Kategoriarkiv: Tid

Nu går tankarna till mitt projekt #Sifferdansa – #musik/dans/matematik/TaktfartstågX10/förskoleklasser/ – som har levt i min inre och yttre värld sedan 2007. 

Nu är jag i princip framme vid Taktfartstågets officiella ”avgångstid”.

Det finns hållhakar men också goda förutsättningar för att det snart ska kunna tas i bruk. 

Hållhakar:

1. Jag själv – är jag beredd?
2. Materialet är inte klart, men kan ändå användas i sitt ofullständiga skick
3. Hur ska det förmedlas? Via nätet med videos och med musiken strömmande från Spotify, iTunes, mm, eller med mig som levande kringresande konsult i Sveriges avlånga land? I det första fallet – hur ska jag försvara detta rent hållbarhetsmässigt? Att strömma musik är behöver energikrävande servrar för mina i moln uppladdade musik- och videofiler….

Goda förutsättningar:

1. Jag har blivit medlem i STIM, och kan nu räkna med att kunna få in lite pengar om min musik spelas i strömmande form
2. Egentligen finns det inget att vänta på. Om jag hittar rätt kunder kan jag sätta igång imorgon dag, med eller utan egen firma, färdig bok eller streamad musik. Jag kan erbjuda mina tjänster för ett arvode motsvarande timlön för en vikarie och sälja musik och bilder på USB-minne. 
3. Jag har startat en hemsida där jag kan lägga upp händelser och material efter hand…. Den är under uppbyggnad, men kolla gärna! https://www.sifferdansa.se/
4. Att jag är frisk och har gjort min fingeroperation är en god förutsättning för att det ska lyckas. 

Som ni ser är jag själv såväl en ”hållhake”  som en ”god förutsättning” för att jag ska lyckas. ”Satsa på dig själv” hette det ju på det glada 80-talet, då du skulle vara din egen lyckas smed. En slags religion för egoister… 😉 

Inte för att jag inte skulle vara självupptagen, men mitt intresse har nog varit mer koncentrerat på kollektiva framgångar med körer och klasser i skolor, och inte riktat på mig själv och mina förmågor. Däremot har jag ju alltid velat skriva musik och egna texter som jag förstås inte bara har velat spara i skrivbordslådan.  Jag vill ju nå ut men ”jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju hävda. Det stämmer nog inte helt. Jag brukar få med mig barnen när jag sjunger och dansar med dem och när jag vet vad som krävs av mig kan jag även hålla anföranden inför vuxna på föräldramöten och annat. Men det finns en sak som jag inte kan och det är att göra reklam för mig själv. Varken i löneförhandlingar eller andra liknande situationer där min förträfflighet ska beskrivas av mig själv. Det kan tyckas vara ett ödmjukt drag, men det kan ju också kallas ”falsk ödmjukhet”, eftersom jag på ett sätt vet att det bara är jag som behärskar en viss sak, men jag kan ändå inte få det över mina läppar. I fallet med detta – mitt eget mattedansoprojekt – är det ju faktiskt bara jag som behärskar alla mina danser och berättelser runt omkring de olika ”entals-karaktärerna” och musiken och hur den ska ge förförståelse för matematiska och musikaliska begrepp. 

Men ändå är det just detta som tar emot mest. Att vara min egen reklampelare. Det är det som är min ”hållhake i kubik”. Men kan jag bara runda den svårigheten kan det nog gå gå galant…. 😉 

Så nu mina vänner, börjar nästa steg på min otroligt långa färd mot ”framgång”. Med framgång menar jag inte huvudsakligen att jag ska vinna på det ekonomiska planet, men att jag ska vinna över mig själv och mina motstånd och hållhakar. Då finns det kanske hopp om livet?  Eller hopp om en fortsättning på resan, så att den inte slutar innan den har nått slutstationen…. Men där är det ju bara jag som sätter stopp, och bara jag som kan sätta fart på tåget och ge mig själv hopp. 

”Det är bara när jag själv agerar som jag kan känna hopp” (som Greta Thunberg kanske skulle ha sagt), för snacka går ju, men snacka så det går….Det går inte! 

