
Should I ?

Under Musik
Att ge sig tid
Under Tid
Att ta sig tid
“Vad bra, nu har vi tid på ditt medarbetarsamtal att prata igenom hur det har varit för dig och hur det ska bli i fortsättningen!”, sa hon….inte. Men hon skrev ett mail och meddelade mig en tid och skrev att eftersom jag hade jobbat så kort tid så behövde vi bara ha en halvtimmes samtal.
“Kort tid” ? Man upphör aldrig att förvånas. Ja, jag har ju “bara” jobbat i 19 år där….fast det är klart att om jag tar bort de senaste 2 åren så blev det bara 17, och från början var jag ju inte anställd av skolan eftersom det inte var skolan som var arbetsgivare för barnomsorgen, dvs fritids, på den tiden…men låt oss säga 13-14 år då ?
Som vanligt tog jag det hela med ett skratt……..
Först….Sen infann sig den där känslan som kommer allt oftare. Jag är inte värdig. Mindervärdig. Jag har inte rätt att kräva mer tid, eftersom jag och min nuvarande tjänst är så betydelselös.
Men stopp!
“Jättemagplasket”.
Visserligen bär hon sig illa åt, fast hon menar säkert inte så illa som det låter, men jag måste ju säga ifrån på en gång: “JAG VILL ha mer tid av din tid !” Hon måste ju få veta, för att kunna agera bättre. Istället skrattar jag bort alltihopa och därmed slår det tillbaka på mig själv. Jag anser inte att jag är värd mer tid….eftersom jag inte protesterar mer tydligt. Och eftersom jag inte förstår att klaga i tid blir jag istället ledsen och känner mig kränkt och eftersom jag känner det så, har jag ännu svårare att uttrycka mig utan att börja gråta. Och vem vill lyssna då ? I det läget kan en rektor eller biträdande sådan bara tänka att “hon har ju varit sjukskriven och deprimerad, inget som vi behöver ta åt oss av.”
Men det vore nog ändå enkelt om det bara var denna epsiod som var anledningen till mitt nuvarande känsloläge. Då skulle jag veta vad som borde göras. Men nu är det fler saker som triggar igång det sorgliga gråtandet. Det är som om hela jag var en stor duschkabin som ständigt stod och skvalade. Ibland lyckas jag passera strax bredvid utan att få så många droppar på mig, ibland blir jag liksom inknuffad där och blir dyngsur och ibland och för det mesta lyckas jag passera helt obemärkt….alldeles sval och torr och utan skråmor. Men det har kostat på för jag har fått spänna alla muskler, dra in magen och hålla andan för att klara mig.
Och så har jag hoppats att det ska lyckas imorgon också…

I mediaplayern en nygammal skapelse hittad i mitt filskafferi…kanske kan passa in i sammanhanget bättre nu, än då det var gjort ?
Under Tid
Lika ?
kulan i luften igen
Under Mänskligt
tider
Under Klagomål.
lite till
Under Mänskligt
Skrapa på ytan
Under Mänskligt
I tid och o-tid
Under Tid
I evighet, amen…
Under Tid







































Time in Stockholm 










