Tid

Snart, mycket snart, kommer hela mänskligheten bli enögd.

Människor som tidigare har kunnat se mer än en sak i taget kommer att förvandlas till cykloper. Inte så sakta – men säkert – kommer vi också att förlora färgseende och förmåga att urskilja djup och yta, värme och kyla, snällhet och elakhet – allt kommer att bli ett omstörtande antingen eller – för eller emot, ja eller nej, svart eller vitt.

Ett samtal förvandlas till order. Musik förvandlas till gnissel eller muller.
Dans blir marsch, kärlek blir blir till krav och begär.

Hittills har mänskligheten förändrats under en mycket lång tidsepok, men nu sker det i all hast. Ögonparen kryper samman mot mitten och blir till ett. Mitt i pannan. Håret på våra hjässor stelnar och bildar  skygglappar så att vi kan förenkla tillvaron ytterligare. Övriga delar av ansiktet blir platta och glatta som skärmar, ointagliga för fler än ett sätt att uppleva världen, och förmågan att uttrycka sig inskränker sig till några få enstaviga ord i taget.
Om någon olyckligtvis råkar utropa ordet ”röd” eller kanske ”hjälpa”, vrålar resten det längsta ord de kan – ”vänsterextremist!”
Om någon säger ordet ”flykting”, skriker de andra – ”naiv”!
När några sträcker ut en hand, hugger de andra av den.
När några drömmer om fred, vill alla andra hämnas….

Klass 5-varning utfärdad!
Cyklopernas tid är inne.

Låter det otroligt?

Nej!

Cyklopsamhället är redan på en plats nära dig.
Enda sättet att stoppa det är inte – som man kan tro – i munnen… 😉

Men gå ut i världen – vidga ditt synfält, skärp din hörsel, träna ditt förstånd och utveckla din spatiala och verbala förmåga! Upplev, ta till dig, ge och ta och formulera dina tankar i flerordsmeningar! Kanske kan vi mötas på halva vägen, när vi har lärt oss skilja på hel och halv, krig och fred, mod och rädsla. Och när vi befinner oss mitt emellan kan vi även se resten av alla nyanserna.
Men vi måste göra det fort innan vi helt tappar kontakten.

Lycka till på färden ut i världen!

Kommer hem efter jobbet, ganska pigg och förväntansfull. Kanske ska jag idag hinna utföra något stordåd. Eller i alla fall något litet kreativt inom ramen för mitt ”masterpiece”… om än aldrig så litet.

Jo, trots att jag har varit hemma och har varit krasslig några dagar så hyste jag vissa förhoppningar om mina egna förmågor.

Men först skulle jag bara….

Satte mig ner för att ta en kopp te och läsa tidningen en kvart. En katt hoppade upp i knät, fick lite kli bakom örat och började spinna, och sen minns jag inte så mycket mer….

Jag undrar hur man ska se på det här med vila och en eftermiddagsslummer?

Är det effektiv tid?
Är det inte bra tid att samla kraft inför det som ska komma?

Eller är det bara det gamla vanliga sättet – skjut gärna upp till morgondagen vad du kan göra idag?

Det enda jag vet är att det var skönt och avkopplande med ett mjukt djur i knät som inte begärde så mycket mer än närhet och lite kli. Inte kravlöst, men ändå överkomligt och vilsamt att efterleva hennes krav.

Och jag undrar – ligger det inte i sin egen inneboende omöjlighet att vila effektivt? Då blir det ju varken effektivt eller vilsamt.

Numera – utvilad och vaken sitter jag kvar med katten i knät och undrar när stordåden ska komma….  Kanske imorgon?

Var vi befinner oss, när vi gör det, och hur vi kommer dit, betyder allt mer i dagens samhälle.

Tid och plats är avgörande för hur du kan leva ditt liv. Är du en turist kan du resa vart du vill i världen. Är du en flykting råder inte samma förhållanden.

Du väljer inte din egen födelseplats, oavsett om det är Sverige eller Syrien. Du väljer heller inte föräldrar men kan ändå straffas hårt för vilka uppväxtvillkor du har haft.

Är du född i Sverige ska du inte skämmas för att du har haft det bra, men heller inte sätta dig på höga hästar och tro dig vara ”såååå värd” det.

Olika falla ödets lotter. Lite perspektiv på tillvaron kan inte skada. Men människor är inte heller mer än människor… Vi kan tänka fel och göra fel och dessutom uttrycka oss galet. Men vi måste nog ha lite mer självdistans. Krypa ut ur våra räddhågsna skal och se att vi är ganska lika varann i mångt och mycket och ta fasta på det istället för på det som skiljer oss åt. Annars blir det nog inget vidare av med mänskligheten i fortsättningen, heller….

