Kategoriarkiv: Okategoriserade

Om Astrid hade vetat hur upp-och-ner-vänt allt skulle bli – hur hade hon då reagerat?

Kanske kunde hon ana att en Bullerby-idyll alltid måste försvaras, men inte med patriotism och vapenskrammel, utan med just sagor och berättelser för att gjuta mod och hopp i sin läsarkrets. Att alla sagor skulle sluta lyckligt. Att man inte kunde vara en liten lort om man ville rädda sina vänner och det man trodde på. Att ont var ont och gott var värt att kämpa för.
Tänk om någon hade talat om för henne att Riddar Kato var den riktiga hjälten, som berättade hur ”den riktiga verkligheten” verkligen såg ut, medan Mio min Mio bara var ”en fjollig liten godhetsapostel som bara ville plocka poäng med sin godhet..” 

Vad skulle hon säga? Kanske något dräpande, som bara hon kunde, eller så skulle hon kanske skriva fler sagor om ensamkommande barn som utan familj och förnödenheter har flytt från land i krig, över land och hav, till vårt kalla men rika land, där de får tillfällig hjälp och kärlek från envist kämpande människor som aldrig ger upp hoppet om mänsklig godhet. Kanske berättar hon om hur de till sist blir utvisade igen trots alla vackra tal från statsministern och inrikesministern om hur många öppna hjärtan  det finns i vårt land…

Nej, med Astrids penna kan inte denna saga sluta olyckligt. Med hennes skimrande ord kan hon blidka till och med ett migrationsverk från att utvisa barn och ungdomar med tvivelaktigt uppskrivna åldrar, till ett land med ett mycket osäkert säkerhetsläge…. 

Astrid har kunnat skriva om den riktiga historien förr, och hon hade kunnat göra det nu igen. Hon såg alltid barnen i första hand. Deras behov av att bara vara barn i Bullerbyn, och barns mod och styrka att förändra mitt i deras allra mest svåra stunder, som i Bröderna Lejonhjärta.

Men sagor är inte på riktigt, kanske någon vill invända?

Nej, men sagor är sanna för att de kan visa på vad som är sant och falskt så att vi kan uppleva det på riktigt. 

Fanns inte berättelser, musik, filmer,och konst, skulle vi kanske inte begripa den riktiga verkligheten, för den riktiga verkligheten blir oriktig så snart den uttalas av någon med annan uppfattning. 

Verkligheten är inte så verklig som du tror, för rätt vad det är kommer någon och säger att din verklighet är mycket overkligare än min. 

Pilutta dig, skulle kanske Astrid säga….

I all korthet är det nog det mest dräpande man kan säga. För vem kan säga emot?

Nu får vi alla gå hem på vår kammare och skriva en modern saga om det ensamkommande barnet som kom, såg och segrade över migrationsverket, statsministern, inrikesministern, och alla andra upptänkliga ministrar, domare och jurister, professorer, spelmän, byggare, läkare, journalister, sociala medier, dansare, murare, elektriker, samt kungen, drottningen, prinsar och prinsessor och hela kungariket, så att alla blir berörda.

Om vi lyckas kan vi vara stolta över vårt rika och frikostiga land som lyhört lyssnar till medborgarnas vilja och önskningar… 

Om inte….? 

Då blir det till att fortsätta sjunga ”Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp”, tills någon reagerar och vi kan vända allt tillrätta igen. För någon gång om hundra år måste allt bli bra igen. 

”Killevippen!” 😊 

(Illustrationer av Ikon Wiklund, Ingrid Wang Nyman och Eva Bülov)

Mina shoppingvanor är i det närmaste obefintliga. Inte för att jag inte skulle ha råd – för det har jag i och för sig inte -utan för att jag vet nästan inget mer ångestframkallande än att hasa runt i butiker och inte hitta något jag tycker om och när jag hittar det, passar det inte. Då svartnar det för mig och jag går ut ur affären kallsvettig, blek och nästan darrig…

Men det finns vissa saker som är något lättare att shoppa och det är skor. Dels gillar jag skor och dels vet jag ungefär vad jag tycker är snyggt i skoväg, vilket jag sällan gör när det gäller kläder. Men skor är förstås inte billiga heller. 

