha direkt kontakt med eventuell gud (som jag ju inte tror på ;-)), så vore det just inom musiken…ordlös, skön och kommunikativ…..
 
 
I sällsynta fall är text och musik skriven ihop och bildar ett homogent par. Då kan det gå lättare. Om den är på svenska brukar jag också ta till mig texten fortare, om den inte är så dum att jag önskar att den vore på nåt obegripligt språk istället.
Ibland, och tyvärr väldigt ofta, tror jag texten är bättre än musiken…i alla fall mer intressant. Eftersom jag sällan lyssnar på "tråkig" musik fler gånger missar jag säkert många bra texter. Jag orkar inte höra en massa verser sjungas på en tradig melodi och till ett träaktigt komp, då blir jag bara irriterad. "Skriv en bok", tänker jag.
 
 
Självaste Bob Dylan kan få mig att tänka så, och det ryktas att hans texter är på Nobelpris-nivå. Det där vet jag inget om….;-) Men visst har han skrivit bra låtar, men så är det dom låtarna som har blivit berömda också, och det beror på att musiken är bra, det beror inte på texterna, det kan jag lova er !
En usel text kan bli världsberömd tonsatt till en  underbar musik, medan motsatsen är otänkbar i mina öron.
 
Fast en text, även om den är lite fånig, kan göra en låt till en hit som kanske annars inte hade varit det ? "She loves you, yeah, yeah, yeah", med Beatles, t.ex. Fast där beror det ju inte på innehållet i texten utan rytmen i språket, kanske….Och för mig spelar det inte så stor roll, i alla fall. Beatles texter har jag ju ändå inte förstått förrän i vuxen ålder. Det var ju mest bara härmningsövningar från början innan det fanns texthäften att tillgå och min 11-års-engelska var inte så brilliant, trots allt.
Men jag tror Beatles storhet låg i bland annat det…att text och musik klingade "musikaliskt" ihop. Dessutom hade Beatles många fina texter som håller att sjungas än idag när man till äventyrs förstår vad de handlar om….;-)
 
 
Hmmm..rätt intressant…borde kanske doktorera i ämnet…..Och jag förstår om ni vid det här laget tänker; "Skriv en bok"….;-) 
 
OK, OK, jag ska…Önskar trevlig helg, så länge ! 
 

3 kommentarer

Under Musik

6 maj, 2009 · 11:45

En ny dag imorgon…eller ?

 
Det är bara att ta nya tag. Till jobbet på osäkra ben men förhållandevis pigg..
 
 
Redan på kvällen får jag huvudvärk som nästa förmiddag växer till dunderhuvudvärk. Hemma igen.
Måste gå till min favoritläkare, specialist på infektioner och öron-näsa-hals.
Fast just idag var enda dagen som man inte kunde beställa tid. När jag sitter i soffan så här, känns det ganska ok….
 
 
Det känns bara som jag har fått en liten blyhätta på huvudet. När jag är uppe och går känns det inte ok
och när jag lägger mig ner för att vila känns det absolut inte ok! I huvudet alltså.
 
 
Men för ryggen är det bäst att ligga eller stå. Skulle kanske gå ut, allrahelst…
men orkar inte riktigt……
 
 
Det här är inte min vår…en "mellanvår" känslomässigt och en bottenvår sjukdomsmässigt.
 
Fast allt kan ju som sagt vara värre,
om man nu har Familjen Tejp i minnet 😉
 
 
Jag ska nog byta musik här på spacet, men varje gång jag tänker så har jag så svårt att komma på nån annan musik som håller bättre i längden än
Johan Sebastian Bachs…..
 
Men detta faktum att kören hela tiden uppmanar mig att "vila väl" (Ruht wohl) kan kanske bli till en självuppfyllande profetia ?
Borde ha något piggare där, kanske.
 
