Tid

I morgon är det fritidshemmens dag.
Idag kunde vi läsa i DN om hur utbildade fritidspedagoger blir allt färre runt om i landet medan antal barn per antal utbildad hela tiden ökar på fritidshemmen. I vissa fall kan det vara en på femtio barn, och i andra nästan det dubbla. 
Har man tur finns det annan personal i arbetslaget, som kan sitt jobb och är engagerad i barnens väl och ve. Har man otur finns det mest korttidsanställda ungdomar som visserligen är duktiga men som rätt som det är drar iväg på en jorden-runt-resa, och så står fritidspedagoger ensamma kvar med 50 övergivna barn. Att bygga upp relationer och förtroende med barn hör ju till hörnstenarna i ett pedagogarbete. Särskilt viktigt i fritidsverksamheten.
Då, när barngruppen kan behöva en som bäst, kommer kanske en rektor eller lärarkollegan och säger att man måste rastvakta, vikariera för en annan lärarkollega, hjälpa till i en F-klass när de går på utflykt, skriva protokoll från senaste APT,  städa några förråd, eller vara allmänt tillgänglig…
”Ja, för du har väl inget annat för dig?”

Känns fenomenet igen?

”Askungen,  kom hit, Askungen, gå dit. Askungen får inte gå på våra möten. Det kan Askungen göra. Askungen får inte följa med nu.
Vad gör Askungen egentligen när vi arbetar? Latar hon sig? När hon väl arbetar leker hon bara. Hon måste ha nånting att göra när vi jobbar.  Hon kan väl lika gärna vara med i en klass och hjälpa till så gott det går. Hon är ju inte riktig lärare förstås, så när hon vikarierar kan hon inte förvänta sig full lön. Men hon är ju ändå där. Vad ska hon annars göra?

Men….. Har nån sett Askungen?
Va? Har hon slutat? Och vi som hade ett sånt bra samarbete?
Och hur ska det gå för mig då? Jag hinner ju ingenting!”

Nej, så blir det när fritidspedagoger inte får utföra sitt arbete på ett seriöst sätt. När de inte får hjälp av andra utan bara får hjälpa andra. När deras arbete inte respekteras, utan osynliggörs.

Då drar Askungen, men hon behåller båda sina foträta skor på, eftersom ingen kommer att söka efter henne med ljus och lykta…..

Ty mister du en, står dig tusende åter…… Och dessutom tusen billiga och outbildade.

PS
Askungen är inte jag, men det skulle kunna vara vem som helst som har den rätta utbildningen i det osynliggjorda yrket. Det skulle kunna handla om vilken skola som helst, för i skolans underbara värld finns en inbyggd hierarki där fritids i regel står lägst på skalan och lärarna står högst.

Nej, jag är inte fördomsfull….
Men fritids är skolans Askungen, helt enkelt. Rätta mig om jag har fel. 😉
DS

Om språk vore viktigt skulle vi bemöda oss om att ta hand om det precis som vi måste ta hand om vår kropp när den är ur lag.
Om språk vore lika betydelsefullt som matematik skulle vi vara mer måna om att vårda vårt språk på Facebook och andra sociala medier, för att inte skämma ut oss själva.
Om språk vore viktigt skulle vi behöva lära oss något om det för att för att kunna uttrycka oss väl i skrift och tal. Jag tänker inte på dyslektiker och utrikes födda som verkligen hör till dem som bemödar sig om att uttrycka sig rätt och utan stavfel eller felaktig meningsbyggnad. Egentligen vill jag inte peka ut någon överhuvudtaget, utan ser mer i stort.

Vad är viktigt i samhället?
Nu är matematik och naturorienterande ämnen viktiga. Då kommer språk och estetiska ämnen i andra hand. Som om inte allt hänger ihop? När jag utbildade mig till lärare på 70-talet fick jag
lära mig, och också märka själv i praktiken, att alla ämnen var svåra att ta in om man inte hade grundkunskaper i svenska och läsförståelse så att man kunde förstå en instruktion. Många gånger när jag gick runt under en matte-lektion för att hjälpa till, var det inte själva matte-problemet som var svårt, utan barnen frågade mig vad skulle göra?

”Har du läst vad det står?”
”Nej, jag förstod inte…”

Vi läste igenom instruktionen en gång tillsammans, och sen hann jag oftast inte ge någon mer förklaring, så säger barnet glatt:

”Jaha, nu fattar jag!”

