Should I ?

 
Har ägnat den vackra morgonen åt att göra en massa mer eller mindre fåniga tester på Facebook. Eftersom det var så länge sen jag gjorde nåt sånt där, kändes det ändå nästan lite busigt och kul, trots fånigheten. Ni vet: "Vilken personlighet är du?" Vilket djur, vilken Disneyfigur, och…you name it….
Till slut gjorde jag i alla fall : "What song illustrates your life?" med följande resultat…..
 
 
 
Och drabbades av dåligt samvete. Ja, jösses, vad tjatig jag låter hela tiden…..ett evigt malande fram och tillbaka utan varken finess eller variation. Fast visst finns det ljusning i det hela. Jag skrev att jag gillar låtar med "beat" och det fick jag ju, kan man säga. Ganska tungt beat också och det kan ju vara på sin plats ibland, fast om och om igen ? Och samma tjatiga text…..ja, så är det. Men det är ju roligt när man får syn på sig själv ur ett så helt nytt perspektiv.
 
Jag = en punklåt ?
 
Jo, det stämmer faktiskt. Och nu vill jag be om ursäkt för allt tjat jag har åsamkat er under de senaste åren. Visserligen tema med lite större variationer än i låten ovan men ändå tjat, tjat, tjat…..
 
 
Hur vore det, Millroll, om du ägnade dig åt att skriva om nåt du kan eller vill eller nåt du brinner för, istället för dessa eviga tirader om dina personliga tillkortakommanden, alternativt övriga dåliga erfarenheter eller andra känslostormar ?
 
 
Inget mer "Tyck synd om dig själv" !
 
Just do it!
 
 
Och om ni hör, mina ärade bloggläsare och vänner, något annat gammalt gnäll, så nyp mig bara lite lätt i "profilen",
är ni snälla ! 😉
 

4 kommentarer

Under Musik

Att ge sig tid

 
Smälter ner tid och erfarenheter till en begriplig massa känslor. Benar först upp dem och ser dem i olika ljus. Sen är det dags att packa ihop igen.
Det mesta handlar om gamla sorger som blir påminda av nya olika former av stressmoment. Jag skulle vilja se det som en allergi. Vissa saker tål mitt psyke väldigt bra, andra inte, på grund av inre förutsättningar och yttre omständigheter.
 
 
När jag gråter som mest är det för att jag inte har gett mig själv, inte har förstått att ge mig själv tillräckligt mycket tid att reflektera och diskutera, och helt enkelt prata med någon annan människa om allt som har hänt mig under det senaste året. Det är lite UFO-varning på mig, känns det som.
 
 
Sällan beror ens egna sorger på andras beteenden. Det kan påverka en positivt eller negativt, men det är ändå bara jag
 som kan komma tillrätta med mina sorger och bedrövelser. Ingen annan kan ha en aning om inte jag berättar det för dem och om de lyssnar, förstås.
Kanske har det varit min störsa stressframkallare under årens lopp. "Det finns väl ändå ingen som vill eller hinner lyssna på mig"…..
 
 
Och i nästa steg…vad har jag egentligen att berätta. Inget av intresse för andra, förmodligen. Så stänger jag in mig själv och det som eventuellt vill komma ut ända tills det väller ut av egen kraft.
 
 
Nå ,må det flöda då. Nu finns det inget som kan stoppa flödet, eller mig. Om jag vore religiös skullle jag faktiskt be om att jag aldrig skulle sluta känna efter. Aldrig "köra på som vanligt" igen.  Men nu är det ju  inte fallet.
 
Nu återstår bara att gå till mig själv!
 
 
"Vill jag vara så god att ge mig tid att känna, att tänka, att leva, ty ingen annan kommer att göra det åt mig ?
 
I evighet, jajamen…"

2 kommentarer

Under Tid

Att ta sig tid

 

“Vad bra, nu har vi tid på ditt medarbetarsamtal att prata igenom hur det har varit för dig och hur det ska bli i fortsättningen!”, sa hon….inte. Men hon skrev ett mail och meddelade mig en tid och skrev att eftersom jag hade jobbat så kort tid så behövde vi bara ha en halvtimmes samtal.

“Kort tid” ?  Man upphör aldrig att förvånas. Ja, jag har ju “bara” jobbat i 19 år där….fast det är klart att om jag tar bort de senaste 2 åren så blev det bara 17, och från början var jag ju inte anställd av skolan eftersom det inte var skolan som var arbetsgivare för barnomsorgen, dvs fritids,  på den tiden…men låt oss säga 13-14 år då ?

Som vanligt tog jag det hela med ett skratt……..

Först….Sen infann sig den där känslan som kommer allt oftare. Jag är inte värdig. Mindervärdig. Jag har inte rätt att kräva mer tid, eftersom jag och min nuvarande tjänst är så betydelselös.

