Kategoriarkiv: Okategoriserade

Fyra dagar kvar av semestern. Mycket har hänt, många har vi träfffat bara genom att vara kvar här på samma plätt i tillvaron men också genom att fara iväg på två korta turer. En österut till Gotland och en västerut till Göteborg. Ungefär på samma breddgrad men i olika vädersträck. Stad och land, släkt och vänner. Det är på sommaren alla människor hinner och orkar vara sociala. Man kan umgås otvunget på sommarställen och fara och hälsa på varann och bo över och gå på egna strövtåg i Visby eller bada i det salta havet utanför Göteborg. All denna utåtriktade verksamhet ligger bokstavligt på is under det mörka halvåret som vi nu närmar oss. Människor med krävande jobb ringer knappast till en gammal kompis för en gemensam fika mitt på blanka tisdagen. Syskon och kompisar har man möjligen kontakt med på facebook eller på telefon. Så vad händer när vi inte hinner samtala med varann som folk har gjort förr? När vi inte vet om den andra skrattar eller gråter bakom en statusuppdatering…Allting går så fort.  Plötsligt kommer ett annat meddelande på mobilen, eller kanske ringer ens gamla mamma. Vi hinner inte riktigt engagera oss för allt det där ”andra” som vi vill och måste göra. Den lilla egna tid som var och en har är så försvinnande liten när det kommer till vardagen. Jag är mycket tacksam för mitt körsjungande som gör att jag åtminstone kommer iväg och träffar personer en gång i veckan i alla fall. Likasinnade som delar samma intresse och/eller passion för musiken och för själva det egna musikutövandet. Men fanns inte kören skulle jag knappast av egen kraft gå ut och njuta av stadens förlustelser utan försjunka i mig själv, i något TV-program eller något pyssel vid datorn. Arbete? Jovisst måste alla jobba och göra rätt för sig, men jag kan inte upphöra att förundras över hur mycket tid som min arbetsgivare får av mig i jämförelse med hur mycket tid jag ger mig själv. Om man har ett jobb som är ens stora passion finns det ju en vits med det. Och om arbetsgivaren ger en vad man vill ha. Bra lön och schyssta villkor. Men om man behandlas mer som en slav, som vissa unga nu blir behandlade inom en del företag, var ska man då hitta kraften att överleva och leva sitt eget liv?

Jag har ju ett jobb som jag trivs med och även om andra arbetstider vore önskvärda så har jag ändå bra arbetsförhållanden, men lönen är rätt dålig.

Jag känner trots det att min ork inte räcker till för samtal och umgänge mer än högst tillfälligt mitt  under  brinnande termin. Hur ska då inte de heltidsarbetande mammorna och papporna ha det? När ska de hinna med de där livsuppehållande stunderna fyllda av lättsinnigheter, skratt och vänliga ord? Tror att samhällen måste byggas om från grunden för att människor ska kunna samtala och ”leva” sina liv varje dag och inte bara 4-5 veckor om året. Först då kan vi  kanske undvika att människor går ut på gator och torg och kasta sten på varann. Man kastar inte sten på sina vänner, nämligen. Och man slänger inte bomber på dem som har gett en en hjälpande hand. Ett samhälle som inte visar respekt….det finns ingen ursäkt egentligen för sådana våldshandlingar som vi har sett, men det finns heller ingen ursäkt för det samhälle som har stött ut sina egna samhällsmedborgare och förpassat dem i fattigdom utan hopp om hjälp eller empati. Sådana samhällen finns över hela jorden och även på vår egen mark där vi går….jag skulle inte bli förvånad, men naturligtvis förtvivlad om något liknande skulle hända i Sverige, det som har skett i England. När börsen rasar samman har vi varken en stark ekonomi eller ett socialt skyddsnät som ska rädda oss. Jag fasar för den dag då vi bara har marknadskrafterna att lite till, eftersom det är marknadskrafterna som är de mest opålitliga krafter vi har, eller inte…det är de som sinar först och när de sen kommer tillbaka är det just de krafterna som är minst intresserade av att något som helst samhällsansvar.

Det är i det läget vi fortfarande kan säga att vi har det bra, med vår semester som är 5 veckor, och vi ska vara tacksamma att vi har kultur som  inte bara är beroende av sponsorpengar, som den är i USA för där är det kulturen som företagen tycker är minst viktig. Men så är det ett ”vilda västern-samhälle” också. Fortfarande…

Ränderna tycks aldrig gå ur. Den nyanserade kultur som ändå finnsover there har aldrig fått en rejäl chans. Man jobbar efter principen: ”Skjut först – Fråga sen!” Det är bara att ”upp med händerna”, typ.