Cornelis text om att somliga går med trasiga skor passade synnerligen väl in på mig de senaste dagarna. Jag bara måste ha ett par nya, av förklarliga skäl. Det hör till att de skor jag har haft har passat som hand i handske medan alla andra har varit för små eller stora, breda eller obekväma, för varma eller trånga. Men jag har kunnat gå in och bara ta ett par nya Ecco-skor av precis samma modell de senaste gångerna jag skulle uppdatera mina skodon. 

Men nu var modellen utgången! Precis som min egen sko. Bara sådär… Tyngd av beskedet igår gick jag hem och begrundade mitt elände för att idag gå in i en annan skoaffär,  där jag provade igenom hela sortimentet. Jag tog för ovanlighetens skull god tid på mig och till slut, nån timme senare hade jag hittat två par skor som passade perfekt. Men den ena modellen kändes lite för tung och varm. Den andra var lätt och smidig. Vårluften fick avgöra! 😊 

Dansade nästan hem i mina nya skor, medan de gamla fick gå till sina fäder… Så glad blir jag nästan aldrig över nya kläder.

Men hemma igen kände jag en stor förtvivlan när jag läste i denna LÄNK om de barn som ikväll ska utvisas till Afghanistan på mycket lösa grunder. 

Vilka kan tänka sig att skicka sina egna barn, sina syskon eller vänner till ett ställe där de kan bli dödade eller illa utsatta på olika sätt? 

Vem vill själv åka?

Det spelar ingen roll om skorna är trasiga eller nya – Jag vill inte vara i deras skor! 

Måtte alla politiker i Sverige komma till sans och ge alla ensamkommande barn och ungdomar amnesti snarast…innan de sker fler olyckor.  Jag vill inte ha det på mitt samvete. 

Vill du?

Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa! Det är bara att gå välskodd ut i kampen för allas rätt till ett liv – Den röda tråden… Knyt skorna och näven och kom, vetja! 😊 

Ibland kommer sådana där små lyckliga melodisnuttar upp i min skalle. När text och musik liksom har gift sig med varann. Det finns några få som har lyckats snickra ihop några såna där klassiska låtar och en av dem är Robban  -Robert Karl Oskar Broberg. En annan är förstås Povel Ramel. Men det finns ett helt gäng till. Just när det lekfulla låter så. enkelt och självklart finns det liksom inga hinder för lyckokänslorna. Mozarts musik är också lyckobringande. 

För mig är musiken alltid det viktigaste och hör jag en för mig ny musik stängs min textknapp av så att jag lyssnar fokuserat på bara musiken. 

När jag lyssnar på Robban finns både musik och text med från början. 

Musik och text ”sjunger ihop” som små sångfåglar. 

Eftersom jag har ägnat större delen av mitt liv åt musik och jag har sjungit den västerländska konstmusiken i kör, och jag har spelat piano och trummor och lite andra instrument och lyssnat till musik från all världens hörn, är det lustigt att upptäcka vad som kommer ut ur min egen inre bandspelare helt oförhappandes. Hjärnan liksom silar och rensar och slipar diamanterna bland hjärnvindlingarna och rätt vad det är släpper den ut det mest självklara utan att be mig om lov. Inga stora verk av Brahms eller Bach. Utan något trallvänligt glatt.

Läste förresten en artikel om att lärarhögskolan inte baserar pedagogik på kunskap om hjärnan och hur den fungerar. Ingen riktig forskning ligger till grund för hur lärare ska lära ut, menade artikelförfattaren. Det är ju ganska intressant att just pedagoger ska använda sig av metoder att lära ut med en pedagogik vars beståndsdelar är byggda på lösan sand. 

Jag har själv gått två lärarutbildningar där den ena har tagit sitt namn efter den metodik som används, nämligen Rytmikmetoden, som en musiprofressor vid en musikhögskola i Schweiz uppfann – Emil Jaques-dalcroze hette han. Att med rörelse visa att man har hört och förstått vad musiken uttrycker i form av rytm, melodik och klang. Han tyckte att de blivande musikerna på hans skola spelade så stelt så han ville ”musikalisera människan”,som han sa, med hjälp av rörelse. Metoden som sedan främst har använts med barn var alltså ursprungligen uttänkt för vuxna högskolestudenter som hjälp till att fördjupa deras förståelse och känsla för musiken. 