I nästa ögonblick är barnet igång med räknandet igen. Utan problem. För det stora flertalet är inte matematiken problemet, utan det är språket, och att kunna förstå en skriftlig instruktion. Det går inte att särskilja de olika ämnena från varann. Inte satsa på ett ämne på bekostnad av ett annat!
Det är möjligt att språket i de där matte-böckerna var onödigt krångligt. Jag hade själv problem med det när jag var barn, fast jag läste enorma mängder litteratur dagarna i ända, men det är ju bara en förklaring och ingen ursäkt att inte satsa på språkundervisningen, precis på samma sätt som på matematiken.

Om språk vore viktigt för alla och inte bara för dem som tycker att flyktingar och invandrare ska lära sig svenska språket, skulle vi vara bättre förebilder för dem som behöver lära sig ett nytt språk på rekordtid.
Om språk vore viktigt för oss själva skulle vi vilja vara förebilder för andra och ge oss en andra chans att lära oss det, som vi tycker att andra måste kunna för att få stanna i landet.

En del säger: ”Lär dig svenska, så får du kanske stanna!”
Jag säger till dem som säger så: ”Lär dig hyfs och medmänsklighet! Lär dig tala vänligt och utan fula ord. Lär dig lyssna och förstå. Lär dig se ur en annans perspektiv”.

Om språk vore viktigt, skulle kanske inga elaka ord eller förmaningar från någon behövas. Vi skulle alla se värdet av rätt språkbruk i rätt situation.
Politiker skulle bemöda sig om att nyansera språket för att också de vara goda förebilder i alla media.

Då skulle vi alla veta var vi är och vart vi är på väg.
Vi skulle kunna komma överens om vilka vi skulle hjälpa och om hur vi ska hjälpa dem som behöver vår hjälp.
Kanske skulle vi komma överens om vi bara bemödade oss om att tala samma språk, och att alla finner det viktigt att vara medmänniska.

Om språk vore viktigt skulle ingen särskriva ”medmänsklighet”,  för ”vi sitter alla i samma båt….”

Musik och text: Barnen Nyqvist, Paula Af Malmborg, med Salsa Blanca

Listen to Vi sitter alla i samma båt … by millroll #np on #SoundCloud

… gå fram med ett jublande hej!”

Det var slutklämmen i en klämkäck visa man sjöng på den gamla goda tiden.
Inte sällan har de där orden farit igenom min skalle de sista dagarna, och trots den alltför höga halten av klämkäckhet, märker jag hur glad jag blir av att sjunga visan och hur jag kan brista ut i skratt när ischias -smärtan hugger i som värst och de de där versraderna nästan samtidigt dyker upp i skallen, och jag smågnolar i mitt inre.. ”för om du bara tänker så, det här var roligt, det måste gå, det finns ingen väg som är svår för mig, gå fram med ett jublande hej!”
Situationen blir komisk, men ändå…Det hjälper upp mitt humör i alla fall.

Och jag tänker på ord som befriar, som hjälper i nöden och stärker din självkänsla och din egen styrka i att fatta beslut. Det är väl sånt man laborerar med i sådana där självhjälpsböcker, som kan kännas klyschiga i värsta fall, men som kan hjälpa människor att hitta sin egen kraft och mod att förändra sin tillvaro till det bättre, i bästa fall.

Jag tror min hjärna är smart i det fallet och letar i hjärnkontoret efter någon passande slagdänga på egen hand, som kan mildra mina plågor och ge mig lite humoristisk distans till eländet. Det blir som en tillfällig befrielse från den plågsamt närvarande smärtan.

Att ord kan användas på olika sätt, vet vi ju. Att ord kan kränka, osynliggöra andra, såra och baktala, och att smutskasta och smula sönder andra till ingenting, är ju en konst som vissa behärskar till fulländning, medan andra som utsätts för dessa ord, inte har samma arsenal av vapen i sitt ordförråd.
Det finns ju kurser i fysiskt självförsvar, men kanske vore det minst lika viktigt att försvara sig verbalt mot elaka påhopp. Det är svårt i stunden när man blir påhoppad av någon elakhet, att vara kaxig nog att stå emot och bita ifrån på ett tillräckligt skarpt sätt.
Det finns stunder då vi behöver hjälp med att plocka fram ett ”lokalt tillgängligt ordförråd” att hämta kraft ur, som samtidigt kan ge svar på tal..

