Tid

Detta gråtmilda väder inbjuder sannerligen inte till sportande, och framförallt inte utomhus. Men nu är ju sportlovet över så nu är det dags att fira helg med en katt i knät och något gott att äta och dricka.

Vanligtvis brukar jag ju promenera hem på fredagar, vilket tar drygt en timme, käckt trallande på ”det är så hälsosamt och stärkande i fjällen”. Men idag avstannade trallandet redan vid Västerbro-fästet och buss 4 kom så lämpligt just då. Ibland hyllar jag kollektivtrafiken mer än annars.
Vi kan vara glada att vi har någon.
I vissa länder kan man inte vara säker på att bussen kommer överhuvudtaget. I alla fall inte samma dag.
Några män från något afrikanskt land stod en gång och väntade på bussen vid en svensk busshållplats. De kanske hade väntat några minuter och de svenskar som också väntade, tittade på sina klockor och verkade lite stressade, och när bussen kom i tid, skrattade de afrikanska männen nästan ihjäl sig. Bussen kom i tid på minuten. Därifrån de kom, var de glada om det kom någon buss alls, förklarade de för någon som undrade. De tyckte det var väldigt komiskt med de exakta tidsangivelserna och att de faktiskt stämmer.

Jag har hört den här berättelsen i andra eller tredje hand, för flera år sedan, och jag minns inte alla detaljer, men jag tycker det är väldigt talande för hur vårt samhälle fungerar.
Visst är det bra med punktlighet, men ibland kan det faktiskt bli ganska komiskt hur vi låter oss lyda klockan, som slavar. Om vi kan se oss själva utifrån, lite grann, vill säga.
Inte konstigt att många av oss är ihjälstressade nästan.

För mig, som är född i långsamhetens tecken, är tid guld värd. Visst behöver jag pengar till mat och husrum som alla andra, men när jag får välja mellan överflöd av tid eller överflöd av pengar, väljer jag det första alternativet.

I början av mitt arbetsliv jobbade jag heltid några år i förskolan, eller på dagis, som det hette då. Då hade jag alltid mycket mer pengar än jag kunde göra av med. Mina kompisar som pluggade hade aldrig pengar. Jag kallades för banken. Jag tyckte det var rätt kul att vara den som var ”rikast” i bekantskapskretsen. Det var också första och sista gången det har varit så…….
Jag märkte nämligen då att det inte var värt det. Jag var nästan aldrig ledig och kunde inte använda mina surt förvärvade slantar när andra var lediga.
Så upplevde jag det, i alla fall.
Jobbar jag deltid, som jag har gjort senare i livet, har jag visserligen inte haft så mycket pengar, men jag har haft tid.

Egen tid.

Mitt liv är den tid jag har. Hur jag disponerar min tid avgör hur jag trivs med mitt liv.
Det här är ju självklarheter förstås, men jag tror inte att man tänker på det varje dag. Det berömda ekorrhjulet fångar in oss i ett tunnelseende.
”Jag ska bara, och sen ska jag bara, och då ska jag göra en grej till innan jag får semester och kanske jag måste jobba över för att ha råd att resa iväg på semestern – och då ska det bli så skönt att koppla av…..”

Det där med livet – det kanske bara är en myt, att man ska leva det?
Att man ska göra det bästa av den stund man har på jorden…?
Att vi har en egen fri vilja att välja vilken väg vi ska ta….?

Jobba och slita och kanske köpa något fint för pengarna och förhoppningsvis hinna njuta av det innan vi dör?

Jobba, men inte slita tills vi dör, och passa på och njuta lite då och då medan vi lever men med en lite mindre kassa?

Men det värsta är väl att väldigt många inte kan välja. Väldigt många har inte jobb, inte bostad, och har kanske inte hälsan i behåll.
Om man inte ser ljuset i tunneln och inte har något alternativ alls…..

Jag tycker att det borde finnas utvägar och vägar in för alla i vårt fina land, med välfärd, kollektivtrafik, demokrati, jämlikhet och rättvisa för de allra flesta.
Jag tycker att alla borde få sitta inomhus med en katt i knät en dag som denna, och jag tycker att det enda vi svenskar med jobb, bostad och god hälsa, får klaga på ”i det här landet”, är det urgrå, usla, urkalla vädret en dag som denna.