Jag ger mig…;-)

Under senaste veckan har många sagt, känt och på olika sätt uttalat sin brist på förmåga att sätta ord på vad man känner. Att beskriva en upplevelse i ord, en sorg, en skräck…

Kanske skulle det vara lättare att att sätta en klangfärg, att måla upp ett scenario med en pensel eller att sjunga en melodi, om man bara hade de rätta verktygen. För mig har musiken alltid en läkande kraft och när all annan kraft sinar kan jag alltid sjunga eller spela mig stark igen. Eller lyssna mig till en slags tillfredsställelse.

Det finns något helande i musik, just för att den är abstrakt. Den tvingar inte på mig känslor jag inte har eller känner igen mig i. Den bara är. Det beror väl på vilken musik det handlar om, säger ni kanske… Ja, och först och främst ska den helst vara befriad från ord, eller åtminstone för mig begripliga ord. För det andra måste det vara musik som jag omedelbart tycker om av den ena eller andra anledningen, och för det tredje ska den kännas i det närmaste tidlös, eller evig. Jan Johanssons inspelning ”Visa från Utanmyra”, t.ex. Musik av Mozart går nästan alltid bra som tröst, liksom musik av Bach. De kan balansera mellan det smärtfyllt vackra och det mer sorglöst dansanta i samma andetag. Andra kompositörer kan också fungera väl så bra, men klassisk musik tar ofta i för mycket, och svänger mellan de olika känslorna och uttrycken så att det kan vara svårt att hänga med i svängarna. Allt beror förstås på vem man är som människa, men i någon form av kris tror jag det kan vara bra om musiken känns mer upplyftande och lugnande än som en reseledare i en äventyrspark.

Har lyssnat till programmet ”Sommar” ett antal gånger under sommaren. Att få till ett sådant program på rätt sätt är ju också en skön konst, apropå att sätta ord på saker och ting, men också att hitta de rätta musikstyckena, som sätter de rätta klangfärgerna på berättelserna. Allt kan bli som en skön komposition eller kanske bara ett antal avbrutna småstycken utan rim och reson.

Här följer några som på olika sätt gjorde min ”sommarresa” inte bara lite mer angenäm, utan de bjöd också på en flygtur utöver det vanliga…såväl musikaliskt som personligt berättande. Och humoristiska. Tyckte även om dagens Barbro Lindgren vars ”Sparvel” jag har läst för massor av 6-åringar. Hon kan formulera sig så rakt på men ändå känns berättelserna så innehållsrika. Gå in på Svt, hela listan så hittar du fler..

Dilsa Demirbag-Sten

Martin Fröst

Helena Bergström

Och så får vi lyssna och kan fortfarande känna de milda sommarvindarna mot vår kind i den ljumma, som jag hoppas, augustikvällen….även om du gör det i december….för inlevelsens förmåga och musikens makt är evig….;-)

Man måste ju alltid leva på hoppet!

Vad är ett stycke liv? Ovisst. Ibland underbart, ibland fruktansvärt, ibland slutar det alltför hastigt, ibland får männsikor leva alltför länge under ovärdiga förhållanden.

En av de mardömmar jag hade när jag var ung var att jag blev jagad i något modernt hus och en av medlemmarna i ABBA riktade en pistol mot mig och sköt. Då vaknade jag. Andra mardrömmar har varit att jag har försökt gå över en gata och precis när jag ska kliva upp på trottoaren blir den så hög, jag ligger och kravlar och kommer inte upp och jag ser en buss närma sig. Jag har inga krafter kvar…tung i armar och ben och trottaren blir bara högre och högre….så vaknar jag precis innan jag blir överkörd.

En riktig ”mardröm” råkade jag och min fd pojkvän ut för en gång på 70-talet när ett gäng killar, de var nog bara tre,  hotade oss till livet mer eller mindre bara för att pojkvännen hade en röd toppluva och därför beskylldes för att vara kommunist. Han hade den dåliga smaken att gå i svaromål och därför stod vi där helt utsatta för vad den kaxige ligisten och hans ”mobb” skulle kunna tänkas hitta på…men som tur var klarade vi oss ur den knipan också. Efter sin första lust att ge igen blev pojkvännen helt tyst och gav inga tecken på att vilja slåss. Kanske hade läget varit annorlunda om det hade hänt idag? Klimatet ännu hårdare? Ligisten hotade oss med att vad som skulle kunna hända om vi så mycket som viskade något dumt när de skulle vända sig och gå…”Ni slipper undan den här gången, om ni inte…..” Som tur var bodde vi inte långt därifrån. Vi stack nyckeln i porten med darrande fingrar och smällde igen den efter oss och rusade upp för trapporna. Ganska så darriga. Men vi hade klarat oss.

