Kategoriarkiv: Okategoriserade

Ett ord har fastnat hos mig idag efter att ha bläddrat bland länkarna om gårdagens fruktansvärda händelse. 

Det var kronprinsessan Victoria som uttalade ordet när en reporter avslutningsvis ställde frågan i en intervju: 
– ”Hur ska vi gå vidare nu efter allt som har hänt?”

– ”Tillsammans”,  sa hon bara.

Ja, det är ju klockrent. Hur skulle vi annars komma vidare? Var och en för sig? 

Nej, det finns inga samhällen som bygger på att människor inte samarbetar eller hjälper eller stöttar. I inget samhälle sker utveckling och kärlek mellan människor i slutna celler.  Vi behöver varann. Vi går vidare tillsammans, inte en och en.

Det jag skriver nu kan tyckas självklart, men för en del människor är det bara människor som är PK, kommunister, vänsterflummare, feminister – och ännu mer fula ord som jag inte vill skriva här -som tror på gemenskap, solidaritet och vänlighet. 

Det är det sorgliga det att ordet ”tillsammans” kan bemötas med skepsis och misstänksamhet, och kanske till och med ilska och hat. Hur ska vi då bemöta dessa människor, skadade av sitt liv och leverne? 

Med ilska och hat?  Med vänlighet och prat?

På nåt sätt hoppas jag på det sistnämnda alternativet, även om det skulle kännas långt till någon form av gemenskap. Men  alternativet har heller aldrig lyckats. Det finns inga krig som har lett till fred, som bekant. På nåt sätt tror jag att alla människor längtar efter förståelse och igenkänning,  men en del har bara lite längre väg att gå.

Det gäller kanske bara för resten att ha tålamod och vänta in dem som har egna idéer om verkligheten, tills de kommer på att de behöver några andra att samköra med för att få energi. Rörelseenergi kan man få av att bli rörd och berörd av varandra. Flummigt? Jo, en aning…. 😉 

Men nu kör vi så det ryker…

Hurdå? 

Tillsammans, förstås! 😊 

Stockholm idag. 
Många känslor…  

Så mycket svårt som händer, och som chockerar. 

Men vi går hem. En del får husrum och hjälp av andra. 

Livet går vidare trots att tågen har slutat gå.

Och på katters vis kan vi leva både långt borta och nära…..  . 

Det är ju ändå fredag…. Trots alarmerande nyheter i bakgrunden…  En fredagsräka är aldrig fel… Även om matte försöker uppfostra mig att säga ”ning”. Men den lätta går jag inte på. Man måste ju utvecklas. ”Näng” går precis lika bra. 😉 

Nu är inte jag världens snabbaste och heller inte världens mest korkade. Jag är väl som folk är mest. Men jag vet att jag redan som barn blev väldigt stressad när jag visste att något skulle gå snabbt. Som det här med huvudräkning till exempel. Jag hann knappt börja räkna ut talet innan någon redan hade svarat. Oftast var det alldeles blankt i skallen. Men så fort det inte handlade om tävling eller jämförelse med någon annan var det sällan något problem. Bara man tar sig den tid man behöver kan de flesta problem lösas. 

Tänk att hela livet tycks gå ut på hastighetsprov och tänk så många begåvningar samhället har missat på grund av det. Jag tänker inte på mig i första hand nu…. 😉 

Men betänk att jag ändå inte är ensam om att bli ”tidsstressad”, och tänk så många prov i skolan som ska göras på tid, trots att innehållet på provet kanske går ut på att man ska vara lite eftertänksam. 

En sak var jag snabb på som barn och det var att läsa. Ibland hade jag läst ut nästan hela boken innan en stackars klasskamrat knappt hade tragglat sig igenom första meningen.  Jag hade lite svårt att förstå att det kunde gå såååå långsamt men det gjorde ju inte mig något så länge som jag fick läsa i min takt. 

Men då fick jag inte beröm för att jag läste så bra, minsann, utan istället fick jag skäll av min fröken för att jag inte visste hur långt vi hade kommit på sidan när det var min tur att läsa högt. 

Plötsligt var inte snabbhet något att yvas över, utan snarare skulle jag skämmas. 

Skolans pedagogik har alltför länge byggt på ”mainstream-filosofin”. Gör som de andra oavsett om du lär dig nåt eller inte. Men naturligtvis kan ett positivt grupptryck också vara av godo, när det finns positiva förebilder som manar på de andra att göra sitt bästa i alla väder, utan stress eller dumma kommentarer. Ett gott klimat kan göra under, men det krävs att läraren är en förebild. Om hon varit rättvis eller åtminstone försökt, hade kanske till och med jag stått ut med lite stress och press vid huvudräkning, även om ingen någonsin kan övertyga mig om att det skulle göra mig till en bättre människa.. 

