Kategoriarkiv: Tid

Glöm allt jag skrev härom sistens om att skriva en bok…. 😉

Det är klart att det är pretentiöst att sticka ut hakan och skriva en bok – att ordna ett release-party och bjuda in vänner och släktingar för att köpa boken och läsa den dessutom. Men det är ju också mycket modigare än att bara sticka ut lilltån på Facebook då och då för att annonsera att man har bloggat någon liten hemgjord betraktelse från navel – trakten….

Nåväl. Min fd kollega, Bengt, gjorde just det. Skrev en bok, alltså. Och nu när jag har läst ut den på någon halv dag, kändes det plötsligt så mycket roligare att tänka mig att skriva en bok. Klart grabben skulle skriva en bok, tänkte jag. Underhållande och rolig och lättläst var den också. Inte varje dag man skrattar högt när man läser nu för tiden.

Och om han…. Varför inte jag? 😉 Vad är det som är så farligt med att sticka ut hakan, egentligen? Tja…. förutom att jag faktiskt har överbett så är det nog inte så farligt egentligen. Allting går om man bara viljan finns. Nu gäller det bara att få till en berättelse med ett riktigt ”bett” i……

Och därvid stannade det projektet tills vidare. Men tanken var god!

Innan jag har gett ut min första kan ni ju passa på att läsa Bengts andra. En bok för mellanstadieåldern men kan även läsas av pensionärer. Man blir som ung på nytt…. 😊

Under tiden ska jag grunna på min egen storyline och kanske blogga en gång eller två.

PS Boken heter ”Beethoven suger” och är skriven av Bengt Nyman. Mycket nöje! DS

PS igen… Och Bengt….Nog är det väl du som är Stig-Lennart? DS

Så innerligt glad och tacksam jag är ibland över det liv jag lever nu och det liv jag har haft förmånen att leva i hela mitt liv.

Född och uppvuxen i ett land som Sverige, och född av föräldrar som var som just mina föräldrar och med en familj som har lyckats hålla sams i alla år utan några större konflikter. Inte heller vårt land har varit fyllt av krig eller oro. Jag har ätit mig mätt och jag har fått gå i skola och jag har fått gifta mig med vem jag vill.

Vårt land är ett rikt land, relativt sett, och det beror till stor del på att vi inte deltog i några krig på 1900-talet, men också att vårt samhälle under många decennier var ett jämlikt land, och är så fortfarande. Men det börjar naggas i kanterna, vårt välfärdssamhälle. Det är ett faktum att ju större klasskillnader ett land har, desto sämre är välfärden.

Det är inte längre självklart att Sverige ska ligga i framkant vad gäller jämlikhetsreformer och uttrycket ”alla för en – en för alla” framställs som en aning mossigt eller flummigt.

Mina föräldrar var aldrig partipolitiskt intresserade, men de hade en slags genuin känsla för människors lika värde och rättvisa förhållanden i världen. Min mamma som i unga år pläderade för lika lön för alla, eftersom hon ansåg att tråkiga jobb skulle belönas bättre eftersom ingen skulle vilja utföra dem annars. Men det föll ju inte i god jord hos mina föräldrars vänner på Östermalm. Men för mig var det glasklart. Som tonåring på 70-talet klingade hennes ord som ljuv musik.

Om man frågade pappa om vilken reform han gillade bäst, var det alla gånger ”du-reformen”. Äntligen slapp han ”nia” sina patienter i tandläkarpraktiken i den ”fina” stadsdelen, och han slapp hålla reda på deras fina titlar, och i kvinnornas fall, deras mäns fina titlar….. ”vill professorskan ha en bedövning idag?”….. ”Är det till att ha ont i minus-3?”

Han var glad som ett barn när han fick bli du och bror med alla läkare och överstar och professorer, samt deras fruar. För min pappa blev allt så mycket enklare att prata med dessa människor utan dessa kringelikrokiga formuleringar som kunde leda till missförstånd och ibland kunde leda till sura miner om han hade råkat titulera fel. Min pappa var inte mycket för tillgjordheter och inställsamhet, vilket antagligen inte gjorde honom populär alla gånger.

Men så förändrades allt i en hast den dagen han fick behandla alla sina patienter som likvärdiga människor. Varken bättre eller sämre än han, men jag tror att han kände sig lite mer värd själv, i samma stund.