Nu har det hänt, som aldrig skulle få hända. En fruktansvärd mardröm där så många liv gick till spillo. Den lilla skräck jag kände för 40 år sedan gör att jag i alla fall kan förstå lite grann, i någon mån föreställa mig paniken på Utöja i Norge, när man inte kan komma undan. Den skräcken vill man inte att någon ska behöva känna, vare sig man överlever eller inte. Den utdragna skräcken….

Jag har ju aldrig tålt skräckfilmer eller ens vanliga ”hederliga” deckare. I TV-tablåerna gör man ju ibland reklam för en mysig hemmakväll med gamla klassiker, gamla skräckfilmer eller ”Morden i midsummer”… Och det gäller i stort sett alla kanaler. Jag har aldrig sett tjusningen med mord, ens i fantasin. Jag vet att det verkar löjligt, eller ett försök att fly ”verkligheten”, som enligt en del är att se det onda i vitögat. Jo, jag kan se verkligheten. Men jag vill inte gotta mig i den.

På morgnarna när det är som varmast på vår altan (utom när det regnar) – sprudlar idéerna i min hjärna. Jag skriver för att få några hållpunkter. Lyssnar till musiken jag redan har producerat för ändamålet…testar, skriver om, nya rim, nya rörelser…skriver upp, testar…och…ingenting funkar. Allt går för fort – för mycket att komma ihåg, för många ord, för lite konstruktiva´rörelser som sätter pulsen, rytmen orden och meningen i rätt rörelse i kroppen. Det blir till att skala av och skala ner. Vi tar om`et igen.

När det regnar sitter jag som förhäxad och glor. Inte in rörelse, inte ett ord faller mig in och ut på pränt. Bara sitter, begrundande, undrande om jag någonsin ska få denna koloss i gungning…eller blir det på lerfötter. Kanske bra att inte ens försöka de regningaste dagarna, vid närmare eftertanke…

Men ändå är det roligt att vara i färd med något. Att ha en riktning och ett mål att sträva mot. Så mycket lättare att sjösätta en båt med skrov än en utan. Något att hålla sig i när det blåser. Och kanske, kanske, kan jag till och med finna vettiga stunder i höst då jag kan slipa på fernissan…;-)

Men att uppfinna ett ”universum” kan ju inte vara så lätt ens under tre varma försommarveckor i en sommarstuga på landet, men det underlättar när tiden, inspirationen, ljuset, värmen och ledigheten är med en. De tre veckorna har gått då jag skulle rådbråka min fantasi, min musikalitet och pedagogiska kunskaper på egen hand. Nu är vi två i stugan med gemensam semester. Stunderna blir färre och smärre, men det poppar upp och jag rusar fram till boken – anteckningsboken och noterar. Sen ser jag efter några dagar att det inte passar in, att det inte funkar rytmiskt eller i kombination med resten, men jag har ändå prövat, provat någonting och det är bra även om jag sen har förkastat det.

Detta att göra något är så mycket bättre än att inte ha gjort något. ”Att vara ute i ogjort väder”? Undrar var uttrycket kommer ifrån. Men det känns passande för tillfället även om jag känner att jag får klura på det lite till…

Lyssna HÄR så länge. Denne man är minsann inte ute i ogjort väder…Man blir bara lugn av det sättt han spelar på och av den musik han spelar…

Så ”coolar” jag ner mig lite för att ta sats en annan dag, hämta andan – för att och sjunga ut! Så får man se om det kan bli lika förandligat och förevigat härligt. I alla fall kan man ju ha en strävan…=)

När jag var ung och började sjunga i riktigt bra körer, sa körledare och kompisar att det är bättre att sjunga ut, även om man inte är helt säker….då hör både man själv och omgivningen  vem som sjunger fel, och om man sjunger rätt, kan de som är osäkrare hänga på, för de hör ju då hur det ska låta. Klart att man inte får överrösta alla, men heller inte sitta och mesa med sin röst. Då sker ingen utveckling.