 
I alla fall för min egen skull. Annars vet jag ju att man inte direkt springer in på varandras space nuförtiden och hör och ser alla låtar och andra länkar som man lägger upp, utan man kollar den senaste uppdateringen…kollar det senast skrivna, kommenterar om man kommer på nåt att säga och så fort ut igen. Msn:s nya upplägg liksom uppmanar en till detta manér. Detta tidsgissel som aldrig uppmanar till eftrtanke och ro…Kanske ska behålla musiken, trots allt….
 
 

Jaja…tiderna förändras och vi med dem.
 
Ha det gott så länge ni kan……Jag måste vila mig ett tag…..
 

4 kommentarer

Under Tid

30 april, 2009 · 11:16

Familjen Tejp

 
 
 
Och som vanligt när jag har fått använda denna tidsblå sida som klagomur,
 
 
kännner jag mig ytterligare stärkt av att läsa om Familjen Tejps öden och äventyr.
Tänk att man kan i alla fall ha det så mycket värre.
 
 
En tjatig feberhöjande infektion och ett 
dystert sinnelag kan avhjälpas så lätt med hjälp av  Familjen Tejp.
 
 
Pröva du med…HÄR!
 
 
Oc för dig som missat början…Läs här också!
 

5 kommentarer

Under Klagomål.

29 april, 2009 · 10:20

Att utrota det meningslösa

 
 
 
Hur bekämpar jag den meningslösa känslan som smyger sig in i nackmusklerna, bakom alla glada tillrop och lustkänslor? Den som knycker till och snörper ihop min mun och frågar mig: "Vad tjänar det till allting ?"
När jag glatt fröjdar mig åt att jag i alla fall kan cykla till jobbet, blir jag förkyld och blir hemma under några av årets hittills vackraste dagar. Hade precis lyckats anamma en lust till mitt arbete, hade tagit plats där med mitt filmskapande (en liten "dokumentär" om fritids) och med musiken på drop-in-kaffe, för alla föräldrar på fritids. Men när jag blir sjuk känns det som om jag tappar mark såväl reellt som i min egen skalle. 
Är det att ge upp för tidigt ? Att undra vad det tjänar till….att ta i det lilla extra…..för att sen dyka ner igen.
Ja, det är det.
 
 
Inte tycker jag att jag har gett upp för en liten förkylning förr,….Jag har väl inte gett upp nu heller, men den fula otäckingen, "Meningslösheten", med sitt vaga svaga tryne säger mig hela tiden att det inte är någon idé med någonting.
Varför då ?
Jag gör ju trots allt hela tiden framsteg, om man ser ur ett helhetsperspektiv. Jag var för ett och ett halvt år sedan heltidssjukskriven och nu jobbar jag ändå min fulla tid….inte helt och hållet med det jag önskar, men har ändå kommit in på min senaste arbetsplats rätt väl, ingen är dum mot mig utan snarare tvärtom är många mycket uppskattande och glada över att jag finns där.
Så vad begär jag ?
Kan det kanske ha med hela livet att göra ? Och min barndom, typ….?
 
 
 
Som sist ut av 5 syskon, en sladdis,
 
 
 har jag ju alltid kommit sist…fått veta allt efter alla andra…ingen idé att försöka komma ikapp ens en gång.
 
 
Så jag har alltid hittat egna kanaler, egna "familjer" där jag är, eller åtminstone känner mig jämbördig. Kämpandet för att ta plats i en storasyskonskara har jag gett upp för länge sedan.
 
 
Och i själva uppgivandet  blir jag så upptagen av att inte kämpa, så jag ser inte dem omkring mig som  som faktiskt tycks lyssna till mig som en vanlig människa och inte som en "lillasyster".
 