Hur många är vi inte som ligger vakna på natten och kommer på vad vi borde sagt, om vi bara inte hade tappat talförmågan just den där gången…?

Men nu är inte jag rätt kvinna att hålla i den där kursen, för jag vet inte hur många gånger jag har missat rätt tillfälle att ge svar på tal. Men jag kan kanske ge en kurs i hur man inte ska göra. Då kan jag nog bli ganska framgångsrik….. 😉

…. Fast jag får inte tappa tråden nu….

BFF = Blogga För Framtiden = Positivt bloggande!

Upp till kamp emot tristess, stress och press…..så… ”Sing together now!”……

”….Ta fram det bästa humör du har, var morgon när solen går upp…
Försök att hålla det ständigt kvar, när solen gå runt i sitt lopp… ”

Se där! Det var ord och inga visor, som det heter….
Men kanske kan vi visa att det är just visor som kan avväpna….?

Egentligen är allt uppochnervända världen. Som siffrorna i dagens ordningstal. Vänder du upp och ner på sexan får du en nia och tvärtom.

Ingenting är säkert, men allt hänger ihop. Det går att vrida och vända på saker och ting så att vi alla är överens till slut.
Så kan det tolkas om vi är på bra humör. Igår var jag på bra humör när jag bloggade, och var faktiskt ovanligt nöjd med mig själv, medan läsarna var ganska kallsinniga….i alla fall mängdmässigt, enligt statistiken. Ni som läste och kommenterade på facebook verkade ju nöjda…..andra dagar när jag har halat iväg ett blogginlägg för att jag måste, kan jag få hur många läsare som helst. Som att vända upp och ner på nian, typ. Men summan av lasterna är väl konstant.

Idag är en ny dag, emellertid, och det känns som om min kropp – och därmed själ – är på väg åt rätt håll. Fortfarande inget blixtanfall ner i benet sen i förrgår. Lite aningar med ilningar och lite stick i foten kunde jag känna när jag tittade för djupt i glassboxen på ICA efter favoritglassen…..och jag tänkte: Wo-oh…nu kommer det….men det gjorde det inte.
Jippie! Fredagsmys….Och på väg  hemåt märkte jag hur en liten plågande ilning ner i benet gick över så fort jag rätade upp ryggen.

Den lilla ilningen kom istället för min pappas röst, kanske – ”Räta på ryggen”, brukade han säga ibland när min hållning var alltför hållningslös. Nu förstår jag varför. Han hade själv Ischias, så han kanske helt enkelt visste vad man ska göra för att undvika eländet. Eller så tyckte han bara det såg snyggt ut……eller så tyckte han inte att min ryggrad skulle vara formad som en sexa eller nia. Hursomhelst hade han ju rätt.

Men nånstans har jag nog gjort nånting rätt i alla fall, eftersom fantomsmärtorna sakta ebbar ut.
Nu gör jag mina övningar morgon, middag, kväll….jag promenerar och rör mig om dagarna, samt rätar på ryggen. Det hjälper! 😉

Så jag går framåt. Olika vägar och promenader. Inne i den lilla trädgården nedanför Sofia kyrka serveras kaffe i växthuset och några av trädgårdsmästarna har Downs syndrom. En av dem vinkar glatt åt mig när jag går förbi. Och jag ser mitt Stockholm från ett nytt håll.
Denna stad är sannerligen också på G – mot ljusare tider. Vi slår följe, helt enkelt…. 😉

Och sex och nio tycker att saker och ting är bra som de är. Sexan vill inte stå krokig och hänga med huvudet, och nian hänger hellre med huvudet än att stå på huvudet….

Så bra att alla får vara som de är och ingen behöver förställa sig och ställa sig uppochner för att passa in….:)

Trevlig helg! 🙂

I framtiden kommer jag att röra mig obehindrat och utan smärta och andra svårigheter. Jag kan cykla, springa, dansa, gå och sitta utan problem.
I framtiden kan jag luta mig tillbaka och tänka att det där gjorde jag bra.
I framtiden – kanske redan i morgon – är jag beredd att ta ett nytt steg ut ur skuggan av mig själv.

I framtiden kommer människor att kunna samtala utan att behöva
skrika åt varann, utan att avbryta varandras tankebanor. Människor kommer att utgå från att medmänniskorna bara menar väl och att om vi alla utgår från det kan större problem i världen lösas lätt som en plätt.