Fredagsmys borde vara en mänsklig rättighet, helt enkelt!

Nu stänger jag fönstret för nu ska Misse och jag fira helg.
Ha det! 😊

Nu har vi kommit till väsentligheterna. Back to basics. Bröd åt folket.

Det känns ju ganska så genuint att baka sitt eget bröd. Det där med självhushåll är ganska lockande. Förr i världen bakade jag ofta bröd till mellanmål på fritids. Men nuförtiden har vi varken kök eller tid över till sådan lyx, trots att det är både billigt, gott och nyttigt. Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna….

Men visst kräver det mer personal på fritids om en ska vara sysselsatt i köket halva eftermiddagen.

Och personal på fritids är inte precis nåt man gödslar med i dessa dagar. Särskilt inte i ytterstadsskolor, men även fritids i innerstan drabbas. Det heter så snyggt att det ska satsas på skolan men alla partier utom vänsterpartiet har glömt att fritidshemmen hör till skolan. Jämfört med skolan är fritidshemmen den fattiga styvdottern, kusinen från landet, en Askunge som det hunsas med. Jag skulle inte reta mig så mycket om det bara vore de vuxna som drabbas, men det är barnen som kommer i kläm. Samma barn är så otroligt viktiga på förmiddagarna när de går i skolan. På eftermiddagen får de klara sig efter personalens, och sin egen,  bästa förmåga.

Men som sagt…. I innerstaden är förhållandena mycket bättre. Och för min egen del jobbar jag inte på fritids längre, så jag kan gå hem till mitt eget ”fritidshem” här hemma där jag bor och baka mitt eget bröd.

Och jag finner det vara gott! 😉

Och för övrigt har vi fått en ny liten prins i Sverige. För egen del är jag trots allt glad att kungatronen bara kan ärvas, för tänk om man kunde rösta på en kung eller drottning, och det skulle bli…… Nej, huvaligen! Jag vill inte ens tänka på det. Inte vill jag ha en president heller. De har ju dessutom makt. När jag följer valet i USA blir jag ännu mer mörkrädd. Vilken galning som helst kan ju bli president. Här i Sverige finns det ju i alla fall partier som bestämmer och röstar fram sina partiledare. I USA verkar partierna ha svårt att påverka nånting.

Tja…. Jag bakar så länge, och må rätt kvinna vinna!  😉

Det går långsamt fram, men det går ändå fram.

Idag var det planeringsdag på fritids. Riktigt spännande. Vår arbetslagsledare berättade om fyra personlighetstyper och hur, var och vad de stod för. Vi fick placera in oss i den kategori där vi kände oss mest hemma. Det visade sig att tre av oss kände oss hemma i den kreativa gruppen och en i ledar-gruppen, men ingen hade placerat sig bland de strukturerade eller omhändertagande/relationsbyggande. Fast vi tyckte alla att vi hade ganska mycket av den senare i oss. Annars hade vi inte jobbat med barn, förmodligen….

Men ingen kände sig särskilt ordentlig eller strukturerad.
Det roliga var att på det sättet kunde vi tydligt se vilket som var vårt arbetslags utvecklingsområde, utan många och långa diskussioner.

Att sen verkligen bygga upp ett bra och fungerande arbetslag, kan ta flera månader. Men en god början är alltid en bra start om man faktiskt vet var man ska börja och hur.

Mitt eget pedagogiska projekt skulle också behöva en liknande genomgång.
Nu är det bara jag och mina egna förmågor som behöver rannsakas, men om jag tänker på det jag behöver utveckla och på det som redan är gjort så blir det ganska tydligt vad jag själv brinner för och tycker är roligt och vad jag hela tiden skjuter åt sidan för att det känns för svårt eller tråkigt – något jag aldrig tror att jag kommer att behärska eller förstå.
Och då förstår jag också att det är just det eftersatta som jag måste koncentrera mig på. Jag måste bara köra lite pep-talk först så att jag tror att det tråkiga är roligt och spännande när jag väl kan det. Ungefär som jag säger till barnen när de inte vill göra nåt in inte kan.