Men stopp!

“Jättemagplasket”.

Visserligen bär hon sig illa åt, fast hon menar säkert inte så illa som det låter, men jag måste ju säga ifrån på en gång: “JAG VILL ha mer tid av din tid !”  Hon måste ju få veta, för att kunna agera bättre. Istället skrattar jag bort alltihopa  och därmed  slår det tillbaka på mig själv. Jag anser inte att jag är värd mer tid….eftersom jag inte protesterar mer tydligt.  Och eftersom jag inte förstår att klaga i tid blir jag istället ledsen  och känner mig kränkt  och eftersom jag känner det så,  har jag ännu svårare att uttrycka mig utan att börja gråta. Och vem vill lyssna då ? I det läget kan en rektor eller biträdande sådan bara tänka att “hon har ju varit sjukskriven och deprimerad, inget som vi behöver ta åt oss av.”   

 

Men det vore nog ändå enkelt om det bara var denna epsiod som var anledningen till mitt nuvarande känsloläge.  Då skulle jag veta vad som borde göras. Men nu är det fler saker som triggar igång det sorgliga gråtandet. Det är som om hela jag var en stor duschkabin som ständigt stod och skvalade. Ibland lyckas jag passera strax bredvid utan att få så många droppar på mig, ibland blir jag liksom inknuffad där och blir dyngsur och ibland och för det mesta lyckas jag passera helt obemärkt….alldeles sval och torr och utan skråmor. Men det har kostat på för jag har fått spänna alla muskler, dra in magen och hålla andan för att klara mig.   

Och så har jag hoppats att det ska lyckas imorgon också…         

I mediaplayern en nygammal skapelse hittad i mitt filskafferi…kanske kan passa in i sammanhanget bättre nu, än då det var gjort ?

6 kommentarer

Under Tid

Lika ?

 
 

"Varför ska alla vara lika ?"
"Är det inte just skillnaderna mellan könen som är tjusningen ?"
 
 
"Ska verkligen kvinnorna apa efter karlarna och bli likadana ?" …
Och… "jag vill att en karl ska vara en riktig karl!"
 
 
Så argumenteras det mot jämlikhet ?!?! Om det nu kan kallas argument…. 
 
Nej, kvinnor och män ska inte BLI lika, men de ska HA lika värde ! Svårare än så är det inte, men det  som verkar vara det största problemet är det svenska språket. Vi måste lära oss att skilja på att BLI och att HA, eller för all del…att inte HA..
 
 
För övrigt tycks det mig att den där olikheten MELLAN könen främjar en större likriktning INOM könen. ( Språklektion nr 2 ;-))
 
 
 
Alla kvinnor ska vara kvinnliga och som sprungna ur Venus annars är de för lika det andra könet, dvs männen. Och en sådan olikhet gillas inte, eller….?
 
 
Så håller man sig inom rätt ramar och är olik rätt kategori har man klarat provet att vara människa.
Men HAR man lika mycket värde som de som påstås vara mest olik en själv ?
 
 
Tja…Den som lever får se ?

8 kommentarer

Under Kärlek och politik

kulan i luften igen

 
 
Nu är det skoj igen…nu är det flera, flera stycken som bloggar och står i, och som också har tid att hälsa på varann. Jag som vid detta års början förklarade bloggen  död . Sen ångrade jag mig, som ni här kan se, och försökte strax därpå bevisa motsatsen, om jag så skulle vara den sista bloggande människan.
Men det behövdes inte. Nu är vi ju 1,2,3, många på G. 😉
 
Det var skönt. Jag är i grunden en social människa. Inte i behov av kontakt hela tiden, men i behov av att veta att där finns andra.
 
 
Och det gör det ju. Puh….
 
Nästan så det inte gör nåt att jag har råkat bita ihjäl en tand så den klövs på mitten och en liten lagningsdetalj föll ut. Känner mig som en sexåring som ständigt går och känner på min lösa del av tanden med tungan. Men jag är för gammal för sånt…eller för ung, beroende på hur man ser det ?
 
Men nu är det dags att sova för att jag ska kunna gå upp imorgon och hitta en ny tandläkare att gå till. Min förra blev för gammal…sisådär 96 år…det är min pappa, som några av er kanske känner till. Så att byta tandläkare för första gången vid 55 års ålder är väl också rätt originellt. Hmmm…..men jag måste ju. Vill kunna bita ifrån, ju.
 
 
Men då är det i alla fall kul att tänka att jag inte är ensam i denna bloggvärld som har varit så tyst så tyst ända sen ….? Det minns jag inte.

6 kommentarer

Under Mänskligt

tider

 
Mitt jobb är bra.
 
 
Jag gillar mitt jobb och mina arbetskamrater och barn och föräldrar. Inget egentligen att klaga på. Måste gilla läget ! Ändå vet jag inte hur jag ska bli vän med mina arbetstider.
 