Det har för mig varit en ledstjärna även i andra ämnen, att använda hela kroppen och även andra hjälpmedel för att fördjupa kunskaper. Att konkretisera men också uppleva. 

Min första lärarutbildning var aldrig lika konkret metodisk, men vi hade ett rättesnöre och det var MAKIS, som stod för Motivation, Aktivitet, Konkretion, Individualisering, och Samarbete. Varje lektion skulle innehålla dessa olika delar var det tänkt. Men ibland kunde man fokusera på t.ex. Samarbete. 

Det var också ganska bra, men grejen var att vi fick alltför lite kött på benen. Det förblev mest ett skelett, till skillnad från Rytmiken där vi från start fick tänka ut egna lektioner och pröva dem på varann. Vi fick tips och råd och också ibland kritik eller frågor. Dessutom gav läraren själv lektioner med en förskolegrupp som kom en gång i veckan. Vi hade också praktik på förskolor redan första terminen på utbildningen, en gång i veckan. Då förstod vi att det var lärare vi skulle bli. 

När jag gick på Lärarhögskolan förstod jag knappt att jag skulle bli lärare förrän sista terminen och det var för sent. Så om man tror att Rytmiklärarutbildningen var flummig tror man fel. Det var den som var strukturerad och målinriktad. Möjligen plockade man in lite för många ämnen och olika kurser på de fyra åren, men jag ser det som att lära för livet och inte bara att lära för att lära ut.

Och så sitter jag här,  30 år senare, som om ingenting hade hänt,  men ”tiden är ingenting och vägen är all-la-la-la-la-la -allt….” 😉 

Det har jag lärt mig…. 

När jag var barn önskade jag mig en hund och en häst. Det var det enda som stod på önskelistan i flera år trots att mamma och pappa förklarade att det inte gick att ha en hund eller häst mitt inne storstan där vi bodde. På Stureplan, praktiskt taget. Jag fick heller inte rida eftersom min stora kusin som var ridlärare, en gång hade blivit sparkad av en häst. Alldeles för farligt,  tyckte de.

Nå. Får man inte rida, får man åtminstone rita hästar! Något jag gjorde med viss framgång under många år. Och det min pappa många gånger berättade för andra om var hur jag kunde rita hästar ur alla vinklar och i alla möjliga rörelser. Var jag än började på hästen – vid huvudet, vid manken eller svansen – så nog blev det en häst i rörelse alltid. 

Mitt lilla knep var att jag hade hästtidningar hemma som hette ”Trav & Galopp” som jag hade ärvt av min storasyster som inte heller fick rida. Jag tror det var hon som tipsade mig om att lägga smörpapper på hästbilderna och kalkera och imitera tills jag en dag blev så säker att jag kunde rita utan förlaga. I de där tidningarna var ju hästarna nästan alltid i rörelse och därför blev det så att jag blev bäst på hästar i rörelse. När man väl vet hur en häst rör sig är det inte så svårt att överföra rörelsen till andra varelser – djur eller människor. 

Tyvärr ritar jag inte mycket längre, så resultatet numer blir inte lika bra som förr. Övning ger färdighet, som bekant.

Numera får jag nöja mig med att fånga ett och annat djurs rörelse med mobilkameran. Eller inte… Men en och annan bild blir det ändå – rörelse eller ej.

Vackert så! 😊 

På besök hos svåger och svägerska som nyligen blivit med hund. En fin kungspudel kallad Felix, och alls inte Ego, som antyds i rubriken. 

Den text jag citerar i ingressen kommer från en klassiker i körsammanhang. Mycket underfundig text, men den stämmer som sagt inte på hunden Felix.

Han verkar vara unikt rar och sällskaplig. Lugn och kärvänlig. När vi är ute på promenad ser han hela tiden till att hela flocken är med. Alla hans fyra människor. Så långt ifrån Ego man kan komma… 😉 

Sen vi fick katt har jag inte sett mig som hundmänniska, även om jag tycker mig förstå andra djur bättre, men när jag tänker efter…Som barn VAR jag hund, konstant, eftersom jag inte fick en hund var jag tvungen att vara en själv. Jag gick på alla fyra, jag krafsade, viftade på svansen. Jag låg på en filt vid öppna spisen när vi var på landet. Men till slut sa min farmor ifrån till min mamma att det var nästan lite obehagligt. Då slutade jag vara hund. Och inte minns jag att jag önskade få en hund heller, någonsin mer. 