 
 
Men kanske är jag bara en "lillasyster" ändå, hur jag än gör och hur jag än anstränger mig ? Om jag ser mig själv som det så gör väl alla andra också det ? Och jag behöver inte anstränga mig för att tolka allt till det sämsta. Inte när Meningslösheten får tala. Jag ser ju hur jag behöver ta i från tårna för att någon ska bry sig om vad jag säger och när jag jag tar i så pass känner jag mig jobbig och lite obekväm. Och för en kvinna i min ålder är väl inte just det önskescenariot.
Nej! Nu vet jag att jag överdriver. Jag tror inte att den situationen har uppstått än, att jag skulle uppfattas som jobbig, men varför verkar det då så skrämmande ?
Fast egentligen ger jag ju inte upp min plats hur lätt som helst, det har jag ju bara sett under den här vårterminen på jobbet. Jag struntar inte i det heller, när saker och ting går emot, men ändå…
 
 
Vad tjänar det till ? Vem bryr sig ? De sjuka meningarna äter sig in bakvägen medan mitt ansike och min tunga talar ett annat språk. Likt en tjuv om natten stjäl det meningslösa mina anspråk på mening med livet, äter i sig det roliga och lämnar det trista, övergivna, anspråkslösa grå bakom sig… 
Jag ska utrota det meningslösa, till varje pris. Men till vilken nytta ?
 

1 kommentar

Under Mänskligt

24 april, 2009 · 23:13

lust att….

 
Så fort andan faller på så vill jag göra något. Göra vad som helst.
Men när luften står still, ja då stannar även "newmill"
 
 
När det är lågt i tak eller många inkrökta hörn
finns inte mycket att hoppas på eller längta till
 
 
men när huset sjuder av det oväntat onämnbara
då kan jag fara så långt det går, då vill jag vara till, det är det jag vill!
 
 
 
 

 

3 kommentarer

Under Okategoriserade

8 april, 2009 · 10:07

Rörelsefrihet

 
Nu är det dags att se möjligheter istället för omöjligheter…..
 
 
Så lätt att gräva ner sig, men ack så tungt att komma upp till ytan igen när man väl är där nere.
Det där talesättet "ner kommer man alltid", är ju användbart i alla livets skeden. Även när man rent mentatlt har grävt ner sig i en liten grop är ju vägen upp så besvärlig. Och det kan vara så svårt att se förbi alla hinder man själv har  satt upp, så skickligt men nedbrytande. De hinder andra har satt upp åt en är svårare att göra något åt men å andra sidan är de lättare att upptäcka.
 
 
Så fort jag tog fram cykeln i förrgår för att cykla till jobbet, kände jag hur minst tre ton bekymmer rasade ner från mina axlar och miljoner trassliga tankar blåste ut genom "öron, näsa, hals". Och jag förstod med ens att allt satt i rörelse, inklusive mig själv, ger nytt mod, nya tankar nya känslor, medan allt som sitter still blir statiskt och omöjligt att ändra på.
 
 
Om man är bitter och besviken på livet, beror det ofta på att man upplever att man sitter fast i en rävsax som man inte kan ta sig ur. Bestämmer man sig för att röra sig i den ena riktningen, dras det åt i den andra. Alltså rör man sig inte ur fläcken utan sitter fast i sin lilla "sur-urna" och bär sig åt som om man vore rörelsehindrad, fast man inte är det. Jag har ofta tänkt på att många rörelsehindrade inte låter sig hindras så mycket som vi andra rörliga typer. Jag tror inte att det beror på att vi är otacksamma utan snarare att de rörelsehindrade är vana vid motstånd och vet att det krävs något av en om man ska komma någon vart.
 
 
Nå…efter några månader i en ganska, för att vara jag, djup svacka, tar jag fram min cykel igen och putsar upp den, pumpar de båda tomma däcken och glider iväg och det känns uppe på Västerbron som om jag faktiskt har fått vingar att flyga med när jag susar ner mot mitt mål där jag har mitt jobb. Mina arbetstider har inte förändrats men kanske har jag själv förändrats. Allt känns lättare…
 
 
Jag har läst någonstans att ett dåligt förhållande kan inte förndras om man bara begär att den andra parten (i mitt fall arbetsgivaren) ska förändras). Liksom i en dans måste man själv också våga ändra stegen för att den andra ska kunna ändra sina.
 