I denna sorgens stund efter terrorn i Paris känner jag mig kluven. Inte för att jag inte deltar i den sorgen, utan för att jag inte vet vad jag är mest rädd för.

Är det IS-terrorister, högerextremister med rasistiska förtecken i vårt eget land, eller är det någon slags likgiltighet för omvärlden som jag är rädd kan bre ut sig inom oss själva, som ett skydd och försvar mot omvärlden?

Jag är inte naiv. Jag tror inte att enbart kärlek och empati kan rädda världen,  men jag tror definitivt inte att hat och våld, hämnd eller revanschkänslor kan göra det.

Så vad tror jag då?

Visste jag, skulle jag få Nobelpriset. Nej, jag vet inte. Men jag tror att det krävs ett kortsiktigt och långsiktigt arbete i samhället med såväl demokratifrågor som akut krishantering och lösande av konflikter.

Vad krävs?

Lyhördhet för människor du möter och mod att våga ändra mönster och visa vägen. Som att jobba i skolan med en grupp elever eller med andra grupper i samhället.

Att vara närvarande där du är.

Var du är spelar ingen roll, bara du är där du är och gör så gott du kan. Och vem du är ska inte avgöras av var du är född eller vart du är på väg.

Det här kan ju nästan låta som en grammatiklektion, men faktum är att tid och plats, riktning och mål, kan vara livsavgörande för oss alla.

Tag plats – var god öppna dörrarna! 😊

Min tid är dyrbar och min kropp varar inte oändligt.

Det är bara ett konstatera utan att klaga. Min fria tid då jag vill planera mina framtida öden och äventyr är inte heller evig, även om den nu är mer och bättre placerad på dygnet. Men kommer jag hem tidigt efter jobbet och vilar i fåtöljen med en katt i knät så somnar jag ofelbart…

Igår for jag till skolmässan på eget uppdrag… Ville kolla lite förlag och annat smått och gott som tangerar mitt eget ”projekteri”. Det var lyckat. Flera förlag som visade intresse och som tog sig tid med mig. Det kändes roligt. På väg ut – jag kom i elfte timmen och fick därför en fribiljett vilket också var lyckat – fångade jag en glimt av vår skolminister med min kamera. Även en tecknare stod vid sidan av och porträtterade honom med snabba penndrag.

Kul att det gamla sättet att dokumentera verkar komma tillbaka. Tog några steg vidare mot  utgången när mitt vänstra knä plötsligt varslade om strejk…. dvs, strejken hade redan brutit ut. Det högg som knivar i knät och jag kunde inte ta ett steg utan stora plågor. Där jag fastnade fanns en monter från UR om ett TV – program som hette Mattelandet. Det är ju det programmet som jag har fasat för, att det skulle påminna för mycket om mitt koncept, med danser och musik i olika taktarter, men när jag nu förstod att det var en fortsättning på det program som heter Bokstavslandet, föll en tyngd från mina axlar. Det har vi ju sett med barnen under hösten och det är roligt och bra, men det tävlar liksom inte på samma planhalva. Jag förmodar att Mattelandet är uppbyggt på liknande sätt. Vilken lättnad!  Nu kan jag jobba utan så stor stress igen. Jag har mitt och TV har sitt koncept. Det kanske till och med kan samspela?

Det var bara en sak…. Om man står fastnitad i ett golv utan förmåga att röra sig kan knappast ett dansprojekt verka aktuellt.

Men skam den som ger sig! Efter lite fika och vila kunde jag som den sista entusiasten hasa ut ur mässhallarna när mörkret hade fallit. Och jag kan bara konstatera att det som ska bli av, får ta tid….kosta vad det kosta vill.

Nu är det bara det svåraste kvar – några små hjärnspöken – men säg inte nej, säg kanske, kanske,  kanske…. 😉

Ni 

Det är förkylningstider nu.

Hade tänkt lura förkylningen genom att inte låtsas om den, men jag gick bet. Förstås! Luftombyte och trevlig resa till Göteborg i helgen hjälpte inte.
Nu sitter jag här hemma och hostar och snorar än värre.
Snubblar över en gammal artikel om att körsång motverkar förkylningar och infektioner och tänker att, det var ju klart…. Jag har ju uppehåll från kören denna termin. Men, så enkla förklaringar finns det ju inte. Faktum är att jag de senaste 6-7 åren har drabbats av diverse förkylningar och liknande sjukdomstillstånd ganska ofta, trots att jag har sjungit i kör en gång i veckan i 20 år.
Och längre än så.
Orsakssamband tycks alltså enkla vid första påseende, men kan vara svårare än så.
Att dra förhastade slutsatser är lättare när man inte känner till bakgrunden än när alla fakta är redovisade.