Det var ju just det Du-reformen syftade till. Tvärtemot jante-lagen som ville trycka ner andra, ville Du-reformen göra relationer jämlika. Alla är jämbördiga oavsett uppväxt, titel och status.

Nu ser jag hur detta, för mig, självklara förhållningssätt till mina medmänniskor börjar ifrågasättas. Dels börjar ”niandet” smyga sig in i samtalet igen, och dels börjar människor alltmer ifrågasätta människors lika värde….huruvida man är svensk eller inte, om man har jobbat och gjort rätt för sig, om man har varit långtidssjukskriven, arbetslös…..ja, allt som går att ifrågasätta. Uppfyller man inte alla kriterier är man snyltare, kriminell, lögnaktig, eller i de fall man inte verkar vara svensk, är man säkert en lyxflykting eller så ljuger man om sin ålder och i så fall är man kriminell och vem som helst kan ange en…..

Nej, nu vill jag inte måla f-n på väggen, men håll med om att misstänkliggörandet av andra människor gör livet surt?

Nuförtiden vill ingen vara du och bror utan att först veta vilken religion man tillhör eller vilket parti man röstar på.

Men varför skriver jag ”du och bror”?

Varför inte ”du och syster”?

Jo, i allmänbildningen namn – det var Bror Rexed –

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Du-reformen

– som genomförde reformen som gjorde ”en ann så god som en ann” på 60-talet – 51 år sedan.

Och vad bidde det då da?

Jo, det blev blev bra, men om vi inte aktar oss halkar vi snart tillbaka till den unkna människosyn som har präglat många ojämlika samhällen i alla tider och som fortfarande gör det!

Ta tillbaka ordet Du och du ska omfamnas av vänlighet och respektfullt bemötande i dess egentliga betydelse….. 😉

Nu känns tillvaron tillåtande och positiv. Sitter i en miljö där allt är nära och långt borta.

Min blogg ”Tid” som jag startade 2005 på MSNs Spaces, var ett rent lustprojekt från början och har fortsatt att vara så.

Under tidens gång har jag också lärt mig så mycket genom bloggandet – rent tekniskt och praktiskt hur man lägger upp bilder och länkar till filmer och musik men också hur man skriver en text någorlunda läsvänlig och intressant. Jag har dels tagit intryck av medbloggare och andra läsare som har lärt mig och visat vägen, men har också följt statistiken.

Vad har folk fastnat för och vad har passerat förbi utan visningar eller kommentarer? Inte har jag direkt rättat mig men jag har ändå begrundat och funderat över vad det beror på att vissa inlägg har blivit lästa väldigt många gånger och andra inte alls. Fortfarande är dock skrivandet i bloggen ett lustprojekt. Att få bestämma själv över en liten plattform i livet där min text styrs av bara mina tankar och erfarenheter tycks vara drivkraften i mitt skrivande. Men också det lustfyllda i att låta slumpen avgöra. Att bara börja skriva och se var man hamnar. Att inte ha en uppgjord plan för vad man vill med texten men att ändå lyckas sy ihop den på slutet så att det tycks höra ihop med början. Som att lägga pussel, kanske. Att hitta ett mönster i ett synbart virrvarr och göra mönstret till en del av ens eget liv och berättelsen om ”mig”.

Några gånger när jag har skrivit något personligt om mig och mina föräldrar har jag fått ett enormt gensvar. Det syns inte här för kommentarerna har kommit på Facebook, dit jag har länkat inlägget, men det är förstås roligt när människor vill att man ska skriva en bok istället. Jag ville ju bli författare när jag var barn och jag har ju alltid skrivit dagbok eller berättelser eller som nu – bloggat. Min dröm är dock inte längre att bli författare. För mig känns det så pretentiöst så att jag tror att jag skulle tappa alla ord och meningsfulla meningar redan från start. Första sidan skulle värkas fram tvångsmässigt och jag skulle tvinga mig till en stil som jag inte har för att den skulle passa in i bokformatet. Handlingen skulle jag inte kunna lekfullt improvisera mig fram till som jag gör när jag bloggar och därmed kommer all skrivlust att flyga och fara. När sen boken är skriven, kommer jag känna det som om mina vänner skulle känna sig tvingade att köpa den och dessutom tycka om den.