😊 💕 🎶 🚂 

Nu går tåget! Eller snart? 😉 

Under vinterhalvåret följer jag gärna två tävlingar på TV, som mer eller mindre har anknytning till musik. Det ena är ”Vart är vi på väg”, som ju handlar om tågresor, men som alltid innehåller flera musikfrågor, och det andra är ”Så ska det låta”,  som ju enbart handlar om musik.

Jag har ju haft musik som yrke, som utbildad musiklärare, och har dessutom lyssnat på och har själv framfört allehanda musik i olika sammanhang i hela mitt liv. Ändå slås jag av hur otroligt sällan jag svarar rätt på musikfrågor i dessa program. I och för sig har jag väl aldrig varit bra på tävlingar och minneskunskaper, men ändå….

Idag förstod jag delvis hur detta kan komma sig när jag läste Lars Lindströms artikel i Expressen, om hur man vill göra om tåg-programmet till nästa år. Man vill t.ex byta ut bandet ”Augusti-familjen”, t.ex, för att programmet har blivit så ”grabbigt”. Att det har blivit grabbigt, kan jag hålla med om, men det beror nog inte främst på bandet utan på de grabbiga frågorna från de ”grabbiga programledarna”. Och frågorna handlar ju inte bara om musik utan även om bilmärken och militära termer. Nåväl…av de fyra tävlandena i finalen i fredags, var ju den enda kvinnliga finalisten den klart lysande stjärnan. Mycket på grund av hennes kunskaper i musikfrågorna, trots grabbigheten. Men visst känns det som om musikfrågorna handlar mycket om manliga rock-musiker på 90-talet, eller möjligtvis något tidigare eller något senare. Jag har dock ingen statistik på det. Däremot känner jag mig väldigt ofta mycket okunnig på just dessa decennier och de musikaliska genrer som musikfrågorna ofta behandlar.

Men den stora skiljelinjen går nog inte mellan kvinnliga och manliga frågor utan just vilken tidsepok frågorna anspelar på. Det blev grymt tydligt för mig igår under ”Så ska det låta”, då Cecilia Frode gick loss i en roligt uppträdande med Harry Brandelius ”Gamla Nordsjön den svallar och brusar” och Sara Dawn Finer, nästan ursäktande berättar för publiken vad det var för låt och kompositör, med tillägget.. ”ifall inte alla har den med på sin senaste” spotifylista”…. 😉

Då insåg jag att det var ungefär den enda låten jag kunde säga på rak arm, vad det var för någon och vem som hade skrivit den….. Den var ju ändå poppis långt före min tid…. Men faktiskt klarade jag även en av stroferna igår – den som slutar med ordet ”sköna”. Och det var också en gammal gubbe som hade skrivit den, nämligen Evert Taube och låten var….? Jo, Änglamark, förstås….En gammal goding från 70-talet. 😉

I övrigt hade jag mer eller mindre noll koll på ”intron” till låtar eller omgjorda texter till engelska eller svenska. Och just det….Allt handlar ju om generationsmusik  och programledare och pianister och deltagare som är minst 20 – 25 år yngre än jag. Jag tycker ändå det är ett roligt program och jag gillar verkligen Sara DF, men när programmet var nytt för flera decennier sedan, var inte åldern på deltagarna så koncentrerad på yngre medelåldern och ännu yngre. Frågorna berörde också ett vidare musikfält, hävdar jag och blandningen av artister var också mer varierad. Precis som frågorna i ”Melodikrysset” på radion…. För hela familjen!

Eller så var det bara jag som var yngre och mer ”med på noterna”?

Men om nu SVT ska sponsras av alla oss skattebetalare borde de här skojiga familjeprogrammen väl också rikta sig till fler än dem mellan 30 och 45? Särskilt om man nu tänker att fattigpensionärer i glesbygd kanske inte har råd med så värst mycket fler nöjen än de som erbjuds på radio och TV. Då kan det ju inte vara meningen att man ska behöva känna sig lite dum och bakom flötet redan i 50/60-årsåldern när man sitter hemma i Tv-soffan och råkar kunna tralla med i ”Gamla Nordsjön”?

Nåväl…. Jorden går inte under för det.