Smutskastandets konst kommer att vara förlegad eftersom den endast ledde till fördomar, ilska, hån, svartsjuka och våld.

I framtiden måste var och en bidra till ett hållbart alternativ till en avgrundsprofetia, genom att var och träder fram ur skuggan av sig själv och gör något gott för sig själv genom att bli en människa. En medmänniska som inte bara ”leker” människa, utan ansvar, utan också är en medmänniska, med ansvar för andra medmänniskor.

Var mot andra som du själv vill bli behandlad!

Ett urgammal bud, som fast det står skrivet i en urgammal bok, fortfarande håller. Självklart och enkelt och medmänskligt.

Jag menar….. Hur svårt kan det vara? 😉

Det finns ju inget ord som heter motmänsklighet….
Det finns ingen som skulle vilja värna om ett sånt beteende. Inte än. Men om vi inte aktar oss finns det snart en grupp människor som har gett ordet motmänsklighet ett omänskligt ansikte.

Nu gäller det att vi träder fram ur våra skuggor illa kvickt, och så fort vi hinner, så att inte vår skuggsida tar över helt och hållet!

Domen löd: Ta långa, många promenader. Sitt inte still. Ät starka mediciner…. anti-inflammatoriska.

Så jag gick direkt en promenad – den vanliga i koloniträdgårdarna, och sen upp till körrepetitionen, där jag stående deltog hela halva repet, för att sen gå hem igen. Då fick jag monster-ont igen.

Vad är det för självspäkande kur egentligen? Läkaren rådde mig också att gå till en sjukgymnast, fast han hade inga förslag på namn. Men det är billigt, sa han.
Jag förstår. I jämförelse med en naprapat, underförstått….
För mig har läkarbesök på vårdcentralen nästan alltid varit förknippat med vånda och brist på respekt. När jag några gånger har fått husläkare som pratar med mig och inte till mig, kan man ge sig på att de försvinner till annan vårdcentral eller blir mammalediga – jo, för i båda fallen har det varit kvinnor….fast den allra första jag hade var man, påminner jag mig nu, och mycket respektfull och trevlig. En gång när jag hade fått ett sår i ögat, tog han fram sin stora läkarbok och studerade innehållet både länge och väl innan han kunde konstatera vad det handlade om, och gav mig därpå en remiss till ögonkliniken. Det kunde ju verka amatörmässigt inledningsvis, men han visade stor respekt för sin patient och gav henne den tid hon behövde. Kanske var det därför han fick sluta? Och de andra två läkarna som var bra…..Inte tillräckligt lönsamma?

Min nuvarande husläkare gjorde i stort sett ingen undersökning alls. Kollade om jag kunde stå på tå….? Frågade hur mycket jag kunde böja mig framåt. Sen dök han ner i sitt skrivandejobb och lät den trevliga läkarpraktikanten sköta konversationen. Men det blev ingen undersökning av kotor och rygg. Han kände inte på mig överhuvudtaget. Han förklarade ingenting utan gav bara order om vad jag skulle göra – visserligen på ett vänligt sätt, men ändå..

Ok…Det var billigare än att gå till naprapaten, men vad var det egentligen värt? Jo, ett sjukintyg, vilket var nödvändigt, men resten gav inte mer än jag redan visste.

Men…. Idag blir det andra tongångar, förhoppningsvis, för idag ska jag äntligen få göra mitt återbesök hos naprapaten, och sen…? Halleluja 🙌!

Jag lever på hoppet och kärleken, i alla fall.
Tro, kan man göra i kyrkan…;-)

Där har vi den bestämt….

Invalid-domen i Paris, alltså….

Fast det var inte den jag tänkte på. Det var min egen dom. I mitt läge, när jag inte inte vet hur jag ska resa mig eller böja mig för att undvika blixtnedslag i ischiasbenet…..eller när och om det kommer. Ibland går det förrädiskt bra och jag tror på en ljusare framtid…men det skulle jag inte ha gjort, visar det sig. Nu har det gått en vecka sen jag fick mitt första ”anfall”, och sen jag fick min första naprapatbehandling har jag sagt varje dag, att idag känns det bättre. Visst….lite bättre för varje dag, men ju bättre, desto mer förrädiskt. Till slut litar jag inte på mitt eget förstånd.
Som att bli baktalad av någon människa man har litat på. Man vet plötsligt inte längre vad som är sant eller falskt. Om du har varit med om det någon gång, så vet du….
Fast sånt känns ju oftast i själen och inte i benet. 😉
Men smärtan kan förstås kännas lika outhärdlig ….