 
Har vi väl ändrat våra steg är alla vägar öppna…eller, ja…nästan alla i fall…;-)
 
 
Något Gullefjun med en ständigt positiv livssyn får erfara är att man kan få stöd och hjälp från oväntat håll bara man vågar ta några livsfarligt trippande steg utanför staketet. Kanske en påsksensmoral, typ ? 
 
Glad Påsk på alla vägar ni tar! =)

9 kommentarer

Under Mänskligt

5 april, 2009 · 16:57

Sluta gråta, börja skratta!

 
Nej men Hallååååå!
 
Nu har ni fått lida tillräckligt med både mig och Jesus och jag vet inte vem jag ska benämna i sammanhanget….?
 
Dags för lite annat…kanske inte direkt mänskliga förhållanden, men lite andra, som man fäster sig vid väl så bra.
 
 
 
 
och den senaste, men förhoppningsvis inte den sista…..
 
 
Man kan ju vilja återuppstå för mindre än att följa fortsättningen, i alla fall jag…
 
Mycket nöje! =)

4 kommentarer

Under Mänskligt

5 april, 2009 · 14:55

Och på den tredje dagen…

 
Så kanske det blir som i berättelsen om Jesus…
 
Och på den tredje dagen återuppstod han…
 
 
En ängel var det väl ,som uppenbarade sig och sade: Varen icke förskräckta! Graven var tom och Jesus hade återuppstått. Nå, jag har inte ens konfirmerat mig, uppväxt i "ett sant ateistiskt hem", som jag är fast å andra sidan vet jag inte många familjer som har sprungit i kyrkan så ofta som min barndomsfamilj, just kring påskhögtiden.  Och allt detta beror inte på att vi inte kommer ihåg alla dessa myter och berättelser om Jesu lidande på korset och vill återupptäcka dem, utan anledningen till kyrkogången är kyrkosången och huvudanledningen stavas BACH.
 
 
 Johan Sebastian Bach. Så mycket Bach jag har hört redan som barn, när mina äldre syskon sjöng Matteuspassionen eller Johannespassionen och det jag inte har hört i den vägen är inte värt att höra….;-)
 
Fast vad det gäller återuppståndelsen har inte Bach just så mycket att tillägga. Hans historier slutar ju just vid korsfästelsen och sen får den minnesgoda erinra sig resten.
 
 
 
Igår sjöng vi Johannespassionen med "min kör" och orkester och det var ett sceniskt framförande som faktiskt levandegjorde inte bara Jesu lidande utan också människornas kamp och strid på liv och död, här på jorden.
 
 
 
 
Viss musik är underskön medan annan musik är mycket dramatisk, en stor del är berättande men för mig som är född och uppvuxen med just denna sorts musik är det en underskönt vacker och helande musik som visst skulle kunna återuppväcka mig och mina sinnen, om jag hade varit Jesus. Fast nu är jag ju inte det….men jag kan ändå ta med mig musiken ut i livet igen och använda mig av det den är bra på….
 
Att göra mig lycklig igen! =)
 
 
Och i min mediaplayer klingar "Ruht Wohl", slutkören i Johannespassionen….för oavsett om man ska återuppstå eller ej måste man ju sova först…)

Lämna en kommentar

Under Tid

2 april, 2009 · 22:14

Tog sats och….

 
Har haft samtal med min chef. Tog sats för att säga allt till henne…..och grät….och grät….
 
"Vad är jobbigast nu?" frågade hon, deltagande.
"Att jag gråter", sa jag.
 