Jag måste också preparera min självbild. Jag gick på en företagarmässa för några veckor sedan för att lära mig lite om företagande. Jag kände mig udda på en gång när jag gick runt bland alla blivande smarta företagare eller när jag såg dem bakom diskarna, som skulle vara rådgivare åt mig och åt de andra. Det var kanske inget fel på dem men ingen såg mig eller verkade bry sig. Efter tio minuter gick jag därifrån med en blandad känsla av misslyckande och stolthet. Som en ful ankunge som en vacker dag ska visa hela världen vem som vinner i längden .

Jag har kanske aldrig varit ful, men jag har alltid identifierat mig med den fula ankungen. När jag var i 6-årsåldern var jag tvungen att lämna rummet för att jag grät så ohejdat när mamma läste den sagan för mig och några till, så att ingen hörde vad mamma läste.
Jag var nästan otröstlig. Min bror berättade att det slutade lyckligt och så småningom kunde jag väl höra sagan till slut. Och inuti mig växte nog sakta en inre vacker vit svan som då och då får chansen att breda ut sina vita vingar. Men just den dagen på företagarmässan var svanen väl inbäddad djupt inne i mig, där jag tuffade runt i alltför varma kläder och med en tung ryggsäck och var mest varm och irriterad på min egen brist på framåtanda och positivt tänkande.

Och då bestämde jag mig. Jag  ska göra på mitt sätt, med mitt projekt som ledstjärna. Jag kan bli en annan typ av företagare. Jag är inte van vid att vara min egen utan har alltid jobbat i arbetslag, där vi kan hjälpas åt och komplettera varann.

I mitt projekt måste jag komplettera mig själv med förmågor jag inte visste att jag hade. Om jag inte hittar dem på en gång är det väl bara att sträcka på svanhalsen och speja i nya riktningar.

Jag är inte säker på att det håller hela vägen, men eftersom det gick förra året att blogga varje dag i 100 dagar, och det var ganska kul, så testar jag i år igen.

Jag bloggade nästan bara med mobilen. Det var ett bra knep för då blev inte inläggen för långa i allmänhet.

Jag hann få både influensa och ischias under perioden men lyckades med vissa besvär att fullfölja utmaningen.

Att skriva sig både frisk, glad och smart tror jag kan vara en god idé. Att hålla tempot i livet och inte låta sig försoffas i alltför hög grad, och om jag skriver lite varje dag kanske jag tvingas reflektera lite över mitt liv och leverne och så blir skrivandet en slags försäkring mot dumhet, sjukdom och depression… typ.

Eftersom jag redan är en glad natur är det nog mer dumhet och diverse krämpor jag har att kämpa mot. 😉
Däremot har det konstaterats att människor med infektioner i kroppen – förkylningar och dylikt – har lättare för att drabbas av depressioner än människor utan sådana sjukdomar.

Kan jag bara hålla snuvan stången så ska jag nog kunna fortsätta hålla mig glad, stark och smart.
Och det gör jag bland annat genom friskvård. Jag går från jobbet och hem minst en gång i veckan, vilket tar en dryg timme. Idag blev friskvårdstimmen en kombination av friskvård och sportlovsaktivitet, för nog kändes det som att vara uppe på fjället när jag i bitande motvind pinade mig över Västerbron. Men det var det värt, väl uppe på toppen, när Stockholmsvyn bredde ut sig nedanför mina fötter.

Ja, så mycket friskare det kan kännas att komma ut i friska luften än att sitta på tunnelbanan och hosta och nysa på andra.

Det påminner mig om att jag varje vår de senaste åtta, nio åren har haft någon form av segdragen förkylning. Bara en vår för två år sedan var jag förskonad, och den våren var jag tjänstledig från jobbet.

Inte hälsosamt att jobba?

Tja… Man kan se det som ett tecken, kanske. Men jag tar det som en utmaning. Två år kvar till pension.
”Jag ska klara av det….”  😉

För fyra år sedan på dagen idag dog min 99-årige pappa. Han skulle ha blivit hundra senare på sommaren, men kom inte ända fram. När vi var och tog farväl av honom några dagar tidigare, vaknade han upp ur sin dvala efter ett tag och när jag sen skulle gå eftersom jag hade haft sån hosta länge,  sa han till mig.
– ”Hur är det med dig? Du har varit dålig…. ” Och det kom från en nästan 100-årig man som själv var döende.