Ingen kommer att vilja göra mig ledsen och säga sanningen…. 😉

Faktum är att det är av omtanke om mina vänner som jag inte väljer att skriva en bok istället för att blogga. Det är så mycket lättare och mer opretentiöst att bara skicka ut ett blogginlägg i etern och se hur det landar. Blir det läst och omtyckt blir jag glad. Annars är ingen skada skedd. Det var gratis och ingen behöver ställas till svars. Solen skiner även nästa dag och jag kan få ett nytt infall som måhända faller någon på läppen.

Precis så sorglöst känns det för mig i mitt riktiga liv, när jag nu har mitt sista sommarlov som sedan i augusti ”ljudlöst” övergår i pension. Har jag en dålig dag eller en trött dag, eller känner jag att jag borde göra det ena eller andra, kan jag vila i vissheten om att det kommer en ny dag imorgon. Jag behöver inte räkna ner veckor och dagar till nästa terminsstart då min frihet återigen inskränks. Jag kan bara sitta här vid fönstret en molnig dag och låta mina sinnen inta hela världen runt omkring. Blanda dofter från naturen runt omkring med smaken av en cappuccino och ljudet av reporterrösten från en fotbollsmatch, klappa en spinnande katt, samtidigt som jag läser om den omvärld runtomkring oss som minner mest om en unken människosyn från fornstora dagar.

Att vara vidsynt i dessa tider kostar energi och lust. Det kostar på att vilja vidga sina vyer för att se längre än ett enögt enfrågeparti vill se. Då vill det till att man förmår tanka det vackra, goda, sköna livet som innebär att man kan vara fri i tanke ord och gärning, utan rädsla för att bli bestraffad och fängslad för just dessa tankar, ord och gärningar.

Jag rustar mig för det nu, i mitt egna alldeles fria luftrum, dit alla som vill är välkomna att delta utan förutfattade meningar eller fördomsfulla tankar om mig eller andra eller varandra! 😊 💕 😊 🎶 😊

Efter en dryg månads cykling till jobbet sätter vi punkt, jag och min tappra stålhäst. Ett sådant fint cykelväder i ett sträck har jag nog inte varit med om under alla dessa cirka 26-28 år jag har cyklat till samma jobb under cykelsäsongen. Dag ut och dag in över den mäktiga västerbron. Så olika vindar och väder det har varit – regn och rusk och högtryckshetta, motvind och medvind, mörker och halka – en gång cyklade jag omkull och sen dess undviker jag halt väder – sommarljusa kvällar och gnistrande frostiga klara morgnar med världens mest andlösa utsikt över världens vackraste huvudstad. Och i alla dessa väder kan jag varje dag känna samma eufori väl uppe på krönet, för där har jag återigen besegrat såväl min egen lättja som vädrets makter och med vissheten att jag snart ska liksom flyga in över staden – norrut mot Kungsholmen eller söderut hemåt mot Södermalm.

Det är bara att växla upp och öka den redan höga farten ner mot fastlandet. Bara en gång blåste det så mycket motvind att jag fick stå upp på tramporna i nerförsbacken för att överhuvudtaget kunna röra mig framåt. Det var en sensation i sig.

Men när jag igår cyklade till och från jobbet var vädret optimalt. Inte för varmt eller kallt och den lilla vind som var, svalkade min uppvärmda kropp. Och lite historiskt kändes det att veta att detta var sista gången jag cyklade över bron med en viss stress för att hinna till jobbet. Av den anledningen stannade jag ändå för att fånga den perfekta sista utsikten in mot stan – med Riddarholmen och stadshuset i fokus.

Men ingenting är fläckfritt vid närmare eftertanke. Min mobils lins tycks ha fått några oborttagbara fläckar som stör vyn. Hur jag än putsar….

Men när jag tar en selfie går det bra. Så bra att jag fick en ursäkt till det… 😉

…Och kanske ska jag tolka det hela symboliskt?

Att jag efter ett långt, roligt, härligt utvecklande, men under perioder också mycket påfrestande arbetsliv, till sist kan vända blicken inåt mot mig själv med gott samvete… Ingen människa är klanderfri och hennes minnen är heller inte fläckfria men så länge fläckarna heller inte skymmer sikten för den sköna helhet som ändå ligger i bakgrunden känns heller inte en oviss framtid utsiktslös.

Det är bara att ta nya tag och lära av sina egna och andras misstag för att sen syresätta sina sinnen med nya tankar och cykelturer.