 
Börjar sent varje dag. Aldrig före halv elva, men slutar sent och kommer hem i mörker hela vintern.
 
Men en dag i veckan slutar jag fyra, och turligt nog fredagen. Jag vet, jag vet….jag är väl bortskämd. Jobbar bara 75 % och har lediga förmiddagar, i princip. 
Problemet är att det är svårt för mig att komma igång med något på förmiddagen utan att hela tiden känna att jag måste äta och komma iväg. Det stör mitt sinnelag. Det stressar mig.  Ändå är jag morgonmänniska. Gillar att gå upp på morgnarna och komma igång med lite gymnastikpass, läsa tidningen, kolla datorn…och sen skulle det vara dags för mig att gå iväg till jobbet…göra mitt bästa min piggaste tid på dygnet, för att sen kunna gå hem eller göra något annat relaxande på eftermiddagen när jag är mindre allert. Brukar säga att jag är morgon- och kvällsmänniska, men resten av dygnet är jag en zoobie. Ja, och i allra högsta grad på eftermiddagen. Men det är då jag ska vara som bäst. Hur gör man för att ändra sin mentala och fysiska rytm ?
 
 
 
 
Jag som ändå är rytmiklärare har inte greppat det. Totalt "orytmisk", vad det kan tyckas. Eller så upplever jag det som en oregelbunden taktart. Den haltar. Man klappar på ettan och trean i takten i en femtakt, exempelvis. Precis när man har funnit rytmen i tretakten blir man avbruten av tvåtakten och så ska man på ettan igen. Jag vet inte om det här låter som rena grekiskan för er, och precis så omöjligt känns dessa arbetsider för mig. Inte omöjliga, för jag har med nöd och näppe klarat av dem (minns mitt förra inlägg om att komma försent!), men de gör mig stressad och nästintill deprimerad, igen!
 
Vill inte, får inte, orkar inte bli deprimerad, igen!
 
Ack, om mina arbetstider vore lika svängigt spännande som en femtakt, som exempelvis i detta exempel:
 
 
Kanske jag finner den rätta rytmen och hittar min livscykel i vår när det är dags att trampa igen ?
Och fåglarna kvittrar…fast det gör de ju mest på morgnarna förstås….
No don`t look back…för vem kan backa på en cykel ? 😉
 

4 kommentarer

Under Klagomål.

lite till

 
Snart ska jag gå….ska bara göra en grej till…skriva lite till…kolla, titta…jag har tid på mig….jag hinner…och…?
 
*Poff*
 
 
 
Jag hann inte. Försenad igen. Det är den där sista kvarten som varje dag liksom går upp i rök, och kvar står jag ofärdig och snopen. Förstenad i min försenade kropp. Jag hade ju allt under kontroll. Också, plötsligt inte.
 
 
Nu har jag börjat träna igen. Träna min lite (en aning) för stora kropp med mitt lite för lilla gymnastikprogram, varje morgon. 10 minuter tar det och jag märker att både kropp och själ behöver det. Det har hjälpt förut så det borde gå igen. Men jag borde också träna min tröga hjärna att fatta att den där extra kvarten finns inte. Jag kan lika lite expandera tiden med min tanke som jag kan förminska min kropp utan arbete.
 
 
Men mitt i allt detta svävar mitt hopp om försoning och en ljusare framtid. En dröm om att en vacker dag kunna förflytta mig i allt utan friktion och motstånd. Tiden är allt och ingenting och jag är dess visare som sätter den på dess rätta plats. Men först måste jag träna hjärna, organisera mitt blodomlopp, och gymnasticera min kropp för att allt inom mig och runt omkring mig ska kunna löpa fritt utan besvär.
 
 
Och hur det nu är…medan jag tänker och tränar så är jag ju där igen.
Tiden har gått ut och jag blev kvar i mina futtiga bestyr….men det blir nog bättre sen ?
 

1 kommentar

Under Mänskligt

Skrapa på ytan

 
 
Att skriva då och då är som att skrapa lite på ytan.
Få med något typiskt för det som just nu pågår men som inte har varken med mig eller övriga världen att göra.
Inget fel i det.
 
 
"Skrapnos" är bara mitt förnamn, och även om jag ibland har drömt om att skriva något "på riktigt", både i bloggen och utanför den, så tänker jag så ofta själv att jag helst läser den där texten som lämnar så mycket åt läsaren att fundera över att man nyfiket vill komma tillbaka och läsa mer. Att få ett helt paket serverat för sig, visserligen skickligt och elegant komponerat, ger en väldigt stark mättnadskänsla och jag är inte så säker på att jag är så nyfiken på att komma tillbaka och höra mer, om det inte är så att jag känner personen ifråga och i så fall har ett mer personligt intresse av att veta mer.
 