Jag borde ha tagit med mig den kunskapen och vetskapen – jag har ju märkt att det funkar – in i mitt övriga liv … framförallt arbetsliv … men sent ska syndaren vakna, eller nåt…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Grattis på födelsedagen!

Du som har varit trogen mig så länge. Idag har jag glömt dig. Inget kaffe, inga blommor på sängen, inga avundsjukt blängande katter. Heller inga besökare alls på denna din sjätte födelsedag. Nej inget är som förr, men det kan kanske bli bättre…vem vet…om jag sköter mina kort?  Jag lovar att aldrig glömma dig helt eller släcka ner dig för gott även om du kan behöva vila ibland.

Och medan du sitter här och väntar på bättre tider kan du ju alltid titta på några gamla foton i albumet, eller gråta över våra gemensamma eskapader, kanske t.o.m. titta på något färgradioavsnitt…eller helt enkelt träffa någon roligare gammal bloggkompis än vad jag är.

Tack kära blogg! Sträck på dig! Du har skänkt mig mer glädje och en mer omvälvande tid än du kan ana. Ha en underbar födelsedag! =)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Precis som jag trodde, ramlade/seglade vänner och släktingar in denna vecka. Jag satte igång att tillreda paj för att bjuda alla dessa inkomna/inramlade på den som tilltugg till den drink jag skulle tillreda till Tallbaren.

Den plats i närheten av huset där solen skiner mellan halv fem och halv sex innan den går in i ”ek”. Till  tallens fot har stubbar rullats för tillfället och dagen till ära. De seglande gästerna kom förvisso i tid…pajen var klar….allt var dukat och upplagt för party….musiken från spotify hade börjat spela den brasilianska bossa nova som tillsammans med de milda vindarna skulle minna oss om andra platser, andra ljuva ögonblick. Men det var något som fattades….

Solen som hade gassat hela dagen, tropiklikt och skönt, hade helt diskret gått in i moln när klockan var slagen. De milda vindarna förbyttes i mer iskalla polarliknande dragiga  sådana…. Men i övrigt var allt till belåtenhet. Paj, chips och drycker intogs under stor munterhet och trevnad…visserligen med en bar förflyttad från tall till altan, men ändå….

Inget blir som man tänkt sig men det kan bli bra ändå. Japan vann i fotboll, men det kanske var viktigare för dem att komma hem med en medalj efter den svåra tid de har haft, än för oss. Svenska laget har varit värda varenda seger de har vunnit, men nu var definitivt japanskorna bättre! Det blev inte som man hade tänkt sig, men ändå…

Jag skulle ha slutspurtat med mitt projekt denna vecka för på söndag börjar min äkta hälft sin semester här tillsammans med mig. Jag hade bestämt att det skulle bli ett slags naturligt break i och med detta, och att det mesta skulle gå lika bra som det hade börjat. Inte var det så att någon annan försökte hindra mig. Roligt med sällskap och att hinna träffa alla på sin ledighet som man inte gör annars i den krassa vardagen. Men att baka paj till alla..att göra en stor affär av något  som inte hade behövt bli så stort?  Var till och med inbjuden på middag till de inseglade gästerna före fotbollsmatchen mellan Sverige och Japan. En hel dags prokjektjobb var alltså omintetgjort av ingen annan än mig själv. Jag tycker om att ställa till med sådana där lagom pretentiösa tillställningar, men varför just nu ? När jag skulle finslipa på det jag har börjat med så storstilat…

Som sagt: Ingenting blir som man har tänkt sig – och strängt taget – det mesta blir egentligen bättre just därför. Kanske kan till och med mitt självpåtagna jobb bli bättre av att jag låter mig följa med i tidens gång…?

Svaret på den undran lär jag aldrig få veta. Och kanske vill jag inte ens veta, för tänk vad jag i så fall skulle gräma mig om det skulle visa sig att det förhöll sig precis tvärtom…;-)

Nej! Mitt största hinder är jag själv! Mitt sug till det sociala livet…min förmåga att fokusera i början av alla projekt för att, när det verkar gå bra, falla tillbaka i alltför stor bekvämlighet. I stället för att spotta i nävarna och säga att ingenting kan stoppa mig! Inte ens besvärliga inspelningsprogram på datorn, vänliga släktingar eller gassande sol på en badbrygga. Nej inget kan stoppa mig…inget får stoppa mig…inget borde stoppa mig….nästan inget kommer förmodligen att stoppa mig. Jag är oövervinnerlig…typ….;-)

….”väckan”…höll jag på att skriva – ren felskrivning –  och sen …”växan”…. (innan det blev ”veckan”)

Sannerligen två sidor av samma mynt.