Nej, pappa… Du blev inte 100, men jag kan kanske klara av att skriva i 100 dagar. Om du kan läsa vad jag skriver kan du se hur vi har det nuförtiden.

Det skulle vara roligt….

Vi ses!

Ibland önskar jag att jag vore lite mindre mänsklig. Bara lite….

Jag skulle vilja kunna programmera mig till att göra allehanda nyttigheter och även onyttigheter. Tänk om jag kunde säga att imorgon ska jag gå på bio, men först ska jag handla och städa och äta lunch – och så blir det så!

Det vore fantastiskt men skulle kanske kännas lite overkligt?
Den här helgen har det nästan varit så, men bara nästan Igår var vi på vernissage efter en lång promenad. Det var roligt och fint i solskenet,  men jag hade hela tiden en huvudvärk som gjorde sig påmind och när jag gick uppför en backe med ganska svag lutning blev jag alldeles slut och andfådd. Ja, jag har ju varit förkyld, men det var ju en vecka sen. Trodde att jag hade återhämtat mig.
Även dagens promenad satte mig på plats. Dagens backe var visserligen brantare, men jag blev helt darrig.
Klarade ändå att handla mat efteråt men det var knappt…. 😉

Varför kan andra människor följa sina planer och ändå se ut som hälsan själv hela tiden?

Det kanske helt enkelt bara är jag som är människa och alla andra är maskiner eller robotar. Jag är grundlurad. Kanske är jag med i ett experiment som alla känner till utom jag? För att se vad en människa i min ålder klarar av….?

Nja. Det mest troliga är nog att jag inte är riktigt kry än – eller ännu värre – att jag håller på att bli sjuk igen.

De där konspirationstankarna kan jag nog glömma. Såna är sällan riktigt realistiska, vare sig det gäller min hälsa eller lösningen av mordet på en mycket känd svensk politiker…..

Det som ger mest lugn och ro åt själen är ändå att krama någon, få massage eller klappa en katt. Börjar med det sistnämnda så kommer nog hälsan efter som ett brev på posten.

Vi går mot ljusare tider. Allrahelst idag när solen skiner så mycket den kan.
Typiskt nog vilar jag hemma i fåtöljen just denna soliga dag. Årets första sjukskrivning. Trist men nödvändigt. Men det får lov att gå över! Och jag tar en dag i taget. Hälsa kan inte forsceras fram.

När vårljuset kommer blir jag förstås glad som alla andra, samtidigt som jag kan känna dubbla känslor inför det förväntade lyckoruset. Kanske är det för att jag så många gånger känt besvikelse när våren väl är inne. Alla dofter, alla glada människor och alla fester som liksom inte lever upp till sitt rykte. Jag tror att mitt inre och mitt yttre inte förstår varann på våren.
Ljus och mörker krockar, liksom.

På hösten, däremot…  Då börjar mitt liv med nya utmaningar. Lagom varmt väder och roligt med nya kurser, nya klasser och nya tag. Så känns det i alla fall så här på avstånd.

Det där med att kisa blekt mot omvärlden kan ha sin charm, men jag känner mig bara ful och vårtrött, med urvuxna, blekta vinterkläder, ofta lite för varm och svettig,  och en aning dyster för…. Ja vad? Vårdepression? Ja, men inte varje vår heller?

Om jag nu ska ta fram det bästa humör jag har här på bloggen, får jag nog göra det också i förhållande till våren.

Jag får säga liksom ”storfinansen” säger om låglönearbete – hellre en låg lön än ingen alls, eller…. Hellre en låg sol än ingen alls! Hellre ett blekt ansikte än inget alls!

utschasad färgradioproducent..

Och nu i sjukdomstider får jag väl klämma i med:
Hellre en hostig hals än ingen alls, Och högre feber är bättre än ingen temp alls.

En klen tröst, säger ni, men hellre en klen tröst än ingen alls.