 
Och egentligen är det samma sak med allt man försöker förmedla till andra människor. En lärare som berättar hela historien redan första lektionen får inte så många vetgiriga och nyfikna elever som den som låter barnen undersöka vissa saker själva. Att bara berätta det barnen frågar efter är egentligen en ganska bra tumregel. Fast man måste ju först så ett litet frö så att de får impulser att fråga om nya saker de inte visste att de ville veta. Att vara lärare är ju en specifik situation, men även utan att ha en sådan "lärare-elevrelation" kan man kanske fundera över hur man kommunicerar med andra människor. Vissa älskar att tala om att "så här är det….", medan andra gömmer sig bakom en ganska bekväm och ansvarslös roll i samtalet…"jag varken kan eller vet nånting".
 
 
Ibland tror jag att det handlar om att man är storasyskon eller småsyskon, fast det stämmer förstås inte alltid. Tur det! Det vore vore ju olidligt om alla teorier alltid stämde till punkt och pricka.
Fast en sak vet jag och det är att det stämmer rätt bra på mig. Jag är lillasyster och jag har lutat mig bekvämt tillbaka och tänkt att de där stora som vet och kan allt får prata och stå i och det är ju ingen idé att lägga sig i ändå för de inpass jag gör är oviktiga i sammanhanget. Jag var ju alltid för liten för att veta och kunna något. Eller så skojade jag om det hela, och fick uppmärksamhet på det sättet. Men…till skillnad från hur det är nu…blev jag grymt skicklig på att lyssna.
 
 
Lyssna in såväl sakförhållanden i samtal, som det känslomässiga bakom orden. Bra kunskap, men när jag utbildade mig till lärare ledde den kunskapen till att jag blev alltför inkännande med eleverna och för lite av den "storasyster", i dess positiva bemärkelse,  jag borde ha varit. Ett beteende jag sen har fått kämpa mig till under årens lopp. För jag har märkt att det är svårt att förstå andra för bra utan att bli uppäten, och provar jag den andra vägen, har jag svårt att vara lagom lyhörd utan att bli för sträng eller tråkig.
 
 
Det där gäller med alla människor men visar sig förstås extra tydligt i umgänge med barn. Nu kan jag ju både ta ordet och ibland behålla det, fast det känns inte alltid naturligt.
Märkligt hur ens livsbetingelser under barndomen kan prägla en. Och så funderar jag nu vidare….Vad är det då jag vill säga som är så viktigt när jag tar ordet ? Och vad vill jag att åtminstone någon eller några ska bli nyfikna på ? Är det också något jag har tränat mig på att glömma bort…inte tycka att det var så viktigt, kanske ? Något som kan vänta tills alla andra har sagt sitt.
Så jag skrapar lite på ytan så länge, tills jag kommer på det där jag har gått och burit på så länge. Eller har jag det ?
 
 
P.S.
Så blev det ändå som ett litet "bloggpaket", färdigt att servera…bara rosetten som saknas.
Men en viss undran lurar i vassen…..tror jag, tralala….
D.S.

Lämna en kommentar

Under Mänskligt

I tid och o-tid

 
 
Och så har jag inte tid igen. Tid att tänka och att skriva. Och när jag har tid  tycker jag inte att jag har någon anledning att fylla luftrummet med ord, bara för sakens skull, eller inte ens för min egen skull.
 
 
 
Men här tittar jag ändå in av någon slags nyfikenhet kanske. Nyfiken på vadå ?
Tja. Vill se om jag kommer på nåt vettigt. Och det gör jag ju inte. Inte den här gången heller. Kanske nästa ?
 

2 kommentarer

Under Tid

I evighet, amen…

 
Jag bestämmer ögonblickets vara
eller inte …
I upphöjd frånvaro bakom kameran
ser jag vad som ska bli oförglömligt
 
men tänk om jag i mitt fastnitande av oförglömliga stunder
glömmer de allra mest oförglömliga ögonblicken ?
 
På näthinnan har några bilder från "Maria Larssons eviga ögonblick" bränts in.
Några bilder som ett annat öga har valt åt mig.
 
Tänk vad mycket  oförglömligt som är slumpvis utvalt att förevigas i våra förnimmelser och som vi gör till våra egna intryck.
Fast de egna skjuts åt sidan. Till och med egna bilder tagna med egen kamera gör de tillfälliga förgängliga…minns inte viket jag minns av New York. Bilderna därifrån eller det jag faktiskt såg med egna ögon…Strunt samma…det mesta är ändå förevigat…nästan 2 Gb med bilder och videosnuttar. Något av det borde vara oförglömligt även utan att ha blivit avbildat.
 
Fast det har det ju blivit förstås….i evighet, amen…typ.
 

6 kommentarer

Under Tid