Nu är det åter dags för en milstolpe i mitt liv.
Dags att gå vidare med det jag har föresatt mig. Mitt musikpedagogiska projekt. Efter en termins sökande bland prioriteringar tror jag nu att jag har hittat vägen att gå. Ett steg i taget!
Manus ska skrivas klart. Hur jag ska göra med musikrättigheter ska undersökas och det har jag påbörjat.
Nu vet jag också steg tre. En noggrant utformad ”kursplan” att tillämpa när jag ska ut i skolor för att lära ut allt jag kan och allt jag gjort till lärare som undervisar i berörda årskurser.
Steg 2 blir att ta kontakt med några testpiloter – skolor där jag har kontakter, för att prova min undervisningsserie på dem under nästa höst. Sen är det bara att köra! Tycker att jag åtminstone i teorin har stakat ut vägen… 😉
Allt vore toppen om jag inte nu under de senaste nätterna hade legat vaken och formulerat arga kommentarer till alla idisslande, blinda och döva mumier på nätet som ständigt tjatar samma sak utan att visa minsta vilja att ödmjukt lyssna på de svar de ändå får. De klagar på att inga vill lyssna på dem, men har ändå hörselkåpor på för säkerhets skull. De vill nämligen vara offer och inget annat….Och ingen får störa den ordningen för då kan de bli ledsna och måste sjukskriva sig.
Om jag fick bestämma skulle vi ”bunta ihop” och utvisa alla snåla, hatiska gnällspikar till ett krigshärjat, fascistiskt land så kanske de får lära sig att stava till såväl ödmjukhet, lyhördhet, empati, vänlighet, som snällhet…..
Men jag hejdar mig. Så långt har det gått i vårt land att jag kan bli så arg att jag önskar andra människor in i döden, praktiskt taget. Ja, frånsett att jag tänker mig att de får komma tillbaka när de har lärt sig en läxa. Inte snällt, men nödvändigt kan man tycka….
Fast jag är glad att det inte är jag som bestämmer, för så får man ju inte bete sig mot andra människor… Eller får man?
Och åsikter måste man väl få ha?
Ja, men inte vilka åsikter som helst. Man får inte kränka eller hota andra människor på grund av hudfärg, könsidentitet, handikapp, etc.
Men ändå görs det hela tiden…
Förut blev jag mörkrädd av otäcka uttalanden. Inatt blev jag arg! Det gläder mig. De ska banne mig inte få förstöra min nattsömn, min sinnesfrid, min begynnande arbetsro….
När jag tittar på klockan är hon tjugo över fyra på natten. Attans! Det är redan kört!
Men nu vet jag… De ska inte få vinna!
Jag har senaste tiden börjat undra vart vi ska ta vägen om de vinner nästa val?
Nej, de vinner inte! Det ska jag se till.
Och du, och du, och du, och du…..Och du…… Aldrig ger vi upp, för gör vi det är det vi som blir ihopbuntade och skickade nånstans varifrån vi aldrig kan räkna med att komma tillbaka eftersom de redan avskaffat all form av asylrätt.
Det om detta! Nu tror jag att jag kan sova inatt…. Skönt! 😛
Trevlig Trettondagsafton!
Time in Stockholm 
Tid 