Själv är jag fortfarande oändligt tacksam för att jag bor i en stad där många nöjen, muséer och kultur är billigt eller gratis,  och framförallt för att jag har tid och ork att gå på så mycket,  som jag knappt orkade tänka på en gång, medan jag fortfarande jobbade. Trots en ganska usel pension har jag ändå möjlighet att ta igen alla år som legat i en slags kulturmässig ”träda”, men just därför tycker jag att det är lite orättvist med tanke på alla pensionärer som inte har samma möjlighet som jag har – mitt i storstaden – att åtnjuta livets goda. Men, vem vet? De kanske har ägnat hela sitt liv åt att lyssna på melodiradion, tittat på frågeprogram, löst korsord och gått på rockkonserter, och hållit sig ajour med nutida popmusik, som inte jag har gjort, och har som de ”moderna”  människor de är följdaktligen är svarat rätt på alla musikfrågorna i alla TV-program i Tv-historien och inte bara sitter tyst och stum som jag? Duo-appen har de säkert också……😉

Så vad bråkar jag om?

”See you later, alligator…..” 😁

Att sätta ord på sina känslor, kan vara nog så svårt, men att stå upp för sitt ord verkar vara ännu svårare. Särskilt om man är politiker. En del tycks inte bry sig alls, eller svänger sig med ord som de sen påstår att de aldrig har sagt. Kanske tycker de inte att ord är viktiga?  Kanske missbrukar de vissa ord så mycket att de förlorar sin betydelse?

Numera sker en vanvård av ord på internet. Inte bara otrevliga ord, eller hatiska, men hela meningsbyggnader är så dåligt underbyggda att de faller samman som korthus vid första bästa genomläsning. Detta är fullt förståeligt om människor som har skrivit är dyslektiker eller har svenska som andra språk. Då gör en så gott en kan…. 😉

Men alla andra? Ofta finner jag att de som har svårast för att bygga sammanhängande meningar, är de som har lättast för att vilja ställa krav på invandrare att de ska kunna tala och skriva svenska…. Helst innan de kommer hit….. 😉  Till dem vill jag bara ge rådet: Läs ”Priset på vattnet i Finistère”, av Bodil Malmström. Dels kan man få sig ett gott skratt och dels kan man rent känslomässigt få förstå hur det kan kännas att inte kunna göra sig begriplig i ett främmande land. Och slutligen får man också en underhållande lektion i hur man behandlar det svenska språket i skrift. Allt i ett och samma paket. Voilà!

Det finns andra böcker som också visar hur viktigt det är att behandla språket väl. Det kan till och med kännas livsviktigt. Då tänker jag på boken ”Ord som befriar” av Marie Cardinal. Läs gärna den och berätta gärna för mig sen vad den handlar om, för det enda jag minns är att boken gjorde mycket starkt intryck på mig…. 😉

Detta att ord kan befria….

När vi nu pratar så mycket om ord som bryter ner och förstör samtalsklimatet, skulle jag gärna göra tvärtom. Hitta vägar till ord som befriar oss och vår omgivning. Ord som det kommer något gott ur…..För stunden, eller för all framtid. Ord som förnyar och som gläder oss, och ord som beskriver något viktigt eller intressant. Ord och meningar som talar sanning och som vill våra medmänniskor gott. Ord som inte förtrycker eller hånar.

Jag skulle vilja att det fanns en ”rörelse” som hela tiden väljer de bästa orden för stunden. De bästa orden för dig och för mottagaren. Men kanske måste vi, om vi ska lyckas med det, hitta goda läsvärda berättelser i texter som tjänar som förebilder. Om det vanvårdade språket kan normaliseras, borde även det välvårdade eller välfunna språket kunna lyckas med det. Vi borde inte nöja oss med mindre, för endast det bästa är gott nog!

Det går väldigt fort att rasera ett hus, men tar lång tid att bygga upp det igen. Precis som med mitt finger som stukades för fyra år sen och som sen blev alltmer krokigt. Men nu efter min operation för en månad sedan, har jag börjat träna upp det igen, med övningar och stödskena på natten för att det inte åter ska krokna. Det är inte lätt och vägen till ett fullt fungerande finger är inte rakt, men med lite hjälp och stöd så…. 😉… Till slut kan jag använda det till det jag behöver utan problem. Jag kan spela piano och borsta tänderna. Visste ni att lillfingret är nödvändigt vid tandborstning? Hade inte tänkt på det förrän efter operationen när fingret var i bandage och det ömmade väldigt när jag kom åt de färska stygnen med tandborsten. Men nu går det som en dans!

