Tid

Igår på körkonsert och ikväll på kulturkväll för lärare, på operan.

Det är som om jag har flyt. Om man aldrig utsätter sig för andras uttryck och konstarter kan nog själen förtvina sakta och nästan omärkligt. Så lätt jag har för att fastna i hemmets lugna vrå av ren slentrian. Kanske lite trötthet också, och lite liknöjdhet. Jag har sett så mycket och hört så mycket, tror jag, så att inte mycket kan överraska och överglänsa de kulturupplevelser jag redan haft.

Brukar ibland på skoj citera min gamle far när han sa, – ”Äh, det där har man ju hört tusen gånger…”
Men egentligen vet jag ingen, som liksom han, låter sig överväldigas av sina känslor när han upplever musik som han älskar.

Och nog är jag lättpåverkad också. Det kan vara ett skydd att slå ifrån sig. Orkar inte riktigt ta in mer än jag kan hantera. Fastän jag vet hur glad och euforisk jag kan bli av att höra musik som är så bra framförd att man blir hänförd, hänger jag ändå helst hemma i soffhörnet efter jobbet.

Men nu ska det bli annat av. Ut och konsumera kultur….Men i lagom doser.

För mycket och för lite skämmer allt, och eftersom det har varit för lite kultur en lång period är det dags för balans.

Jag är beredd. Jag vet vad som behövs – mindre bekvämlighet!
Svårare än så är det inte…. fast inte direkt lätt heller. Särskilt som det var ommöblerat idag när jag kom hem.
Måste provsittas…. 😉

Men kulturplikten kallar…. Och precis som jag vet, är det alltid mycket värt och mycket musik i huvudet som snurrar och pulserar runt i kroppen lång tid efteråt.

Ja, jag vet. Det är bara det att minnet är dåligt, så precis som när man skaffar sig träningsvanor, goda matvanor och studievanor kan man ju skaffa sig kulturvanor.

Hur svårt kan det vara?

Den lilla fina maskrosen som du kunde se på gårdagens blogginlägg, hade inte blivit fotograferad om jag inte fått rådet att titta efter den, av en förbipasserande kvinna nere i Tantolunden, där jag satt och solade på en bänk. Och hon hade säkert inte sagt något till mig om jag hade tillhört de mötande, hastigt gående ute på solskenspromenad.
Men hon blev själv så glad över sitt fynd så hon var tvungen att dela det med någon tillgänglig person i närheten.

Att vara tillgänglig i rätt position och i rätt tid är väl inte så lätt.

En del är alltid tillgängliga på det ena eller andra sättet. De verkar inte kunna stänga av den knappen. Det kan vara fint också, att alltid kunna ställa upp om någon behöver hjälp och stöd.

En del klagar mer på andras brist på tillgänglighet. Om man inte svarar på telefon eller på sms, eller om någon inte kommer fram till någon myndighet eller om någon läkare har knasiga telefontider….eller inga alls.
Det kan naturligtvis vara problematiskt, men ibland får jag för mig att många tycker att alla andra ska göra sig tillgängliga, medan de själva inte behöver bjuda på sig själva alls.

En del människor ställer alltid upp, och lite för osjälviskt, för de osjälviska människorna kan ge övriga personer dåligt samvete…. ”Varför är hon så duktig, då?”
Och så sluter man sig i sitt skal, rädd att bli påhoppad och ombedd att hjälpa till, ge en slant till tiggaren, prata med en främling. Hellre ingen kontakt än att behöva säga nej till några, kanske några tänker.

Kanske också jag?

Men just därför blir jag så glad över att ha varit tillgänglig åtminstone en gång vid rätt tillfälle och på rätt plats.
Det kan löna sig, tänker jag.
Det behöver inte medfölja en massa outtalade krav och förpliktelser….  bara en liten guldstund på vårkanten….  😉

Idag gjorde vi en annan promenad i närbelägna Nyckelviken. Såg skog och sjö och en mängd picnic-sugna barnfamiljer, och jag fylls av glädje över att kommande släkten också går ut i skog och mark och gör sig tillgängliga för naturupplevelser, i umgänge med andra barnfamiljer i skön miljö och dessutom är föräldrar och barn tillgängliga för varann.
Jag hade inte vågat hoppas på att de där relativt enkla nöjen som inte kostar så mycket, annat än en god Miljövård förstås, skulle leva kvar så länge till.
Men det finns hopp om mänskligheten… och om vi människor får uppleva hur tillgänglig vår natur är, vill vi säkert verka för att den ska fortsätta att vara det för alla….