Visst tror jag att körsång är hälsobefrämjande, men inte bara körsång. Det måste till fler saker i ens liv som gynnar hälsan. Och det kanske inte hjälper ändå…. I ett jobb där man jobbar med andra människor kan det vara svårt att undvika smitta. Arbetsmiljö, boendemiljö, stress, motion….Allt påverkar!

Det finns så mycket oro och rädsla i dagens debatt om flyktingar, vilket är förklarligt, men jag tror att det beror på all information och desinformation som florerar överallt och hela tiden.
Ingen människa kan med gott samvete säga att hon vet hur läget är och vad som ska åtgärdas, utom möjligen SD som har bara en lösning på all världens problem.
Men resten står mer eller mindre handfallna, men erkänner åtminstone det, och söker hjälp hos andra handfallna för att åtminstone inte stå ensamma i bryderiet. Hur ska en vettig människa kunna angripa ett problem som man inte inom överskådlig tid vet hur stort det kommer att bli? Att vara förberedd på något som inte går att förutse….
Det enda vi vet är att det är krigets fel, från början…..men när krigets offer kommer hit efter mycken möda och stort besvär, ser en del människor på krigets offer som om de vore de skyldiga till all världens katastrofer.

Det är flyktingarnas fel att ”våra egna” sjuka och hemlösa inte får hjälp, för att inte tala om de stackars gamla på de vanskötta äldreboendena, säger en del människor, som om det vore dagens sanning.

Det är ungefär lika sant som att jag är förkyld för att jag inte sjunger i kör.

Orsak och verkan….

Under en lång period har skattepengar gått till annat än äldrevård och hemlösa och sjuka, nämligen till dem som redan har pengar, jobb och arbete. Bostäder i kommunala bostadsbolag såldes ut och inga fler hyresrätter byggdes. Man skulle äga sin egen bostad! Amen….

Men när nu bostadsbyggandets sätter igång säger den nya oppositionen att det är för lite…..?

Jojo…. Det är lätt att snacka, men snacka så det går, det går inte! 😊

Men om nu regering och opposition kan sätta sig ner utan prestige och utan förutfattade meningar om hur sanningen ser ut och varför, kan de kanske hitta vägar för migrationsverkat att jobba snabbare kring asylsökande barn, snabbare vägar att komma till boende i fler av landets kommuner. Att bistå volontärer och andra grupper som jobbar ideellt med det akuta mottagandet i Malmö och Trelleborg.
Och sen gäller det förstås hur vi ska hjälpas åt på sikt så att de nyanlända kan bidra till välfärdssamhället i slutänden …

Om allt detta löser sig kanske jag kan bli kvitt min förkylning?

Ja, vem vet vad som är orsak och verkan?

En sak vet jag: Hade jag varit frisk hade jag inte varit hemma och skrivit det här.

Det nyser vi på! 😊

Det finns kanske inget ”antingen – eller”?

Ibland, när jag är förkyld som nu, kan jag känna mig rätt grinig och kan gnälla över allt möjligt stort och smått,  och ibland känner jag mig storsint och har överseende med det mesta. Varenda kotte är förmodligen full av schatteringar på skalan medmänsklig – fördomsfullt hatisk, även om de flesta rör sig någonstans i mitten.

Ibland råkar jag dock läsa kommentarer under en – som jag tycker – fantastiskt välskriven och godhjärtad inställd text om exempelvis flyktingar eller tiggare, och slås omedelbart ner i skoskaften, eller kanske i källaren under.

Kommentarerna fullkomligen mal ner mitt goda humör och känsla av samhörighet med resten av mänskligheten, till smuts och aska.

Men nu har jag bestämt mig för att blunda för allt energi – tjuveri.
Människor som klagar på att ingen vill ta debatten med dem, samtidigt som de vägrar lyssna på andra argument än sina egna, är inte värda att ta en debatt med. Det enda de är bra på är att stjäla energi från motståndaren, vad det nu ska vara bra för….

Nej, hellre ger jag frivilligt min energi till någon som eventuellt lyssnar och tar emot, utan att förvanska mina ord till oigenkännlighet. Då kan det till och med hända att jag får energi tillbaka.