Och jag kan göra ”High five”! 😊

Nej, nu har jag ordat färdigt om det…. Men den gemensamma nämnaren är väl att såväl ett fungerande språk som ett fungerande finger kan befria dig i tanke, ord och handling….

😉 💕 ✋ 🎹 🎻 🎶 📖📚

Man kan födas och dö

Man kan spåra i snö

Man kan veta sin plats 

heta Ahmed eller Mats,

Lisa eller Mira,

Ta sig en bira,

Festa och svira,

Man kan sura och tjura,

ljuga och lura 

Eller vara den bästa för sin nästa

Man kan spela en stump

Och förargas av Trump

Man kan hoppas på tur

Och klappa sitt djur

Men missa sin chans

Och önska man fanns någon annanstans

Nån kan vara en pina

Men många är fina

Man kan bråka och stöka,

Supa och röka

Man kan stå upp för nånting

Eller sitta still i en ring

Man kan veta en del

Men en del letar fel

Man kan vara en förebild

Eller kanske helt vild

Man kan vara stark,

 leka i en park

Tända ett ljus

Plocka en lus

ur sitt hår

Medan åren går

Plötsligt kan något hända

Plötsligt kan allt vända

Man kan vända om 

Man kan ropa ”Kom!”

Man kan finna 

Att man kan hinna 

Finna tröst 

Hos en röst

Från främmande land

Man kan hålla en hand

Man kan känna sig trygg

Bak någons rygg vara stygg…
 

Och det finns så mycket man kan göra

Så mycket man kan se och höra

Så mycket att längta och trängta,

Att avstå och uppnå 

Att lära och förstå

Att vara fattig och sjuk

Att vara vänlig och ödmjuk

Att vara säker och cool

Eller en blyg viol 

Man kan vara nära

Men långt från de kära

Vara helt lost 

Ha cykel av rost

I snö och modd 

Lyssna på en podd

Om liv på en annan planet….

Men såvitt man vet 

Finns ingenstans i någon tid – 

Här hos oss, eller i en galax strax bredvid –

där det är givet – 

Livet  ….. 

För 75 år sedan skrev Astrid Lindgren berättelsen om Pippi Långstrump, som var världens starkaste flicka och levde ensam med sin apa och häst. Hon var sakletare och gick inte i skolan. Hon skipade rättvisa och hjälpte de svaga. Hon var påhittig och rolig, men också världens ensammaste flicka ibland. Hon vände upp-och-ner på vuxenvärldens förljugenhet och hyckleri. De vuxna som menade att barn skulle synas men inte höras. De vuxna som trodde sig veta barnens bästa utan att lyssna på dem.

För Astrid var alltid barnen det viktigaste. Hennes förmåga att lyssna och förstå vad barn ville uttrycka var sällsynt på 40-talet, och många moralens väktare fanns där som ansåg att Pippis framfart var omoralisk och tjänade som ett dåligt exempel för det uppväxande släktet.

Astrid gick ur tiden för 17 år sedan, och ingen kunde väl då ana att en 16-årig flicka med flätor och med världens största mod återigen skulle utmana den förljugna och hycklande vuxenheten med sitt budskap om världens tillstånd och om de vuxnas brist på ansvarstagande år 2018.

Jag talar förstås om Greta Thunberg, som i land efter land bryter ny mark med sitt budskap om brådskan med att rädda världen från den undergång klimateffekten kan ställa till med. Tio tusentals ungdomar över hela världen följer Gretas exempel och skolstrejkar för klimatet.

Det finns vuxna människor som gör allt för att förminska och förtala Gretas gärning. Precis som vuxna människor i alla tider har försökt trycka ner och lägga munkavle på sanningssägare och engagerade unga människor, vill de kunskapsresistenta och klimatförnekande sätta en ung människa på plats i sann Jantelags-anda.

”Hon ska minsann inte tro att hon är någon, bara för att hennes föräldrar är kändisar!”