Att sen komma hem och bli mottagen av sina älsklingar med lyxig AW-middag och att inse att hela resten av ens liv består av hopp och lek och fritt valt arbete, ger upphov till en rent sensationell upplevelse.

Något att se fram emot för er som inte har uppnått denna höjdpunkt i livet än. Och högst uppe på krönet vet jag att jag kan välja själv. Antingen växlar jag upp och ökar farten eller så vilar jag på tramporna och njuter av den milda fläkten mot ansiktet och i nacken, och utan ansträngning låter jag tankarna flyga ut i världen utan yttre och inre hinder och besvär.

Aldrig har jag njutit så av att inte veta någonting om framtiden utom att det är jag som styr. Var jag än befinner mig och vart jag än ska – det är min kompass som visar vägen….

Men naturligtvis finns det andra som påverkar mig, men det är jag som väljer vilka som har betydelse för mig.

Att vara sig själv nog? Ja, efter många års lönearbete kan jag unna mig själv just det. Men vänta bara…Rätt vad det är vill jag vända blicken utåt igen för att om möjligt förbättra och klargöra det som skymmer sikten och som stör bilden av en fläckfri omvärld….

Snart…. Men vänta lite….Jag ska bara…. 😉

Har Landet Lagom gått upp i rök?

”Mellanmjölkens land”, som Jonas Gardell så träffande beskrev det.

Vårt land – glesbygdens land, Nordens Venedigs huvudstad, De svala somrarnas och de iskalla vintrarnas land. Helylle-människors land. Landet vi har befolkat med lagom stor portion stolthet och självironi, med hjälp av Tage Danielssons och Astrid Lindgrens lagom humoristiska texter. Landet där vi har blivit födda och omhändertagna av diverse mer eller mindre välmående välfärd, som vi ändå alltid har tagit för given och har sett som vår mänskliga rättighet att ha tillgång till. Vi efterkloka, vänligt sinnade människor med sinne för proportioner och väl avvägda känsloutttryck.

Vart tog godmodigheten vägen? Var är vår måttliga passion för fosterlandet belägen?

När blev mänskliga rättigheter mindre värda än rätten att hissa vår svenska flagga?

Hur har en så pass stor mängd i grunden lagoma människor plötsligt kunnat utbrista i de mest hatiska kommentarer om andra människor utan att blinka eller utan att ens skämmas det minsta?

Var finns det folk som med vänlig hjälpsamhet kunde både argumentera för sin sak men ändå lyssna på motståndarens synpunkter utan att flyga i taket och avbryta minst tre gånger?

Var är mitt land, med alldeles lagom kloka och intellektuella människor som kan konsten att både uttrycka en åsikt och att ha sinnesnärvaro nog att hejda sina mest vulgära impulser?

Kanske har det upphettade debattklimatet rent av påverkats av den ifrågasatta klimateffekten?

Vi känner inte igen oss i det hetlevrade yttre ombytliga klimatet. Våra kyliga sinnelag stämmer inte längre in i plötslig hetta eller dessa stormiga regnväder och oregerliga översvämningar och oväder. Detta polariserade klimat….

Våra kynnen, på gott och ont, lever kvar i vårt lands en gång så måttliga väderomslag. Vi hade en gång 4 årstider på rätt tid och rätt plats. Nu sjunger vi kanske….”var är dom nu? vi bara undrar….. var är dom nu?”

Våra fasta hållpunkter. ”Ordning och reda, löning på fredag.” Våra iskalla sommarbad med blå läppar och ljusa frusna sommarkvällar utan tropikvärme eller giftiga alger i havet. När vi åkte skidor på vintern och och firade midsommar i täckjacka och mössa, men värmde våra kalla kroppar med snapssånger och små grodorna.

Möjligen skymtade då ett lite hetsigare temperament fram efter några glada sånger och en hutt för mycket, men redan dagen efter var känslorna på sparlåga och alla heta känslor hade blivit alldeles vanligt lagoma igen.

Då kände vi igen oss i orden, ” du tysta, du glädjerika sköna”, bara allt för väl. För vi skämdes alltid om vi hade sagt några mindre väl valda ord för mycket, i det glada eller upphettade ruset. Vi ångrade oss för det mesta om vi hade gått över gränsen och hade sårat någon. Och antingen levde vi den ångern ett tag eller så fick vi chansen att reda ut missförstånd och hårda ord ganska direkt. För i vårt ”Landet Lagom” var det ju närapå en dödssynd att ta till överord och att såra andra människor utan mycket starka skäl.