Win-win, typ…. 😉

Tyvärr verkar det svårt för en del av mänskligheten att få uppleva ett sådant fenomen,  för vore det så, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.
Redan nu…

Men det är inte dags än….en hel del jobb kvar…. Dags att snyta sig, kavla upp skjortärmen och sprida lite klämkäck glädje mitt förkylningstiderna. Kanske hittar du den glädjen i musiken, i konsten, eller i en god bok? Bland dina vänner eller hos nära och kära? I tystnaden, eller i ditt eget skapande?

I en dikt av Tage Danielsson skulle jag nog leta efter det som jag tycker fattas mest nuförtiden. En blandning av lättsam och underfundig humor och djupt allvar, högt och lågt, lite trams och flams blandat med geniala texter.
Och, inte minst …hans vänlighet!

Det är bara att leta det energialstrande  meningsfulla som ger dig vad just du behöver för att själv kunna ge!

Lycka till! 😊

Äntligen är det hög tid för oss alla att rycka upp oss ur soffhörnen, blinka bort sömngångarminen och samla ihop oss. Jag tillhör kanske inte dem som har blundat för den fruktansvärda situation som flyktingarna från främst Syrien, har befunnit sig i, men har heller inte stått på barrikaderna. Alla försöker nog bidra efter sin förmåga och tillgång till tid och kunskap och egen erfarenhet. Vad som gläder mig så mycket nu är att så många verkar vilja gå åt samma håll.

En rörelse i tiden, helt enkelt.

Det är ju så vi människor fungerar. Vi söker och finner bekräftelse på att våra tankar och handlingar har slagit rot hos andra. När tillräckligt många går åt samma håll, finner vi glädje i att faktiskt glädja och hjälpa andra, och vi gör det inte längre för bekräftelsen av det egna egots skull. Det kunde man läsa i dagens DN.

Jag tycker att jag har sett det i mitt eget jobb. Man lär barnen hur de ska uppföra sig mot varann, berömmer dem när de är respektfulla och omhändertagande mot varann, och ju fler av dem som får känna av andras empati, och som också visar att de har empati, desto fler tar efter och hjälper varandra av egen kraft, och inte bara för att ”fröken” har sagt det.

Det gäller i så många fall, det här med att följa med strömmen. Ett positivt grupptryck. Är det negativt, vill det till en mycket stark människa för att stå emot.
Det finns ett parti i Sveriges riksdag som tycker att alla andra är dumma som inte vill prata med dem. Det lustiga är att när väl människor försöker kommunicera med dem i olika sociala medier, möts de enbart med hån, hat och förakt. Ändå har de mage att göra sig själva till offer i alla sammanhang. Inte nog med det…nu börjar de kalla hemlösa, sjukpensionär och tiggare för ”våra egna”, som naturligtvis alla andra utom dessa klagande ska ta hand om. Och naturligtvis ska alla vi som kallar oss goda, åka ner någonstans långt härifrån och hjälpa flyktingarna på plats.

Men jag tycker att vi kan göra en liten rockad – om alla som tycker att flyktingar borde hjälpas på plats, åker ner nånstans långt härifrån, och gör det några år, kan vi andra hjälpa alla ”våra egna” här hemma, inklusive våra egna flyktingar från Somalia och Syrien, Irak, och tiggare från Rumänien, pensionärer från Ryssland, Finland och Italien, sjukpensionärer, mjölkbönder, mfl. Alla våra egna – ja, alla jordens barn. Dessutom ska vi rädda miljön, bevara vår kulturskatt, spela fotboll och gå på bio och vara som folk är mest…..

Vad lugnt och skönt vi skulle få det…. 😉

Orosmolnen på himlen har ännu inte skingrats, men för ett ögonblick kändes luften lättare att andas.
Den mänskliga godheten visade sitt rätta ansikte – generositeten fick blomma och empatin befruktade samvaron inom och utom nätet.

Kan det verkligen kännas så här bra att vara en simpel medmänniska?

Får människor verkligen känna sig nyttiga och snälla utan att bli anklagade för saker de inte är, eller någonsin har sagt? Det finns alltid nåt fel på alla andra människor utom en själv…verkar några tycka.

Men under det mest intensiva dygnet efter bilden på den lilla pojken som inte längre levde, var det som om mänskligheten exploderade av godhet. Även alla kommentarer och goda råd på nätet var vänliga och ljuset och värmen spred sig genom Sverige och Europa, och det kändes verkligen lättare att andas, och jag undrade om alla dessa klagoandar och illasinnade, misslynta och missunnsamma hade tappat andan alldeles. De hade kanske gått upp i rök?

