Igår sa min naprapat till mig att hon tyckte att jag verkade vara så glad och positiv, trots att jag hade så ont, egentligen. Hon trodde att det kanske hjälpte mig att klara av det. Jo, det trodde nog jag med, men å andra sidan kan det också göra att jag låter det gå för långt, att inte känna av smärtan i tid och att gå och dra med den för länge. Hon höll med om att det kunde vara en baksida av det hela. Men jag tänker att en naprapat kanske inte så ofta träffar människor som tar fram sitt bästa humör hos just henne, av naturliga skäl….
Två saker har jag fått av min mor – den ena är hennes goda humör och glada skratt – och den andra, är hennes lust att tänka i lite andra banor än människor i hennes omgivning gör.
Min mamma visade sällan upp ett dystert ansikte när jag var barn, och ville helst att alla runt omkring skulle trivas och vara glada. Hon lyckades ofta bra med det genom att vara skojig och sprallig själv.
Det innebar inte att hon gick på vad som helst för att hålla oss barn på gott humör. Hon brukade ställa motfrågor om jag påstod att någon lärare hade varit dum eller orättvis, och hon var på det sättet ingen curlande mamma. Snarare ganska irriterande, för en tonåring som på den tiden hade fullt sjå med att hålla på sin rätt att ha rätt.
Men för det mesta var jag stolt över henne, och imponerad.
Mamma gick flickskolan. Hon var nog ganska busig och fnissade mest med sina kompisar. Hon hade ändå inte svårt för sig, men för att kunna läsa vidare till gymnasiet (eller var det kanske realskolan?) var hon tvungen att göra ett engelskaprov. Hon missade tidpunkten för provet och missade därmed chansen att läsa vidare. Hon skyllde aldrig på något annat än eget slarv, men jag kan tänka att det fanns andra orsaker. Både hon och Mormor hade annat att tänka på. Morfar hade gått bort i samma veva, när mamma var 13–14 år. Att förstå att man ska ta ansvar för sina fortsatta studier var kanske inte så lätt I det läget.
Det var ändå något som gav henne ett sämre självförtroende än hon borde ha haft. Att inte ha tagit studenten. Men när alla hennes barn hade vuxit upp, mer eller mindre, var det hennes tur att studera på universitetet. Det gjorde hon med bravur! Spets på alla tentor och med stor motivation läste hon sociologi, pedagogik och psykologi, och blev ovanpå detta erbjuden jobb på den sociologiska institutionen….
Men där tog det stopp. Varför hon tackade nej, vet vi inte riktigt, men hon hade ju ändå fått så mycket genom sina studier och i diskussioner med vännerna i de borgerliga salongerna kunde hon nog inte lika lätt avfärdas med sina högskolepoäng, när hon hävdade att alla människor borde ha lika lön – ”Jo, för att ha ett intellektuellt jobb är ju mycket roligare och mer utvecklande än att vara städerska, exempelvis, vilket därför borde vara ett bättre betalt jobb, som kompensation”, brukade hon hävda.
Jag vet inte om mamma vidhöll detta när hon blev äldre, men som ung blev hon många gånger klappad på huvudet av manliga akademikervänner när hon hävdade sina ”socialistiska” åsikter.
Men det handlade inte bara om socialism utan om värderingar. Mamma berättade om de IQ-test som egentligen inte mätte intelligens utan bara mätte vad just de testen menade var intelligens. ”Men egentligen är det ju ointressant att mäta om människor är dumma eller intelligenta – en människa har ju samma värde även om den är lite dum.”
De där orden kom som en uppenbarelse till mig i just de åren jag behövde höra dem. I tonåren, när man ifrågasätter och ifrågasätts, och när ens eget värde är satt under lupp av en själv.
Jag var inte dummast eller smartast i klassen. Jag var ganska normalsöt och inte särskilt tjock eller töntig eller rolig eller populär. Jag var aldrig retad för något av någon, men ändå vet jag att tonårstiden var en av de jobbigaste. Det berodde mycket på de där tysta jämförelserna jag gjorde mellan mig och andra. Mina två bästa vänner var dessutom smartast i klassen, fast de gjorde aldrig något väsen av det.
Men någonstans fanns det väl där… En liten gnagande oro….har jag något värde överhuvudtaget?
Och jo! Min mamma gav mig en liten hint om det. Hennes egen politiska resa är inte glasklar. Mormor var bonddotter uppvuxen i Värmland, som senare blev egen företagare när hon efter morfars död fick sköta räkimportfirman de hade, på egen hand. Morfar hade haft hotellrörelse och mammas morbror jobbade på bank. Hur mammas tankar fick näring, vet jag inte, men kanske trivdes de bäst när de fick mothugg.
När vi barn växte upp och själva – några av oss – blev såväl socialister som kommunister på 70 – talet, kunde hon gråta förtvivlade tårar när både Lenin och Mao togs i försvar av oss. Även det minns jag starkt. Jag hade sett och hört mamma i många diskussioner under årens lopp, men bara inte detta…. att hon grät.
Det gjorde förstås starkt intryck på mig.
Att aldrig ta något för givet. Ingen idé kan vara större än själva livet.
Att hellre gå mot än med.
Att ifrågasätta det självklara och det som alla andra tycker är det enda sanna.
Det är ju ofta smärtsamma insikter.
Men ändå….med ett gott humör kan man ha det ganska skoj ändå. 😉
Ha en bra första maj, och se till att gå med i rätt tåg så att du slipper gå mot strömmen hela tiden!
Time in Stockholm 
Tid 