Men Astrid hade nog tagit små glädjeskutt i sin himmel om hon hade haft möjlighet att följa Greta. Och nog kan hennes berättelse om Pippi kännas som en profetia om denna livs levande flicka som utmanar hela världens vuxna med sin aldrig sinande klokskap och kunskap. Jag kunde till och med förnimma ett stråk av Astrid Lindgrensk humor i måndags, när Greta höll tal på Idrottsgalan och inledde med… ”Det känns skönt att vara bland likasinnade….. Ja, ni har väl inte heller prioriterat er skolgång”… Endast den humorbefriade kan motstå en sådan replik. 😉

Och nej…. Hennes mamma är inte likt Pippis, en ängel i himmelen, men hon sjunger i alla fall himmelskt i ”Så som i himmelen”, och hennes pappa är inte kung i Söderhavet, men hans pappa spelade med i filmen om Ville-Valle i Söderhavet, och dessutom spelade han världens starkaste björn, som Bamse….

Greta har ingen apa, häst och villa, men hon har två hundar och hennes ”följare” heter kanske inte Tommy och Annika och de är kanske inte sakletare som återvinner skräp, och hittar nya användningsområden för sina ”funna skatter”, eller uppfinner nya ord för vardagliga fenomen. Men kanske finner Gretas ”följare” nya hållbara sätt att leva på, och kanske också nya sätt att använda gamla saker på. Nya tillfällen att sjunga gamla sånger…. 😉

Greta har själv uppfunnit ett ord och ett begrepp – att skolstrejka för klimatet – och om vi vuxna följer hennes ord och agerar vuxet för en bättre framtid, behöver hon inte sitta på Mynttorget varje fredag och strejka i ur och skur, och om vi lyssnar riktigt noga, kan vi nog höra Astrid i sin himmel utbrista: -”Hujedamej, ett sånt barn hon är!” Men då måste vi vara bra mycket mer lyhörda och lära oss att lyssna på både vår inre röst och vårt samvete och vår omvärlds bön. Då kan vi inte bara vara små lortar med hjärtan av sten. Då måste vi agera! Först när vi agerar kan Greta och hennes vänner känna hopp.

Inte då, inte sen, men nu!

Nu! 😊 💕 🌍

Nu har det gått 20 dagar på det nya året, och sen jag gjorde upp min storstilade plan om att leva mycket mer ”nät-fritt”, eller i alla fall fritt från sociala medier, för att vinna tid för andra mer kreativa och hälsosamma ting. Jag tyckte det gick över förväntan de första 10 – 12  dagarna men den senaste veckan har jag fallit i fällan igen. Det finns några tydliga orsaker. Dels har jag känt en stigande oro inför min lillfinger-operation i onsdags, och dels har jag varit spänd inför den stundande regeringsbildningen. Det gick ju bra med fingret, och även med regeringen, efter förhållandena. Inte direkt någon önskepolitik, men framförallt ingen katastrof. Men däremot märker jag hur jag väldigt snabbt fastnar i mitt gamla Facebook – beteende. Jag börjar kommentera och svara andra, som jag tycker, idiotiska eller elaka kommentarer. Det kan handla om regeringsfrågan eller klimatet eller unga ensamkommande eller Greta Thunberg. Min puls går upp och jag gör mig beredd på strid, märker jag, efter ett tag. Men då kan det redan vara för sent. Sinnesfriden är bruten. Jag är ju med i nätverksgrupppen #jagärhär, som går ut på att försvara och peppa särskilt utsatta på nätet, och det är ju bra. Men när jag märker att det går ut över mitt eget mående, så att jag sover sämre och känner olust och illamående känner jag ju att jag måste bromsa igen.

Nåväl. Idag läste jag en artikel om Tuva Nuvotny, som ju är aktuell med två nya filmer, där hon har varit såväl regissör som manus-skrivare. Hon berättar att hon inte är på sociala medier alls. Hon skulle inte kunna tänka sig att lägga upp något på några sociala medier. Och jag tänker att, detta kan bli det ”nya svarta”. 

Det coolaste som finns att vara ”Facebook – fri”? Eller fri från Twitter, eller Instagram, eller ”what ever”? 

Ja, varför inte? 