Nej, naturligtvis inte. De var bara hemma och bytte om och grävde fram sina äldsta och mest illamåendeframkallande floskler ur lagret. Något nytt har de nämligen inte att komma med nu heller.
”Ni som är så goda och rika och bor så fint i Stockholms innerstad   – bjud hem alla flyktingar!”
”När ska ni hjälpa våra egna hemlösa och pensionärer?”
”Ja, men gör det själv”
”Nej, det är väl inte mitt fel att de krigar långt borta – det är kommunisternas fel att alla kommer hit”…

Logiken är hårresande.  Alla som gör något åt världsproblemen och alla som hjälper människor i nöd, kallas hycklare och beskylls för att ljuga.

Det är ovärdigt mänskligheten att resonera så. Och jag känner att jag sjunker lågt i värde själv, när jag läser allt detta. Jag får lust att hämnas, att skicka sylvassa och elaka svar, och jag önskar all världens olyckor över dem som själva aldrig skulle hjälpa en nödställd,  så att de minsann fick se….men jag hejdar mig, som tur är!
Hämnd lönar sig inte. Våld föder våld och ingen vinner i slutänden.

Det bästa måste vara att höja blicken igen och inte fastna i kommentators-sörjan.
Att vara där jag ser ljuset, och hoppet i mina medmänniskors ögon, är naturligtvis det bästa.

Att se möjligheter är inte alltid så lätt, men i mörkret går det inte alls. Där är alla tankar dunkla.
Så kom upp i ljuset alla mörka tankar så får vi skaka om lite grann, så att dammet yr och flyr….

Se upp! Nu kör vi!

I sista stund klev jag in på mitt kära fredagsfik, dit jag har gått och cyklat på fredagar när jag har slutat tidigare,  sen urminnes tider.

”Du hann”, ropade caféföreståndaren till mig när jag klev uppför trapporna.

Hann vadå? Jag förstod ingenting förrän jag såg den lilla skylten vid kassan.

Då stannade världen för en kort stund.

Och tänk att jag hade gått dit just idag, deras sista dag….En måndag?!

Det kunde inte heller Josef smälta.
”Tänk att du kom idag – en måndag!”

Jag vet inte riktigt själv hur det kom sig, men det var det att det var så länge sedan…. Jag ville väl helt enkelt träffa dem.
Hade jag kommit på fredag, hade det varit för sent.

Alltid samma vänliga och glada bemötande – Är det redan fredag? En cappuccino som vanligt? All personal har varit lika hjärtlig och tillmötesgående, men det har till stor del berott på caféägarna. De har varit själva hjärtat och förebilderna för sin personal, och sina kunder….I över tjugo år har de haft stället och jag har varit där ungefär lika länge. Det har varit basen och grunden för mitt välbefinnande under perioder när det har stormat lite extra omkring mig på jobbet.

Och visst kommer allt finnas kvar, inklusive den fina personalen och den goda cappuccinon, men en stor lucka i hjärtat kommer att vara svår att fylla med ny hjärtlighet…..

Jag, och många andra stammisar med mig, fick kramar och glada tillrop innan vi gick. Försökte förgäves övertala Josef att de skulle komma och fika med mig på fredagarna, men i det fallet var de svårflirtade. Men vem vet? Efter några månaders ledighet kanske de inte kan stå emot….

Men idag blev jag bjuden på min sista cappuccino. Det har hänt ett antal gånger under årens lopp att jag har blivit bjuden, och med samma generositet som de har bjudit på sig själva.

Efter att Kerstin tagit betalt för kakan gick hon runt disken och gav mig en kram och tackade för alla år.
Det var pensionsdags för en av dem och det hade gått många långa tunga år. Roliga också. Men…. Orken räckte inte längre….Det var därför.
Men det är inte nåt som har märkts på dem, direkt. Bara det goda humöret har lyst igenom….

Jag var nästan fortfarande i chock när hon berättade om varför och hur.

En strid ström av stammisar kramades de med, medan jag förstummad drack mitt kaffe och åt min chokladbiskvi.

Till slut en avskedskram – ”hälsa dina väninnor!” – och så farväl..

Men på vägen hem tröstade jag mig med att ingen hade dött och att mitt kära café står kvar och än så länge tycks fredagarna oändligt många.

Au revoir, mes amis!