Jag kan sakna det så innerligt ibland ….

Dessa känslomässigt hämmade människor som är så rädda att såra och skada andra och så rädda att själva hamna i dålig dager att de hellre är tysta och fridsamma än att hamna utanför den alldeles lagom tempererade gemenskapen.

Jag vet att det kan vara tecken på feghet att inte alltid våga stå för vad man känner och tycker…. Men kanske är det tecken på det alldeles lagom kloka svenska eftertänksamma sinnelaget, att vänta några dagar med sina synpunkter så att de hinner mogna i takt med människan bakom orden? I takt med dig själv och dina känslor och dina klokaste tankar.

”Jag vet att du är och du blir vad du var. Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden…..”

När du kan stå för ditt ord även dagen efter, vet jag att du är en människa att lita på och tycka om. Ett land att vara stolt över.

”Jag hälsar dig vänaste land uppå jord…

Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden….”

”Allt är rätt”!

Så sade kursledarna på Sveriges Körförbunds workshop i helgen.

Vi skulle framföra ”Förklädd Gud” sceniskt tillsammans – 75 sångare som aldrig har sjungit tillsammans förut och som hade olika sångerfarenheter och körsångskunskaper. Men redan första kvällen, efter genomsjungning av det musikaliska materialet, blev vi översköljda av dessa positiva utsagor från våra ledare.

”Vad du än gör på konserten på söndag, är det rätt! Detta har aldrig framförts på liknande sätt förut, och ingen annan kan göra det bättre än du!”

Under hela mitt liv har jag levt i ett tvivel på min egen förmåga. Nej, inte alls i vissa fall, där jag vet vad jag kan och går för. Där jag har sett resultat av mina strävanden. Men i det obestämbara bedömandet av det omätbara, där det inte finns några rätt eller fel, men där ändå några tar på sig rätten att döma….. Om jag har rätt klädsel, om jag sjunger vackert, eller om jag har rätt att vara på mitt sätt eller bör följa strömmen. Om jag ska vara mig själv eller låtsas vara någon jag inte är. Privat, såväl som professionellt. Vissa människor tycks äga rätten att ha synpunkter på andra. Att döma är många gånger lättare än att förstå och förlåta.

Problemet är väl att den som blir bedömd sällan eller aldrig utvecklas av ett ständigt flöde av kritiska synpunkter på hur ”hen” egentligen borde ha gjort, eller inte. Istället installeras en kronisk osäkerhet i nervsystemet och du reagerar alltid med en lätt hukande livsattityd.

När jag berättade för min mamma att jag tänkte söka lärarlinjen, sa hon inte: – Men O, så roligt! Istället blev hon orolig och sa: Nej, men O! Hur ska det gå?

Hon menade bara väl, naturligtvis. Jag var inte så utåtriktad då som jag har blivit. Inte särskilt tuff och sträng, som det kan krävas av en lärare. Men redan då hade jag, trots all min mors tvivel, en tro på min egen förmåga att vara mig själv, för jag sa till henne:

-”Jag ska inte bli en vanlig lärare. Jag ska vara på mitt sätt. Det vanliga sättet är inget för mig. Det finns tusen andra lärare som gör det bättre. Försöker jag vara som en vanlig lärare kommer jag att misslyckas och då kan det lika gärna vara…”

Jag minns inte riktigt vad jag hade för visioner då, men jag minns att jag hade min egen mellanstadielärare som god förebild. Hon behandlade nämligen oss elever som jämbördiga på det sättet att hon respekterade våra åsikter och bemötte dem, utan att bedöma oss som mer eller mindre värda för det. Alla kände sig sedda och lyssnade på. Dessutom lärde hon oss vad värdegrunden var från grunden, genom sitt eget sätt att vara och lära ut. Det var inte bara tomma ord, utan handling.

Min lärarbana har varit krokig och bökig och ifrågasatt från start, men jag har aldrig tvivlat på mig själv vad gäller själva mitt uppsåt med att vara lärare. Att ge barn en tro på sig själva, samt att ge dom lust att lära och att vara snälla mot varandra och sig själva. Och att känna sig omtyckt för den man är. Att vara olika men ändå lika i sin olikhet.