Jag är definitivt inte fri. Men jag jobbar på att bli mer fri att kunna välja bort. Att bestämma själv, och inte låta något diffust socialt behov bestämma åt mig. 

Men det är ju så enkelt med sociala kontakter på Facebook…. Och det är ju så svårt att sluta hänga där när man väl börjat. För mig har de senaste åren också handlat om att hitta och läsa intressanta artiklar som likasinnade skickar och delar och sen vill man kanske reflektera och kommunicera om detta och så har det gått några timmar. Sen kommer det upp någon som har gillat eller kommenterat något jag har delat, precis när jag tänkte stänga ner, och så är det igång igen… Marx sa ju att religionen var ett opium för folket. Ett sätt att förvilla och lugna människor. Men nu tror jag nog att de sociala medierna har intagit religionens plats. Efter en kväll med Facebook har vi varken tid eller ork över för annat engagemang. Vi kan ju läsa att saker och ting är galna och fel, men vi tappar all ork och lust att resa oss ur soffan och organisera ett motstånd.  Men i den bästa av världar skulle ju dessa plattformar kunna användas som en anslagstavla och informationsplats för oss som vill agera och organisera oss. Det händer ju också, men dessvärre tjänar ju Sociala medier lika ofta som en ”desinformationsplats”. Lika mycket fake som sakliga nyheter. Alla kan tycka och säga vad som helst,  faktiskt. Det gör i sin tur att våra hjärnor tröttas ut. Massor med input. Alla tåg kommer in på perrongen, men inget kan avgå. Det är fullt. Och vi känner oss maktlösa. 

Det måste finnas en gyllene medelväg, men om man har svårt att vara ”nykter nätverkare” är antagligen absolut avhållsamhet det mest hälsosamma. 

Men jag har ännu inte gett upp min plan.

”Nej, till nätverk? Ja, men med förnuft!”

Och om jag bara ser till att fylla resten av tiden med andra väsentligheter, som också kan ge ”abstinens”, så kan det gå. 

Vi fortsätter i alla fall att skolstrejka för klimatet på fredagarna, vilket också blir ett eget socialt nätverk IRL, och snart är det dags för terminsstart med orkestern, och när fingret är Ok kan jag börja spela piano igen. Annars kan det också vara väldigt välgörande för själ och kropp att göra som Tuva Nuvotny – ”att göra ingenting”. 

Det kanske är just det som blir ”det nya svarta”?

Gör ingenting!” 

Det låter faktiskt befriande. 😉 💕 😴 

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för mig idag, när mitt krokiga lillfinger opererades rakt igen! Jag är faktiskt lite stolt över mig själv att jag gjorde slag i saken och vågade. Om man jämför med andras mod och motgångar är det naturligtvis inte någon större bedrift. Men som sagt – ur min snäva synvinkel var det ett stort steg för mitt lilla finger. 😉 När jag för sex år sedan fick överta mitt föräldrahems flygel, var jag mycket glad. Inte för att jag någonsin har varit, eller kommer att bli någon riktig pianist, men jag har alltid älskat att spela på det instrumentet, och jag hade nog lite i åtanke att när jag så småningom blir pensionär kan jag få tid att öva så att jag åtminstone blir lite bättre. Men så kom den där förargliga stukningen av lillfingret emellan för fyra år sedan, som gjorde att fingret långsamt kroknade efterhand, och där sjönk mina pianospelsambitioner i all hast. Feghet och i viss mån brist på tid har hindrat mig från att försöka åtgärda problemet, men till slut var jag bara tvungen att bejaka mitt dolda pianist -jag.

Det var också andra saker som gjorde det besvärande att ha ett krokigt lillfinger. Som att hälsa och ta i hand. Och ganska lätt hänt var det att jag fick småsår på den utstickande leden. Men mest handlade det om musiken i mig som jag ville ge en sista chans. Det där att ännu en gång få spela Sommarsång av Petterson-berger, eller någon Bach-fuga eller Mozart-fantasi. Och för mitt inre öra skulle jag åter höra min pappas förtjusta utrop om hur roligt det var att höra mig komma ”hem” och spela igen. 
Allra mest är jag dock glad för att jag inte har gett upp drömmen om att nån gång kunna lära mig att spela piano. Igår såg jag TV-programmet om Dagny – den 106-åriga bloggaren – vars visdomsord löd: ”Var nyfiken!”  och ”Ge aldrig upp när du möter motstånd!” och dessutom valde hon att ha så roligt hon kunde alla dagar. 