Har råkat radera ett inlägg ikväll. Bara att göra om. The show must go on….

Idag stod solen som spön i backen. 

Och i backen stod det tussilago som en påminnelse om hur blek en vår kan verka i jämförelse.
Den älskade blomman utmanar den blekt prövade naturen.

Kort och gott.

Trevlig helg! 😊

Mot nya djärva mål…
Jag har klarat av en tiondel av #100Bloggandet. Allting funkar bara man fokuserar och tar ett steg i taget – eller en tiondel i taget, som idag. Om man tänker sig att man ska blogga 100 dagar i sträck kan nog bloggandet torna upp sig som ett oöverstigligt berg.
Precis som det kan kännas oändligt långt till sommaren om man börjar längta redan efter jul.
Det känns lättare om man försöker dela upp tiden i kortare perioder.

Ju äldre jag blir kan jag t.o.m. börja känna att jag vill stanna tiden, även en vanlig torsdag. Jag vet hur bra jag har det nu men vet ingenting om morgondagen. Kanske jag inte ens lever imorgon.

Idag skiner solen, jag har en skön eftermiddag hemma med nära och kära och med eftermiddagsfika. Solkatterna trivs i solljuset och jag trivs i fåtöljen.

Just nu….

Visst kan jag drömma om hur varmt och skönt det skulle kunna bli i sommar, men då missar jag ju alla dagar och veckor som passerar under tiden, som kanske är minst lika trivsamma, och alla väntade och oväntade möten med andra människor.

Jag kan också längta efter vissa saker som ska hända, men tiden kommer aldrig att verka så evig som när jag var barn, då tiden alltid tycktes gå för långsamt.

Nu är det bara att dra ett djupt andetag, kisa mot solen och tänka att jag står i en skidbacke i alperna och tar en paus i gatuvimlet.
Blundar jag, går det ännu bättre. 😉

Imorgon är en annan dag….

Och så lite mer  pausmusik med
”Färgradion – Kvinnogöra”, på begäran…. 😉

Mycket nöje!

Mitt lyckotal är åtta. Och idag firade jag den internationella kvinnodagen genom att snubbla på målsnöret… eller åtminstone mitt eget skosnöre, med ryggsäck och ICA – kasse, och allt.
En vänlig engelskspråkig kvinna hjälpte mig på fötter och hjälpte dessutom till att fånga in äpplen och annat som hade runnit ut ur kassen. Jag försökte vara heroisk, men grimaserade fram ett thank-you, och mumlade att det var OK.
Jag var ju nära hem och inget var brutet, men aj, vad ont det gjorde i handen och ena knät!

Jag hade ju tänkt påminna mig själv och er, om vad jag gjorde för tio år sedan just denna dag, på bloggen. En klang- och jubelföreställning för den kvinnliga musiken, i något som jag kallade Färgradion. Det blev några länkar och några hemgjorda filmer med tema ”kvinnors musik” under en veckas ”sändning”.
Tyvärr har länkar och bilder fallit bort, eftersom vi som på den tiden höll till på MSN;s ”Spaces” – där de la ner bloggverksamheten 2010 – fick flytta bloggarna till annan ort, exempelvis WordPress.

Men jag hade tänkt uppdatera den där premiärsidan lite, dagen till ära.

Hoppas nu inte mitt snubblande på mållinjen tas som ett tecken i tiden – Att feminismen inte heller når ända fram till mål.

Nej! Vi måste följa kvinnorörelsen eviga paroll – ”Gråt inte – Kämpa!”

Då blir inte målsnöret ett hinder utan ytterligare en gräns att spränga och överskrida.
Vare sig vi åker Wasaloppet och hamnar i fel spår eller kommer i kläm eller i bakvattnet i andra situationer i livet, måste vi kämpa och aldrig ge upp.
T’y det är kvinnors lott här i livet.

Eller har varit…..
Nu är det ju mycket bättre….
Eller?