Men det är en annan fråga. Ska skolan göra oss till bättre människor också? 

Ja, det finns väl gränser för vad skolan ska syssla med…. Kanske……?  😉 

Jag har en dröm, sa Martin Luther King på sin tid. Han blev mördad för att han hade en dröm om människors lika värde. Han var inte tyst om de orättvisor han såg under sin livstid. Han var nog inte främst nedtyngd av det onda han och hans samtid upplevde utan i första hand buren av den dröm han hade om en bättre värld. För 49 år sedan blev han skjuten. 

Snart 50 år sedan var det, men tiden står still känns det som. Eller så är det bara delar av dåtiden som är sig lik. Ibland skymmer nutiden sikten så att de gamla unkna tidsavlagringarna från förr inte kommer i dagern, men rätt vad det är får de luft av nutida strömningar och mullret från urtiden får en renaissance och växer till ett vrål.

Det borde vara alla människors plikt att berätta om orättvisor och ojämlikhet i vår tid. Att inte stå bredvid och titta på. Om någon blir illa behandlad på arbetsplatsen kan visserligen det stora flertalet känna sympati och förstå vad som händer, fast långt ifrån alla, men av rädsla, eller av annan outgrundlig anledning, håller man tyst. Först flera år senare kan det komma fram. Det är visserligen bättre än inte alls men i nödens stund fanns där ingen. 

Att tiga är guld…?

Det finns en del hjältar som ingriper direkt. När människor blir angripna och trakasserade på tunnelbanan på grund av hudfärg eller sjal eller annat attribut som de stör sig på, har några modiga hjältar konfronterat förrövarna och ingripit så att det har blivit jobbigt för dem. 

Men i de fall när ingen har sagt ifrån eller visat stöd, har den angripna känt sig sviken och rädd. Det var pojke,som jag läst om, som blev påhoppad av en äldre man, som hånade honom på olika sätt och satt nära honom så att situationen verkade hotfull. När mannen slutligen gick kom det fram andra till pojken som sa att de hade sett och hört allt, och frågade om han ville ha hjälp, men för pojken kom hjälpen försent. Han vågade knappt åka tunnelbana efter detta. Hur skulle han våga drömma om att hjälpen skulle komma när nöden var som störst nästa gång? Det var en liten mörkhyad pojke och mannens trakasserier gick ut på att håna honom för detta.

Det är just en sån orättvisa som vi inte får låta passera med tystnad. En sån orättvisa som innebär att om pojken hade varit blond och blåögd hade inte detta hänt. En just sådan orättvisa som Martin Luther King hade påtalat. 

Vi måste låta alla pojkar och flickor drömma om en bättre värld och ett bättre liv för alla. En dröm har alla chanser att uppfyllas. Utan drömmar, ingen uppfyllelse.

Att tiga är inte guld, men drömmar av guld har vi ju hört talas om…. 


Dagen till ära ska vi aldrig glömma att drömma! 😊 

Steg upp tidigt, tog tempen –  ingen feber – men tog en Ipren för säkerhetsskull. Tillräckligt frisk för att jobba igen efter förra veckans förkylning, men kände mig ändå inte helt pigg. Slog mig mig ner på ett tunnelbanesäte för att läsa Metro, men efter några stationer slog huvudvärken till. Väldigt plötsligt. Både som ett gammalt migränanfall och en vanlig förkylningshuvudvärk. 

Jag höll just på att ta min sedvanliga ”Slussenbild” från tunnelbanefönstret men fick lägga ner mobil och glasögon och andas lugnt. Såg lite suddigt på höger öga och blundade. Tog fram en vattenflaska och drack lugnt. Ingen stress, tänkte jag. Det blir nog bättre på vägen från tunnelbanan till jobbet med frisk luft. Hann inte ens halvvägs och kände att jag fick ge upp och vände om. Snopet. 

Väl hemma har värken gett sig och kommit tillbaka, men inte med samma styrka. Det är ju bra, men jag vilar imorgon också.

Som gammal migränpatient är jag expert på att skilja olika slags huvudvärk från varandra. Numera finns en mirakmedicin mot migrän, som gör att den går över på 20 minuter om man vilar. Den hade jag typiskt nog inte med mig, vilket antagligen ökade stressen och därmed huvudvärken ytterligare ett snäpp. Men nu var det ju inte den vanliga typen av migrän utan en blandning av alla sorters värk som ”alla kom på en och samma gång”. Jag blir alltid orolig när jag får värk som jag inte känner igen. 

Så det blev en  tur- och returresa inom en timme nästan. Sen hem och klappa katten igen. Jag som var så pass taggad och på G.