Ja, om man är nyfiken och aldrig ger upp, är ju chansen stor att man lär sig nåt nytt, och tänk vad roligt man kan få då! 😉 Så det är ju bara att bejaka sig själv och sina drömmar så kanske resten ger sig av sig själv?

Ha det gott i snöyran! 

Det går inte att fastna. Vi måste gå vidare. Oavsett motstånd och personliga tillkortakommanden. 

Tanken slår mig. Det är så lätt att hänga upp sig på småsaker. Det är så lätt att tillskriva andra egenskaper de inte har, och i dessa tider är det lika lätt att tänka en tanke som att dela med sig av den på diverse media. Sprider man dessutom hat och misstro mot andra människor är det ännu mer sannolikt att ens tankar slår rot i en dynghög ”någonstans i Sverige”, för att sedan spridas med blixtens hastighet i vida kretsar, utan adress eller avsändare angiven. Bara en förgiftad pil, avsedd att förgifta all verksamhet den drabbar.

När Greta Thunberg skolstrejkar för klimatet är det numera en illa undergrävd teori från vissa källor att hon är sponsrad av någon slags PR-byrå, och att det är hennes ”kändisföräldrar” som står bakom konceptet. Det hjälps inte hur mycket dessa fake news dementeras, eftersom budskapet redan har nått dynghögen och spritt sig vidare till alla faktaresistenta så kallade vuxna runt om i landet. 

Det har sagts att det råder skolplikt och att en 15, 16-åring borde gå i skolan istället för att sprida ”klimatångest” på stadens gator och torg. Att barn måste få vara barn. Att hon utnyttjas av sina föräldrar. Allt detta är fel, vet ju vi som har brytt oss om att ta reda på fakta… Men det slår mig att det var inte länge sedan vuxna människor i vårt land hade diametralt andra åsikter om huruvida 15, 16-åringar skulle gå i skolan och få utnyttja sina rättigheter att vara just barn. Då handlade det om barn som råkade ha fått fjun på överläppen och hakan och som hade färdats många tusen mil under stora umbäranden för att få leva ett liv i frihet. De önskade inget hellre än att få gå i skolan och att leva ett normalt liv. De önskade utbilda sig till läkare och ingenjörer. De satt också på Mynttorget för att få gehör för sina önskemål. Vad sa människor till dem? Inte sa de att de hade rätt till skolgång och ett anständigt liv. Det förutsattes istället att de var lögnare och bedragare – allihop! Att de kom till Sverige för att få bidrag. Att de var lyxflyktingar och ”skäggbarn”.  Av dessa unga som flytt krig och terror, begärde man alltså en mognad och kunskap om Sverige och världen, trots att flera av dem knappt gått i skolan över huvudtaget. De skulle straffas med att skickas till ett av världens farligaste länder för att de ”hade ljugit om sin ålder”. Att ljuga om sin ålder….? Även om alla dessa 9000 hade gjort det kan det knappast vara ett brott värre än snatteri eller ekobrottslighet. Nu har inte alla ljugit dessutom. Av alla dem som kom hit 2015 eller tidigare var ungefär 10 % svåra att bedöma åldersmässigt. Av dessa 10 % hade tydligen majoriteten ljugit om sin ålder. Men det är en annan fråga. 

Min första fråga just nu är: Vilka är de som ifrågasätter Greta och hennes kamp för klimatet, bara för att de tycker att hon borde sitta i skolbänken. En flicka som på många sätt verkar helt fullärd och som, om hon behöver lära sig mer om världen, antagligen gör det bättre genom sitt engagemang än genom att sitta i skolbänken. Om någon verkar vuxen i rummet, så är det väl hon…. 

Ingen som funderat på att göra ålderstest på Greta? 😉 

Min andra fråga: Är det samma personer som ifrågasätter och misstänkliggör Greta, som också misstänkliggör och ifrågasätter alla unga som kommer från Afghanistan?