Jaja…. Man ska vara tacksam för det  lilla. Det håller i alla fall humöret uppe.
Och det är ju bättre än inget humör alls… 😉

När orden är förbrukade och utnyttjade på  fel sätt och i fel sammanhang, när de slits isär så att nya missförstånd uppstår och vi människor inte känner igen oss i de nya sammanhang som uppstår, missförstår vi varann för att vi inte förstår ordens betydelse.

Vi måste rädda språket åt eftervärlden. Berättelsen om våra liv kan inte berättas bara av politiker, av schlagermakare, av statusuppdateringar om semesterresor, veganmat eller mikrobryggerier. Vi behöver berättare, musiker, konstnärer och alla sorters konstnärer som höjer vår blick och hjälper oss att se var vi befinner oss och vart vi är på väg och som också ger oss vägledning  där vi befinner oss.

Några av de där berättarna finns och har funnits i vårt land. Vi brukar säga att de fattas oss. Astrid Lindgren, Tage Danielsson, Olof Palme…. Och idag saknar vi ännu en sådan livsbetraktare och förmedlare av berättelsen om våra liv – Bodil Malmsten.

Jag följde henne i början av min bloggtid här. En författare som bloggade – det kändes modernt. Hon gjorde sin egen resa i samtiden, med den där speciella humorn och sitt absoluta gehör för språk. I början gick det att kommentera på hennes blogg, vilket jag gjorde vid ett tillfälle, och fick till min stora glädje svar direkt i rubriken till nästa blogginlägg. Jag har för mig att hon beskrev svårigheten i att få tag på frimärken i Finistère och jag erbjöd mig att skicka några franska frimärken till henne som blev över när jag senast hade varit i Frankrike. Jag tror att hon uppfattade humorn i mitt ”generösa” erbjudande för hon skrev: ”En kommentator vid namn Camilla”, i rubriken, men fortsatte sen med att uppmana mig att komma tillbaka till Frankrike för att skriva de där vykorten jag inte hann med förra gången….

Det var ju bara några korta meddelanden oss emellan, men jag känner ändå att det fanns en kontakt, om än aldrig så liten. Hon slutade så småningom med öppna kommentarsfält. Hur vänliga kommentarer hon än fick, störde de henne i hennes arbete. Det var på den gamla goda tiden innan folk hade börjat hata varann på nätet.
Det var när en folkkär författare och poet fick lov att vara folkkär utan att få illasinnade och missunnsamma kommentarer slängda efter sig.

Några år efter ”frimärkskonversationen” gick jag på en signerings-träff med Bodil Malmsten. Hon läste högt ur en av sina böcker och sen signerade hon i böckerna vi i publiken hade köpt. Hon tog sig tid med oss alla och frågade vad vi hette och hur vi ville ha det. Jag hade köpt en av hennes böcker i present till en vän och en fin anteckningsbok till mig, med fack i pärmarna bak och fram. En bok att att skriva i. Hon frågade vad jag hette och när jag sa mitt namn, tyckte jag att hon tittade till lite extra. Än idag ångrar jag att jag inte sa att det var jag med frimärkena. Men hon skrev en fin personlig dedikation till mig. Kanske hon visste, ändå….?

Det får jag aldrig veta.

Men jag vet att anteckningsboken är full av anteckningar om idéer till berättelser och de  första tankarna och konkreta idéerna till mitt projekt är nerskrivna och skissade där. Jag vet att det var så hon använde sina egna anteckningsböcker – fulla av infall, citat, tidningsurklipp, teckningar och helt enkelt minnesanteckningar. Ingen hel roman men små skärvor av livet att pussla ihop till en hel väv av liv.

Nåt sånt….att göra något helt av något ihopsamlat sammelsurium som i sin helhet kan lyfta. Kanske är det så vi måste jobba när ”det är något i vårt land som verkar ha gått sönder”, eller hur vår statsminister nu har uttryckt det?

Det är bara att laga det trasiga och göra nytt av det som är sönder.

När ord inte längre fattas oss kan vi bygga meningsfulla berättelser.

”Skriv själv, svenska folk, skriv själv!”