Och sen snörvlade jag mig genom hela samtalet och kunde faktiskt få fram det viktigaste…. klagomål och önskemål,  och lite allmänt historieberättande om de senaste åren och om mina upplevelser. Till slut noterade hon faktiskt det jag i första hand hade att invända mot, och ville förespråka ,nämligen mina arbetstider, och kunde ange en god anledning till att jag åtminstone kunde få jobba en förmiddag i veckan.
 
 
Det tog tid och en hel snörvlande, men till slut fick jag både ett mycket låååångt samtal och ett litet erkännande och en notering om mitt hetaste önskemål. Det bästa av allt var ändå att jag stod på mig trots tårarna. Jag var rädd för att de skulle komma, innan, och de kom, men jag stod ändå pall.
 
 
Jag är stor nu! =)

4 kommentarer

Under Tid

30 mars, 2009 · 10:10

Att äga sitt eget liv

 
Tänker att jag måste äga mitt eget liv. Få bestämma över mig själv.
 
 
Vi behöver lönearbete. Att få tillhöra ett sammanhang och få känna sig duktig och behövd, inte minst.
Vi behöver också fritt spelrum, egna tankar tänkta till slut och att kunna utföra något som man själv har tänkt ut. En del har ju allt det där inbyggt i sitt jobb, men har man inte det fullt ut är ju fritiden desto viktigare.
 
 
För mig har alltid fritiden haft en mycket stor betydelse. Den oavlönade tiden har ofta gett mig mer tillfredsställelse och gett mig ett eget människovärde som vida överglänser det värde jag har haft på mina olika arbetsplatser. Jag tänker på körsammanhang i första hand och även på den tiden då jag själv var körledare, jag tänker på tiden här vid bloggen när jag gjorde mina "färgradioprogram", när jag har gjort musik och/eller film vid datorn, när jag en gång i världen spelade i ett tjejrockband,  och vilken glädje man kan skänka sig själv bara genom att ha tid att tillåta sig att göra det där man en gång kanske drömde om. Inga stora skapelser i sig, men ack så roligt att göra. Att få tänka och göra saker bara för sin egen skull utan att behöva tänka på att skriva upp antal timmar, att tänka att man ska få mer eller mindre lön än någon annan, för glädjen att göra något man gillar.
 
 
Allt det där är lyx, ser jag nu med facit i hand. Allt det där kunde jag göra för att jag ägde min fritid. Jag hade flera långa eftermiddagar i veckan till mitt eget förfogande. Och ack, vad jag slösade bort den tiden på ingenting. Kanske för att jag behövde det…särskilt på slutet före min sjukskrivning, men ändå….
Nu sörjer jag min förlorade fritid. Det är det jag gör. En ledig förmiddag är aldrig lika sorglös som en ledig eftermiddag. Aldrig så lustfyllt skapande, eftersom det ansvarsfulla, det plikttrogna, det avlönade och ibland visserligen roliga arbetet ligger framför, hänger över en som en blygrå januarihimmel….jag kommer aldrig ifrån den. Dessutom missar jag varje vecka början av min körrepetition. Min betydelsefulla fritidsaktivitet blir också naggad i kanten. Trots lika mycket deltidsarbete som förut förlorar jag nu både i fritid och lön, förut var det bara lön. Förut var det bara lön, vilket jag stod ut med eftersom fritiden kändes så viktig i sig. Mitt andrum.
 
 
Och nu säger ni kanske: Ska hon nu börja gnälla igen ?
Och ja, det ska jag väl…men det värsta är nog att jag har mig själv att skylla i det här fallet. Jag gick med på att jobba på fritids när jag kom tillbaka, fast jag tidigare sagt, "aldrig mer fritids", fast av andra orsaker….Jag har alltså skickat mig själv i detta "tidsfängelse", vilket inte gör saken lättare.
 
Men nu måste jag hitta en strategi för att ta mig ur detta, åtminstone till nästa termin.
 
Goda förslag, någon ?….
 

4 kommentarer

Under Tid