I så fall är de en otroligt ologisk samling människor, som utan urskillning hatar och hånar unga människor på ett fördomsfullt och omänskligt vis och utan minsta empati eller förnuft dömer människor på helt lösa grunder. Och ingen bryr sig det minsta om att agera vuxna i rummet och ta reda på vad alla dessa unga ungdomar har att säga och berätta, för ingen vill egentligen höra sanningen. Då skulle hela deras falska världsbild rasa samman. Men så illa kan det kanske inte vara att det är samma människor, som bär sig så svinaktigt åt…. eller kan det det?

”Det var min lilla undring. Kan jag få min lilla hundring”, som Hasse Alfredsson sa i ett ”Mosebacke Monarki-program” en gång… 😉 

Men nu alltså – Vidare! 😊 

Vi kan inte haka upp oss på skitsnack och och elaka människor, för då ser vi ju inget annat. Nej, vidgade vyer ska det vara. Såväl naturupplevelser som kultur är bra läkemedel mot depressioner, har jag läst, så igår gick vi på bio och såg en mycket bra film som hette ”Green Book”. Sevärd och aktuell i ämnet ”fördomar”, och med ett ”feel good-slut”. Härligt! 

Idag, på ”veckans utflyktsdag” tog vi en tur till Ekhagen och promenerade därifrån över stock och sten, till Ropsten. En redig promenad på ett par timmar. Också härligt och roligt att upptäcka nya vägar i Stockholm efter att ha bott här i över 65 år. Alltid lär man sig något nytt…..om man inte hakar upp sig och fastnar på samma ställe och i samma beteende, förstås….. 😉 

Vidare! 😊 💕 🎶 🎥 📖 🎭 🍃 🍁 💦 

Av någon mystisk anledning gick hela gårdagsbloggen upp i rök, som kanske någon vaken läsare uppmärksammade? 

Det var nog lika bra det, men det konstiga var ju att allt försvann utom rubriken, när jag publicerade. Man ska ju inte gråta över spilld mjölk, heter det ju, och det gör jag inte heller. Bara att göra om och göra bättre. Ibland har jag på känn att sådana där saker inte bara händer utan anledning. I själva verket var jag inte helnöjd med gårdagens text, så det löste sig ju av sig själv…. 😉 

Om flitens lampa lyste igår, har dagen varit fylld av kultur. Hittade i morse en annons på mailen….Eller Facebook? Det handlade i alla fall om invigning av det nya ”lilla kulturhuset” som skulle invigas idag. Fri entré och soppa + diverse framträdanden, tal, musik, litteraturläsning, och upptåg. Som gjort för äkta kultur-tanter! 😊 

Det stora kulturhuset ska ju renoveras under ett år så all verksamhet kommer spridas ut i Stockholm på diverse scener runt om i staden och utanför staden. Just ”Sopp-teatern” som i år fyller 30 år, ska förläggas till den nya lokalen, ”Under Fontänen”, som invigdes i dag. Där finns också bibliotek och Lava för ungdomar, mm. Det ska bli riktigt roligt att följa! 

Susanne Jangfeldt, som är ny teaterchef sjöng och presenterade det hela. Vilken stjärna hon är! 

Philip Zandén och Helena Bergström var värdar och visade runt och läste texter. De visade också prov på stor improvisationsförmåga då det kom ungefär dubbelt så många som de hade räknat med, så hela programmet fick göras i två omgångar i all hast. Mycket underhållande alltihopa. Trots att man är nybliven pensionär, känner man sig ung på nytt vid sådana här tillfällen. 

Och det verkade också Helena Bergström göra. Hon påminde sig själv och oss om det som kallades Teatersport förr i världen, och som handlade just om improvisationsteater….. Och vi påmindes om hur bra vi har det i Stockholm och i Sverige, med en kultur som ska vara till för alla och inte bara några få. Än så länge…. Det gäller att passa på och njuta! 

Utan kultur stannar Sverige…. åtminstone allt vad #kulturtanteri heter! 😉 

😊 💕 🎶 🎭 📚 

Ha det gott! 

(PS – ett bra husband var det också, som kommer att uppträda tillsammans med hemlig gäst varannan onsdagskväll. Tyvärr kommer det att krocka med repetitionstiden för vår egen orkester, men man kan ju inte få allt…. 😉…  DS)