Idag känns det lite bättre …… igen.
Men vis av skadan har jag beställt tid på vårdcentralen, ifall jag blir sämre igen och behöver läkarintyg.
När jag säger att det känns bättre, har jag egentligen inte prövat att sitta normalt på en vecka och inte kunnat böja mig fram och ge katterna mat, eller sätta på mig strumporna, eller ….
Jo, jag har provat lite grann …

Det går bra!

Nästa gång…..mindre bra …. …..

…..till slut….. ⚡ ⚡ ⚡ ! Aaaaaaajjj!

Men jag ska blogga lite för framtiden och visualisera mig själv när jag leder och visar mina danssteg på lätta fötter för olika grupper av barn och vuxna och alla ska sjunga och le….. 😉

Nästan så jag tror på det själv… Men så länge nån gör det, är det ju bra.

”Hellre rik och frisk än sjuk och fattig!” Det förvanskade talesättet stämmer obehagligt väl in i dessa tider….
Men det ska vi ändra på!

Imorgon, när jag har kommit över min egen ”invaliddom”, ska jag blogga för framtiden igen. Den har kommit lite på undantag, tycker jag…

När jag var barn var det ganska märkvärdigt att ha varit i Paris. Det skojades om att någon hade sagt ”Nej, tack, jag satt i Paris”, när denne någon hade blivit erbjuden en plats på någon bjudning,  för att liksom markera att samma någon hade varit i Paris, minsann.

Jag tycker i och för sig att det är märkvärdigt än i denna dag, men kanske inget folk gärna skryter om längre, om de nu har mage att skryta om något sånt.
Nu är det nog äventyrsresor av olika slag som går hem i stugorna.

Varför jag nu kom att tänka på detta tema, beror på min svårighet att sitta som en normal människa,  just nu.

Då slog det mig vad ordet kan betyda olika i olika former.

Man kan säga….

Hon var satt på plats..

Där satt den!

Jag vill inte att nån sätter sig på mig…

Ingen bra sits…

Som en ursutten soffa…

Att vara utsatt.

Att vara uppsatt….

Att vara insatt…

Att vara avsatt…..

Behöver inte översättas…

Men sätt dig inte på höga hästar…

……sitta på piedestal…

Ljussättning!

Bra, men lång sittning….. 😉

…..att för ett år sen for vi till Paris.
….. att världen såg annorlunda ut då.
……att det var innan alla kallade sig ”Charlie”.

Och ur mitt eget perspektiv tänker jag att det hade varit en bra vår som kom ut ur en mörk höst. En kreativ och produktiv vår som kröntes med en härlig och rolig Paris-resa.
Inte visste jag då vad som skulle komma, varken i världen eller på det personliga planet. Inte på jobbet och inte med mitt projekt. Inte visste jag något om lillfingerstukningar, knäont eller ischias.

Nu sitter jag här och vet en hel del mer och jag kan inte påstå att jag känner mig lugnare av det.
Just nu sitter jag inte ens, utan halvligger i mormors gamla gungstol från Värmlandsgården. Tack vare den kan jag ändra lutning lite när jag ska äta eller vila lite. Allting går. Och ja…Jag är tacksam att det inte var idag jag skulle flyga till Paris. Jag hade inte kunnat sitta på planet, eller på ett café, eller på en sten, som tänkaren på bilden. Tur att jag hann med den resan och alla andra roliga turer jag har gjort.

Nu vet jag inget om framtiden, som jag tänker blogga för,  enligt gårdagens inlägg. Jag vet att jag ska till naprapaten imorgon, tidigt som bara den, för att jag hade tänkt hinna till jobbet efteråt. Är man optimist, så….. Ja,  jag tänkte det så sent som för några timmar sedan. Jag närde  till och med vilda drömmar om att kunna gå på konsert i kväll. Jo, för det kändes mycket bättre än igår. Nästan ingen smärta alls.

En promenad först är bra….Det är bra att vara rörlig, sägs det.
Och det var det. Men sen, när jag kom hem, slog blixten ner i benet igen. Det ilade, brände och stack ända ner i foten och tårarna kom igen. Man vet inte när det ska komma och inte hur länge det ska hålla på, men man vet bara att det gör djävulskt ont under tiden.