Första veckan:Nu har jag producerat fem musikspår.

Andra veckan: Försökte utveckla utifrån det jag hade. En del gick bra, en del inte alls. Gjorde vissa avvikelser från ämnet såsom att skicka in bild till fototävling, som jag ju skrev om i förra numret.

Tredje veckan: Nu måste alltså vissa mått och steg vidtas. Ska jag gå på djupet med en eller två av låtarna för att liksom statuera exempel, eller ska jag försöka göra en grovplaneringe av hela konceptet från Noll till Fem? På en vecka? Kan jag hinna något överhuvudtaget när människor (mina släktingar) nu börjar checka in och ut som tågen på en central. Några ska med Gotlandsfärjan och ska upp tidigt, några kommer inseglande i kvällningen och ytterligare några landar i kväll för många veckors semester.

För mina vänner här och på facebook och även irl kan det vara lätt att berätta om Projektet med stort P, men för mina nära och kära släktingar….?

Jo, det går nog bra. Men det känns lite mer ….lite för mycket, helt enkelt. Och att ta tid till det när de är här…Fast de tycker säkert att det är bättre än att jag sitter med facebook eller nån blogg…

Spelar roll! Jag gör ju det här för mig och för att jag någon gång vill se om det går att sjösätta. Från ax till limpa, typ…

Men det här med att vara väck eller växa?

Om torka och stiltje råder?

Det är kanske bara på ytan…innerst inne råder febril aktivitet…tror jag. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Före detta skatteskrapan i Stockholm, numera Skrapan,  utlyser en fototävlingpå facebook  med temat ”Mellan himmel och jord”. Då kom jag osökt att tänka på min snart tre år gamla bild från New York, som jag hade som ”huvud”-bild på min blogg medan den fortfarande bodde i Spaces.

Jag som nästan alltid lovar mig själv att aldrig delta i tävlingar mer. Tycker att det jag har gjort förlorar sin charm bredvid alla andra bidrag, eller så ångrar jag mitt eget val för jag kommer alltid på något bättre alternativ. Någon bättre bild som jag hade glömt att jag hade i gömmorna, typ.  Men i det här fallet spelar det ingen roll om jag har tusen bilder som är bättre. Jag tyckte helt enkelt att detta var den bästa bilden för ändamålet. För finns det någon riktig skrapa än de man kan finna i New York?

Och vill man rösta på bilden får man först gå in på Skrapans fototävlingssida och ”gilla” den innan man går och ”gillar” min bild. 😉

Idag dog min nya mobil. Den tvärdog och jag tvivlar på att den kan väckas till liv igen. Jag hade hunnit plocka ut senaste bilderna strax innan det hände. Sen gick allt så plötsligt att jag knappt hann fatta att det hände. Men den hann aldrig känna något…så mycket kan jag säga. Märkligt med tingestar, att de kan bli så personliga. Nyss var den en stor del av mitt liv. Så praktisk och rolig på många sätt. Jag slapp gå in på datorn så ofta för att komma åt saker och ting. Jag kunde också ta bilder och skicka dem utan att behöva gå via datorn. Det fanns GPS och Spotify på mobilen…nu betalar jag alldeles i onödan det högre priset för att få den i mobilen. Det var nästan det bästa av allt. Att kunna lyssna på spotify närhelst jag önskade. Lätt att koppla ihop med en ljudanläggning var man än kommer och ljudet blir så bra. Jag sörjer denna  mobil som …jag vet inte vad. Den var personlig också. Ville inte alltid som jag, men med lite lirkande så. … 😉

Och så var hon så söt. Så fin och nätt och fick plats i alla fickor. Lilla x….Jag vet inte om jag orkar med en ny, om jag nu skulle få en. Jag byter inte mobiler som andra byter strumpor. Därför har jag som tur är behållt min gamla, och nu kunde jag flytta över Lilla x:s simkort till min gamla trotjänare. Där har jag nämligen haft kontantkort. Fast det känns ändå lite som ett svek mot dem båda. Integritetskränkande, typ. Som att byta hjärna med någon annan. Åtminstone byta minne, eller nåt.. det sistnämnda skulle jag nog behöva göra, i och för sig…

Byta nummer är som att utföra en plastikoperation. Jag vet att jag är överkänslig, men det är en sån dag….

Och det här är det sista Lilla x fick se …frid över hennes minne. =(

Detta bildspel kräver JavaScript.