När jag i helgen blev så peppad av människor jag aldrig mött förut och fick känna en sån tilltro till mig själv och min förmåga att sjunga och att vara närvarande i stunden utan att känna mig bedömd eller rättad för mina misstag eller felsjungningar, kände jag också i hela min kropp och med min röst att det är nyckeln till skönsång. När mitt jag och min röst blir bejakad och uppmuntrad fylls rummet av befriade och vackra toner jag inte visste att jag hade.

Och när det väl var förankrat i mig förstod jag att jag aldrig mer ska lyda under dem som säger till mig:

-”Du kan inte, Du kan inte, Du får inte, Du får inte, Du bör inte, Du bör inte!”

För nu mina vänner, är jag vuxen nog att bestämma över mig själv och över vilka som ska eller vill vägleda mig i fortsättningen.

För… ”när man är en glad pensionär”….

You’ll wait and see! 😊

Nu blev det rejält lågt i tak. Nu får Socialdemokraterna säga vad de vill och gör det också….

Sverigedemokrater ska förstås gå ännu längre och normalisera angiveri, så att det nästan inte är konstigt alls när sen S om några månader kommer och påstår samma sak.

Men då får ni huka er, gubbar!

Snart kommer alla vi igen som kräks på maktfullkomliga gubbar, och en del tanter, som hellre ger upp sin själ och sin ideologi än att ge upp makten att bestämma över oskyldiga, utsatta människors liv.

Jag har alltid hävdat att det är Alliansen som banade väg för missnöjespartiet SD. Men nu ser jag lika klart att det är den betongimpregnerade socialdemokratin under den mest maktfullkomliga av dem alla – Göran Persson – som banade väg för Alliansens storljugande om närande och tärande, utanförskap och om ”ett arbetarparti” som såg till att folk skulle få mer i plånboken. De sa aldrig vilka som skulle få mer och vilka som skulle bli utan. Grundlurade människor insåg till slut att de måste ha tillbaka välfärden och medmänsklighet och hoppades åter på S. Några var så grundlurade så de gick till SD direkt, utan att passera S. Några hade tappat tron på all politik och röstade inte över huvudtaget.

Några – även den rika medelklassen – hoppades på skattehöjningar och mer rättvis fördelning, men vad hände?

S fortsatte att föra en ”nästan-solidarisk” politik. Bara lite mer åt de mest behövande. Inga stora uppoffringar för den ”stackars medelklassen” som var så skuldsatta när de hade tagit så höga bolån, och så lite besparingar på fusk inom assistensvård och sjuka som kanske inte var sjuka. Visserligen togs den bortre gränsen bort, men försäkringskassan fick nya direktiv. Överallt sparades det på utsatta. De budgetar som skulle ge pensionärer bättre förutsättningar röstades ner av de ständigt främlingsfientliga, trots att de påstod sig vara de äldres vänner.

För att blidka alla lite grann fick ingen något. Och S försökte låta som om de var ett riktigt socialdemokratiskt parti, och ville hjälpa alla flyktingar och pensionärer och sjuka och friska och rika och fattiga på en gång, men fick inget gjort för att ”de elaka Sverigedemokraterna” hela tiden satte käppar i hjulet.

”If you can’t beat them – join them”, har nu blivit temat för dagen.

Igår kom det senaste dråpslaget mot det solidariska samhället som har kittat ihop vårt samhälle i decennier, även under borgerliga regeringar. Asylrätten ifrågasätts liksom barnkonventionen, om att barn till papperslösa ska få gå i skolan.

Som en punkt eller pyspunka på vårt rättssamhälle, föreslår Åkesson att vi ska kunna ange människor som hjälper papperslösa.

”Anne Frank”, nästa….

Detta vill naturligtvis inte vår statsminister veta av….. än…..

Men sen, kanske, om vindarna blåser åt det hållet, kanske han kan tänka sig en lite ”måttligare form av angiveri” – inte alls så rasistisk som Ms och SDs, men ändå en viss ”ordning och reda”, eller….?

Jag ryser vid tanken.

När ”Hoola Bandoola band” sjöng låttexten ”Vem kan man lita på?”, på 70-talet, trodde man att gränsen var nådd för hur politiker och andra kunde bära sig åt, men nu känns det som småpotatis, även om frågan fortfarande är relevant.

Vem kan man lita på?

Ja, inte Socialdemokraterna i alla fall.

Huka er gubbar, nu laddar vi om!

Inte med vapen, men med medmänsklighet, jämlikhet och solidaritet!