När jag ser hunden Felix kan jag åter identifiera mig med ett hundkynne. 

Jag tror att jag var hund i ett tidigare liv. Det är därför jag har blivit mer nyfiken på katter. De är lite mer spännande eftersom jag inte riktigt förstår hur de fungerar. Den självständiga kaxighet många katter kännetecknas av gör dem till självklara Egon men utan sluga baktankar…. Den där kaxighet gör mig lite avundsjuk. Man vet att katten gör som den vill. Hundar är gladast om alla är glada. 

Jag ska nog lära mig av både hunden inom mig och katten utom mig… 

Alla är olika men lika mycket värda! 😊 

Med ett barns lätta skutt rakt in i ditt hjärta föds ett hopp om framtiden! 😊 

”Titta här, Camilla, vad jag har ritat!” På rasten delades färgglada kritor ut att rita med på skolgården. Många fina figurer ritades upp och sen hoppades det, och hoppade de och visade glatt sina solande glada fröknar vad de kunde göra. En sann fröjd att jobba med barn en sådan dag. 

I personalrummet serverade två vänliga kollegor våfflor. Sånt ger också hopp om framtiden, fast kanske inte hopp om figuren… den egna. 😉 

Men då är det ju bara att gå ut och ta några glädjeskutt till tillsammans med barnen i deras självritade hagar. 

Och när solen dessutom skiner finns det hopp om livet också.

Var inte rädd för mörkret – Hoppa in i ljuset i stället! 😊 

Trevlig helg! 😻 

Var ska jag börja?

Det  tänker jag både nu och då när hela världen står i brand. När mänskligheten förgör och förstör inte bara sig själv utan platsen där den huserar, nämligen vår moder jord, och människor dödar inte bara sina illvilliga grannar utan också sina egna familjemedlemmar på grund av några avskyvärda klanstrider. När människor skickar barn till krigshärjade platser. När människor inte bryr sig när de ser hur andra beter sig. När människor förföljer oliktänkande och när demokratiska spelregler inte längre tycks gälla. När allt elände tycks pågå på en och samma gång och överallt… 

Var ska jag börja? Vilken katastrof är den värsta? 

Om jag får lista eländet. ..

1. All form av miljöförstöring inklusive klimateffekterna som förmodligen drabbar de områden på jorden som redan har värme och torka. När de inte längre kan försörja sig eller ens leva där ”på plats”utan vatten och andra livsförnödenheter, kommer nästa våg av flykingar. Klimatflyktingar.Till oss, och till andra mindre drabbade områden. Vad gör vi då? Rycker på axlarna och säger att det har väl inte vi med att göra? Vi har redan tagit emot så många…? 

2. Kränkning av mänskliga rättigheter. När vi inte ens i Sverige följer barnkonventionen. När vi skriver godtyckligt upp åldrar på ensamkommande barn och skickar dem till ytterst osäkra områden där det är krig på vissa platser och läget är högst osäkert överallt. Att vi svenskar med vår höga moral kan gå med på det? Att vår socialdemokratiska regering ens tänker tanken? Jag skäms!

3. Kränkning av yttrandefriheten. Hat och hot mot människor som anser att det fria ordet är värt att skydda. Än så länge får vi säga vad vi tycker utan risk men om ett visst parti skulle komma till makten har de själva sagt att vissa media ska censureras…. Måtte detta aldrig ske!

Men var ska just jag börja? 

Att känna sig maktlös är nog en av de värsta delarna. Att inte kunna påverka. Det är nog det även många av mina meningsmotståndare också lider av. 

Frågan är då vilken strategi som är smartast? Att lägga ner alla kampvilja och engagemang och istället trösta sig med diverse droger? Kanske strida och kämpa tills all kraft är urvriden. Hitta några gelikar och bilda en förening? Skriva arga insändare i tidningar och få en massa fiender?

Jag vet inte vad som passar mig bäst, och medan jag funderar på det går tiden och inget blir gjort och jag blir alltmer frustrerad. 