 Jaja… Mycket ska man vara med om… 

Efter en kort men ganska påfrestande förkylningsperiod var det dags för en naturupplevelse. Det bar av ut till Tyresta Nationalpark och Naturreservat. Vi har aldrig varit där förut och det var roligt att upptäcka en del av det mer befolkade området av nationalparken med lantgård och djur och hantverksbodar. Som på Skansen fast ute på vischan. Härligt! 

Ibland är en liten snuvig  nästäppa till fördel när man passerar ladugården men egentligen hör ju sådana dofter till ett lantbruk. Vi stadsbor är allt lite känsliga för naturligheter, men det finns också en äkta förtjusning över att kunskapen om djuren och naturen finns så nära inpå vår storstadsbekvämlighet.

För bara hundra år sedan var vi i min släkt bönder från Värmland, på min mormors sida. 

Mormor var visserligen äldsta dottern och skulle ärva gården så småningom, men hon ville annat och for till Stockholm, där hon fick jobb och klarade sig bra. Så småningom träffade hon morfar och mamma föddes 1919. 
Men om mormor stannat på gården… Då hade inte något varit som det är. I alla fall hade inte jag suttit här och bloggat. 

Men för mig har det där lantliga alltid känts lite romantiskt, fast jag vet att det har varit och är slitsamt många gånger. 

På somrarna brukade mormor bo på Staf, som värmlandsgården hette, och vi kom och semestrade en vecka varje år. Jag älskade att vara där, fastän det fanns inga djur i ladugården längre, men i hagarna gick kor och en gammal häst som hette Svarta. Det var arrendatorns djur. De bidrog till min fantasi om att det var min gård och Svarta var egentligen Svarta Hingsten, och alls inget gammalt svankryggigt sto. Faktum var att hon kom alltid fram till mig när jag kom ner till hagen och ibland kunde jag sätta mig upp på henne om hon stod nära något jag kunde kliva upp på. Triumf att finnas till! 

Kanske finns i mina gener en förståelse för, och kärlek till hästar för mammas morfar lär ha varit en riktig hästkarl. 

Men jag hyser en stor respekt för dessa djur och går inte för nära utan att vara säker. Avstånd i tid och rum till mina förmödrar och förfäder bestämmer hur jag i verkliga livet förhåller mig till de stora djuren. 

Men i fantasin finns inga gränser för hur jag spränger fram över stock och sten på min stolta springare….

Tillbaka till verkligheten känns ändå storstaden tryggast. Jag är sällan rädd för att gå hem ensam på en överbefolkad gata i stan, men på en mörk skogsväg på landet….

Hursomhelst ska vi tacka kvinnan som gjorde Tyresta Nationalpark möjlig…

…och som därmed möjliggjorde mina fria fantasier bloggdag 33. 

Det svenskaste vi har tror jag är kärleken till naturen. Något som förenar väldigt många av oss och som visar sig i ett naturreservat en söndag i början av april, där många barn och gamla, härfödda och därfödda, samsas kring en skyddad skog och natur  och djur .. 😉 

Idag hade DN en temadel om skolan. Eftersom jag har varit hemma med en förkylning sen några dagar, hade jag tid att läsa igenom det mesta. En hel del intressant, som att Hans Roslings son önskar att hans pappas pedagogik ska föras vidare i skolorna,  via lärare. Ett läsvärt reportage handlade också om två lärare som i huvudsak jobbade med nyanlända och hur de jobbade. 

Temanummer bestod också av en mängd kommuners väg till framgång med skolorna i deras del av Sverige. Det var många lovvärda satsningar, som jag inte vill klaga på, men till slut känns det lite andefattigt, när även den sjuttonde kommunen vill satsa på de digitala verktygen, iPads, teknik, och programmering, kanske…? 

Jag får en vision av att var än skolan befinner sig – i en byskola i Småland, vid en gruva i Kiruna eller vid ett hav i Smögen, i ett höghus i Malmö – nog ska barnens få sinförsta och största upplevelse av Kiruna i sin i-pad. Jag är inte arg på tekniken men jag tror att den tar död på så mycket annan nyfikenhet om livet och om världen. Det är ett redskap för att lära sig om saker man har upplevt eller sett….. Men det är ingen kunskap i sig att veta hur du googlar på Kiruna. Det är ett hantverk, snarare. Det är bra att kunna, men utan din i-pad kan du ingenting!

Har du varit ute och gått i Kiruna har du känt på väder och vind och du har hört dialekten. Har du köpt räkor i Smögen kommer du ihåg att i Smögen finns det räkor. En upplevelse, liten eller stor, att hänga upp minnet på.  