Eller för att tala med Bodil….

Så händer det att granen åker ut, att en i familjen blir pensionär – inte jag – och att tiden rusar på som vanligt.

Försöker stanna upp och tänka och göra positiva saker för uppdatera min hållning vad gäller att inte falla i gråmulenhet och oro för den värld som man i allra högsta grad behöver oroa sig för.
Men försöker tänka att det finns alltid en god nyhet för varje negativ, även om jag också försöker blunda för svårigheten i att hitta en god nyhet som väger upp ett helt krig.

Men vad ska vi göra då? Om inte vi som har det bra orkar stå upp för godheten – vem ska då göra det?

För min egen högst personliga del tycker jag att livet flyter på bra, även om tröghetslagen fortfarande råder angående mitt pedagogik-projekt, men nu börjar jag hitta en struktur i min handlingsplan…. Jag kan nog bli klar till hösten med alltsammans.
Se det som en vision, och inte ett löfte….  😉

Men sätter jag lite press på mig själv brukar jag få tummen ur….

När himlen ligger lågt grå och snön på marken börjar anta samma grå färg  gäller det att vilja välja väg ut ur tristessen.

Nej, jag är inte deprimerad, men om jag väljer att sjunka ner i modden, kan jag lätt bli det.
Mitt uppdrag var ju det motsatta.
Att se ljuset i den dunkla verkligheten. Det finns goda exempel. Några vill anmäla den grekiska befolkningen på de grekiska öarna, till att ta emot Nobels fredspris, för deras osjälviska insatser för alla flyktingar som riskerar livet under riskfylld båtfärd över Medelhavet.
Det känns som en värdig vinnare, och precis lika rätt som att ”volontären” blev utsedd till förra ”årets svensk”.

Själv känner jag mig ganska nöjd med att ha hunnit ner på ICA innan det blev försent.
Att bejaka sin lust att göra ingenting och att se tiden an. Är det inte ett litet steg för mänskligheten?
Jag har i alla fall tärt ganska lite på jordens resurser – att inte ha gjort en weekendresa till New York, eller ätit en stor biff till potatisgratängen, eller farit kors och tvärs genom landet i något bensinslukande fordon.
Det kanske är en väg att gå?
Att inte just göra nåt. Att spara mina krafter till när jag behöver dem?

Till er som undrar…
Jag skojar lite. Men bara lite… 😉
För om inte alla gör det där jättehäftigt coola som de får lust till för stunden, så kanske vi har en chans att klara en del av klimatmålen.
Jag kan ställa upp på att vara den som inte gör så mycket. Jag är bra på att göra ganska lite. Handla ganska lite och shoppa minimalt. Jag kan sitta här och tänka och fundera och klia på mobiltangenterna…..
Fast attans! Drar energi till batteriet!
Tänkte inte på det.

Ja, men om det är det enda jag gör…?

Får fundera på följderna.

Ha det så skönt så länge det går!

Här hemma funderar vi på att inte slänga ut granen. Inte än…. 😉

Ett steg i taget….

Min positiva hållning i internetvärlden håller sig någorlunda ovan vattenlinjen.
Det har varit värre… 😉

Försöker tänka att om du är det du äter, blir du också det du läser och skriver och förmedlar. Läste i en dagstidning om hur människors humör påverkas av hur deras egen röst låter. Man hade manipulerat människors röst under tiden som de läste högt ur en bok. De hörde i hörlurar hur deras röst lät gladare och språkmelodin förändras och var mer varierad. Humöret påverkades därefter.

Ja, det är inte så förvånande. Jag hörde en gång Babben Larsson berätta hur hon helt enkelt hade sagt till sin spegelbild varje morgon hur bra och klok och vacker hon själv var. Och hon kände sig ganska snart precis så bra som hon själv hade sagt. Trots att hon visste att det var hon som hade sagt det.
Hon hade ju lika gärna kunna lura sig själv att tänka motsatsen, men hur trist hade inte det blivit?

Tja….

Du väljer själv vad du tänker och känner om dig själv. I alla fall mer än du tror….

Ljug lite snällt  nästa vecka, får vi se hur det har gått nästa söndag.  🙂