Men en sak vet jag i alla fall. Det positiva som ändå händer och det lilla som jag ibland bidrar med ska inte ringaktas. Det är bara det som inte blir gjort som man kan ångra. 

Ett steg i taget och en katastrof åt gången. Ingen katastrof är överblickbar. Än mindre 3 åt gången. 

Man är ju inte mer än människa! 😉 

Idag firar vi allas olikheter med anledning av att en flicka i USA en dag ville uppmärksamma sin syster som hade downs syndrom. Hon älskade sin syster men tyckte det var orättvist att systern av många inte ansågs vara lika mycket värd som andra. Så startade rörelsen ”Rocka Socka” som innebär att alla sätter på sig olika sockor på fötterna som en liten påminnelse om att olikheter inte betyder olika värde. Båda fötterna behövs lika mycket. 

Alla barnen i klassen utom ett hade kommit ihåg att ta två olika strumpor på sig. Vi kom fram till att det barn som hade glömt att rocka sina socker, var ju olik de andra barnen genom att ha just två lika strumpor. Roligt att ”mainstream”innebär olikhet, för en gångs skull. 

Bra med tankeväckande teman. 

Efter jobbet åkte jag till nya musikhögskolan för att gå på en konsert med elektroaukustisk musik i den mycket moderna studio-konsterlokalen lämpad just för just sådan musik. Först var det en ganska oväntat lång föreläsning om lokalen och alla de olika konsertsalalarna i den nybyggda högskolan. Där vi satt var det 29 små och några större högtalare utplacerade i cirkel i rummet. Föreläsaren förklarade att det är som med en bild som förstoras mycket och beroende på antal pixlar blir bilden olika grovkornig eller suddig. Ljud som förstärks blir alltså mer skarpt och tydligt beroende på mängden olika högtalare som förmedlar ljudet. 

Det var roligt och intressant, men sen höll det på att bli en flopp när vi skulle lyssna till några ljudillustrationer. 

Fel på tekniken! 😊 

Nästan komiskt att få en låååång föreläsning om ny modern ljudteknik och så fallerar själva tekniken. 

Men det gjorde inget. Medan de trixade med apparaterna fick jag chansen att prata med en en studiekamrat från min utbildning. Hon är numera kompositör och ett nyskrivet verk av henne ska spelas upp i kväll 21.30 i just denna tekniskt avancerade lokal…

Som tur var för oss och för henne, fixades ljudet till slut och vi fick åtnjuta två ganska korta elektroniska stycken. De var inte som vanlig musik men kallas ändå musik då det är organiserade ljud. Inte olikt filmmusik. 

Suggestivt och illustrativt! 

Roligt med annorlunda upplevelser en vanlig tisdagseftermiddag, rätt olik alla andra tisdagseftermiddagar. 

Nu är det bara att hoppas att ljudtekniken inte spelar min vän kompositören Kim ett spratt.  Jag hade gärna stannat på den konserten men jag är inte tillräckligt oliktänkande när det gäller sena kvällskonsertee en vanlig vardagskväll… 😉 

Tjingeling! 

Obama har inte avlyssnat Trump, men eventuellt har Trump-administration en koppling till det ryska spionage som pågick i samband med det amerikanska valet. Kaj Linna ska sitta kvar i fängelse trots allt. Det blir ny rättegång så småningom. Idag har det snöat och blåst i parken men barnen leker glatt vidare. Min e-mail fungerar inte för tillfället. Anslutningsfel, sägs det. Konstigt, eftersom resten av mobilen är ansluten… Men vad gör det om hundra år? Macchiarinis senast opererade patient har nu avlidit. Det finns nyheter och det finns skandaler och det finns mindre problem. Du får välja och klassificera själv. 

Tja…så är det med nyheter….stort och smått blandas… 

Det som är stort för mig är ingenting för andra, och tvärtom. Men det gäller ju mest privata problem. När det gäller de globala problemen kommer nog ingen undan. De kommer alla att drabba oss förr eller senare. Frågan är vad vi vill och kan och vad vi förmår att göra något åt. Det gäller att vi väljer våra strider. Om vi väljer samma strider kanske något stort kan hända?

Hoppas! 

Just idag kan allting vända när det är vårdagjämning? 

Om ljuset bara kommer tillbaka så… 😉