Om mänskligheten utgick från verkliga och direkta känslor och upplevelser, skulle de kanske inte tro på allt som serverades i andra eller tredje hand på något socialt media. 

Om vi går ännu längre i kunskapsinhämtandet skulle barnens kunskaper befästas ytterligare om de själva fick göra ett arbeta omkring det hela. Om de fick läsa litteratur av någon från bygden, eller måla en tavla, eller lära sig en dans eller sjunga en sång. Att sjunga, dansa och spela tillsammans är ju klart gruppbefrämjande, och dessutom fyller det ut det där ganska avskalade i meningen ”I Smögen kan man köpa räkor”…. 

Att lära känna helheten i all kunskap – det är väl det jag är ute efter. Men att helt utelämna de estetiska ämnena i beskrivningen av hur man satsar på skolan….?  Det är där skon klämmer! 

Det var inte så länge sen kommuner satsade på kultur för de visste att människor inte ville flytta till en håla utan åtminstone en teater och/eller konsertsal, eller åtminstone en biograf.

Nej, nu går ingen på teater, konserter eller bio. Kanske man nu frågar efter internetcaféer, hunddagis, nån ”fine dining-restaurang”….?

Kanske finns det en och annan avfälling som frågar efter en kör eller orkesterförening, som under sin egen skoltid fick uppleva det fina i kråksången i både skolkör, musik och med bildskapande och till och med hade förmånen att lära sig  Konst- och Musikhistoria på gymnasiet. Det känns ju rätt udda att kunna rätt mycket om konstnärer och kompositörer från flera sekler tillbaka, men faktum är att det ger också mer själ åt historien, och i vissa fall påverkar politik och konst varandra,  om inte direkt, så indirekt. 

Men trots allt är inte de estetiska ämnena till för att förgylla de andra ämnena i första hand. De är till för sin egen skull och kan ge vuxna och barn en chans att uppleva och förstå sig själva och andra. De är nyckeln till din själ och till ditt hjärta. 

Om skolan nu låser porten och sväljer nycklarna – vad har vi kvar? Och vilken värld får vi?

Olof Palme sa en gång att skolan är en spjutspets in i framtiden. 

När vi bestämmer hur spjutspetsen ser ut har vi  till viss del bestämt hur framtiden ska bli. Kommer vi att bli nöjda med resultatet? 

Trevlig helg, så länge…. 😉 

Vet du att ordet kultur betyder odling?

Om vi vill odla vår egen kultur får vi se till att sätta rätt frön på rätt plats. Platsen ska ha lagom mycket ljus och vatten och en kärleksfull omvårdnad. Ju mer du tar hänsyn till de olika växternas behov, desto gynnsammare för växtligheten. Det är olyckligt om en växt tar mycket plats på en annans bekostnad, men om de rätta förutsättningarna ges kommer de olika växterna bilda en fin ensemble i din kulturella trädgård. 

Du som trädgårdsmästare ger varje blomma och växt dess berättigade plats i odlingen. Det är precis som en dirigent  som plockar fram klangen, rytmerna och melodierna ur de olika instrumenten, men till syvende och sist bildar hela orkestern en helhet. Den gemensamma upplevelsen att tillsammans framföra något som alla gillar kan ge en kulturell upplevelse. 

När vi odlar våra liv ihop, ett helt samhälle, kan vi prata om en gemensam kultur. Men ofta tar ju trädgårdsmästare och dirigenter intryck från när och fjärran. Växtlighet och olika trädgårdsstilar, instrument och rytmer, och influenser från all världens hörn, kan blandas och bilda en ny spännande kultur. Att stänga in kulturer och avskärma dem från andra, är som att inte låta ditt barn leka med grannens barn, för att de har en sån ful bil. 

Att leka är också en slags kultur. Att ge och ta. Att komma överens och att bli ovänner, men ändå bli sams igen, ger erfarenheter för livet, plus ett lyckligt lekande liv medan det pågår. Om du inte ger ditt barn de rätta förutsättningarna för lek när de är små, kommer ditt barn inte kunna öva på sociala relationer eller att vara kreativa problemlösare när de växer upp.

Men grunden till all framgång är förstås kärlek, kärlek, kärlek och ännu mer kärlek, så ordnar sig resten av sig själv, för det mesta… Jag tror det var gårdagsbloggens stjärna, Astrid, som sa så…. Och hennes sätt att ”odla”, tror jag på. 😉 

Så låt oss komma överens om att inte bygga höga murar kring vår egen odling.

Ty ju högre murar, desto fattigare i anden blir vi…. 😉…. Och det vill vi ju inte!

”Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr, Oändligt är ditt stora äventyr…” 

(Citat; Karin Boye)

(Bild från Liljewalchs)