Kanske kan hon göra underverk imorgon, naprapaten – hon tog det lite försiktigt sist – men jag vågar inte ta chansen. Jag håller mig hemma från jobbet några dagar till. Inte det att jag inte litar på henne – det är min ischias jag finner högst opålitlig.

Men en sak vet jag – mycket roligt har jag haft under årens lopp! Det vore egentligen smartare att blogga för historisk tid istället för att blogga för framtiden.  Den vet man ju var man har.
Nutiden är det heller inte mycket bevänt med.

I dagens tidning fanns ett utdrag ur Astrid Lindgrens krigsdagbok. Hon visste inte då att hennes ord och tankar skulle gå till historien och att de skulle ges ut 70 år senare. Hon skrev inte för någon annan än sig själv. Hon verkade vilja ha koll på samtiden. Hon engagerade sig och tog del av olika människoöden och  ville minnas viktiga händelser. Men det var inte tänkt att anteckningarna skulle ges ut.

Vilken skillnad mot mitt och andras bloggande, egentligen. Jag säger inte att vi gör fel, men vi har en annan utgångspunkt. Vi tänker först att vi ska blogga 100 dagar och sen hittar vi på vad vi ska blogga om.

Astrid visste vad hon ville skriva om, och sen blev det så oändligt många fler dagar än hon hade kunnat föreställa sig. Hennes skrivande verkade oegennyttigt och utan mål eller bakomliggande tankar på utgivning. Jag undrar hur hon hade reagerat på dagens sätt att skriva och ge ut texter i ett enormt flöde.

Jag skulle vilja ha henne här igen bara för att höra henne komma med en sån där typisk kommentar – aldrig elak, men underfundigt mitt-i-prick om något fenomen som hon kan vara skeptisk till. Fast i fallet med bloggandet tror jag ändå hon skulle möta det med försiktig nyfikenhet. Det där med skriftlig kommunikation var ju hennes bästa gren.

Men kanske vet jag redan hennes synpunkt…..?

”Det är ju så mycket lättare att skriva mycket och länge, om en vet vad en ska skriva om. Sen kan en skriva dag ut och dag in, om så skulle behövas. Men glöm föralldel inte att stanna upp och hämta en nypa frisk luft och att gå ut på stan och roa dig. Du kan sjunka för djupt i skrifterna och inte få nån luft. Ingen vill läsa gamla dammiga skrifter. Upp i ljuset ska de! ”

Så sa inte Astrid, men om jag blundar kan jag nästan höra henne säga det för mitt inre öra.. Och visst har hon rätt… Om det nu var hon som sa det?

Den som lever får se! 🙂

När jag började blogga i #Blogg100,  tänkte jag väl lite försiktigt, att ”jag kör så länge det går”. Ungefär som jag tänkte redan från ur-starten med min blogg ”Tid”…..Men tiden går, och det som från början var ett sökande efter den rätta tonen och de dagsaktuella ämnena, har nu kommit upp i middagshöjd. Över #62 går jag mot min egen ovissa framtid. Om jag nu översätter 100 bloggdagar till mina egna 100 levnadsår,  vill säga. Jag fyller 62 i år….
Ty, ”denna blogg, ett liv”. Ponera att det är så…
Då går jag mot min bloggs ålderdom – pensionering, många långa dagar av frihet, men också med många dagar att ta ansvar för mitt liv och min omvärld. Det finns så mycket att göra och att förändra. Det finns plötsligt så mycket att skriva så jag vet inte hur de återstående 37 dagarna ska räcka till. 

Idag fastnade jag i en annan blogg som behandlade ämnet godhet, och om att se det goda som sker i världen, och då fick jag för mig att starta någon slags blogg-grupp (inte blodgrupp 😉 ) som fokuserar på just det.
Ja, vi har ju inte så lång tid på oss.

Vi måste hinna göra gott också,  inte bara stoppa det onda. Och frågan är om inte den bästa medicinen mot det onda är att göra gott!

Vi kan inte göra om historien – men vi kan dra lärdom och ta nya tag – så därför vill jag härmed döpa min lilla grupp till #BFF – Blogga För Framtiden!

Sådärja…:)

Hittills bara en medlem, men…..

Vi ses i framtiden!