Jo. Nya tag.
Ge järnet! Nu åker vi.
Nu blir det andra bullar! 😊

Här följer Färgradions premiärprogram!

När jag var barn hade jag ingen namnsdag. Mitt namn var nog för modernt för den svenska almanackan. Jag fick istället dela namnsdag med min mormor, min mamma och min syster den nittonde november. Jag kände mig inte unik precis men ett andranamn är ju bättre än inget.
Men så ändrade man almanackan plötsligt och jag fick först den tjugonde oktober, och sen – många år senare
– hade de ändrat igen.
Plötsligt kom barnen i skolan framrusande och ropade grattis på namnsdagen, men helt fel dag, enligt mig.
Nuförtiden har jag alltså namnsdag idag, den sjunde mars. Jag blir lika glatt överraskad varje år när någon gratulerar mig. Fördelen med ett något sämre minne…. 😉

Annars är ju namnsdagar inget vi firar. Annat är det visst i vårt grannland Norge, av någon anledning. Men det är ju alltid kul att fira!

Och nu vill jag bara stämma in i Shakspeares ord i Romeo & Julia:

”What’s in a name? That which we call a rose,
By any other name would smell as sweet….”

Ur balkongscenen.

Jag tycker det är ganska centralt. En människas värde styrs ju inte av vilket namn den bär. Heller inte vilken hudfärg den har eller vilken nationalitet den tillhör.
Att det ska vara så svårt att begripa!
Det begrep inte människor för tusentals år sedan och det begriper de inte nu heller. Därför är denna pjäs ständigt lika smärtsamt aktuell.
Tyvärr!
Men orden klingar också lika lidelsefullt vackra.
När jag var 14 år kom filmen med de två unga skådespelarna i huvudrollerna och de spelade sina roller precis så unga och förälskade som man kan vara i den åldern. Jag har sett filmen ett oräkneligt antal gånger – och det var ändå före vhs- och dvd-tiderna. Det fanns en vinylskiva med musiken, och de viktigaste scenerna ur dramat, som jag lyssnade på i oändlighet. Jag kunde hela balkongscenen och lite till, utantill.
Det var ändå gammalengelska och krångliga ord, men vad gör det när man är en besatt tonåring?

Nu kan jag bara spridda fraser, men jag ryser fortfarande av välbehag när jag läser de vackert klingande orden och meningarna, som liksom fortfarande sjunger i min skalle…..

”…Tis but thy name that is my enemy….”

”…. I take thee at thy word.
Call me but love, and I’ll be new baptized…. ”

Ja, lyssna själva och njut! 😊

Idag klipper vi till. Ingen lång blogg utan en kort en.
Har skrivit en lång redan, men blev så trött att jag nästan somnade.

Med en nyfriserad får ni en mer ansad blogg. Piggare än någonsin. Tror jag.

Ha en fin vecka! 😊

Före…

Efter…..

Vänner kommer och vänner bestå. En av dem som består hade vernissage idag tillsammans med ett par kompisar som har målat tillsammans i 25 år ungefär två gånger om året under denna tid. Nu ville de visa upp det. Och mycket fint fick vi se.

Och mycket fint fick vi höra….

En man spelade på snäcka. Efteråt kom han fram och hälsade på mig och då kände jag igen honom. Vi umgicks i samma gäng i början av sjuttiotalet. Tänk, hur det kan bli. Vi pratade länge om gamla tider och vänner från förr. Sen visade sig att han var på denna vernissage för att han kände en av de andra två utställarna. Hon, i sin tur bor vägg i vägg med oss i grannhuset. Världen är faktiskt inte så stor, alltid.

Tiden är ingenting i dessa sammanhang när 70-tal smälter ihop med nutid och tar vägen via vänner man har lärt känna däremellan.

Jag tror att mitt liv alltid har gått ut på att få ihop alla världar – alla pusselbitar.  Och idag kändes allt komplett på det sättet. Det roliga är att det händer när man minst anar det.
Och bilder från alla epoker i livet pusslar också samman delar av en själv. Musik och bilder kan bilda en enhet. Och det är bara för oss mottagare att inta alltihop.

Jag står bredvid och ler.
Det här är mitt liv…. 😉

Tack för dagens vernissage!