När 1 mans röst inte väger tyngre än 18 kvinnliga vittnens – den dagen är vår!

När jag är en glad pensionär, vem bryr sig?

Ingen bryr sig om fattiga pensionärer….bara Sverigedemokrater vill tala om dem.

Men inte ens de bryr sig, så länge ingen pratar om flyktingar, ensamkommande ungdomar eller sjuka och fattiga av ”vår egen sort”.

Jag lovar er att ingen Sverigedemokrat kommer att bry sig om mig i höst efter valet, när jag just har blivit just ”en fattig pensionär som har bott i Sverige och jobbat hela livet för att sen inte få just mer än en usel pension knappt över minimum”.

De kommer inte vilja ta i mig med tång, antagligen, eftersom de kanske kommer att upptäcka att jag liksom så många andra pensionärer inte alls vill ställas mot flyktingar – barn och ungdomar – som har riskerat livet och allt vad de har för att leva ett liv i ett tryggt land. De kommer snarare sky mig som pesten då de inser att jag är både extremfeminist, kommunistluder, batikhäxa” och inte alls någon stackars fattig pensionär att värna om.

Tänk att man kan vara allt det där i en och samma person!

Varför skulle jag ha större rätt att leva än en flykting har? Varför skulle jag ens klaga när jag har mat och husrum. Och om jag skulle klaga skulle jag inte klaga på dem, som nyss kom. Som inget ont gjort. Jag skulle klaga på de politiker som gemensamt – från höger till vänster – hittade på det här pensionssystemet långt innan de arma ensamkommande ens var födda. Knappt ens deras föräldrar. Varför skulle det då vara deras fel att min pension är så löjligt låg medan mina jämnåriga manliga har en pension som säkert är det dubbla eller tredubbla? När jag har varit välutbildad med ett fast jobb på samma skola i snart 30 år, samt ytterligare jobb i andra verksamheter i ytterligare 10 – 15 år, får jag alltså en pension som många jämnåriga män anser skulle vara omöjlig att överleva på. Jag vet att det inte är omöjligt. Jag har levt så många år på oanständigt låga löner så jag vet att jag överlever men om jag skulle klaga – varför skulle det vara ensamma tonåringars fel? Varför skulle jag se de mest utsatta i världen som mina fiender nummer ett?

De unga pojkars blickar jag mötte igår på en stödmanifestation för ensamkommande visade mig att den ”verklighet” som SD-anhängare tror sig veta allt om, existerar inte.

Det parti som huserar mest och på värsta grava vis på internet, genom hot och trakasserier, är ironiskt nog de som samtidigt säger sig veta mest om den skrämmande verkligheten där ute, dit inte ”Pk-eliten” sägs vågar gå.

Jag undrar bara – hur hinner de själva vara ute i den förskräckliga verkligheten samtidigt som de sitter med skygglapparna på bakom sina skärmar och ljuger ihop falska nyheter om fattiga pensionärer som blir nerslagna av ”svartmuskiga muslimska terrorister” på ålderdomshemmen, och som gör allt för att komma åt de svenska ymniga bidrag de sägs få om de blir svenska medborgare?

Jag undrar hur de hinner tycka synd om alla ”våra svenska flickor” som blir våldtagna av hemska ligor av unga flyktingpojkar från Afghanistan eller ännu värre….pojkar som har ljugit och sagt att de är under 18.

Hur hinner de samtidigt sitta hemma och hata alla extremfeminister, batikhäxor och Pk-eliten som vågar dra alla svenska vita män som hatar kvinnor, över en kam, och i samma stund vara ute i förortens no-go-zoner, där det är krig ”på riktigt”och inte bara ett sånt där ”fake-krig” som i Syrien, varifrån bara ”lyxflyktingar” kommer som är ute efter våra skattepengar och våra bidrag och våra svenska flickor som inte ska behöva utsättas för någon annan kultur än den svenska midsommarstångsfirande snapssjungande fylle-kulturen där ett nej är ett varför då, och en våldtäkt är en typiskt svensk tölpaktig uppvaktning. Men den är svensk…

Hur hinner de älska att hata allt som för mig är typiskt svenskt? Hur hinner de hata alla som liksom jag sätter solidaritet och medmänsklighet, miljö, musik, kultur, högst på skalan?

Hur hinner de samtidigt ha en aning om den hemska verkligheten utanför sin egna enögda comfort-zone när de aldrig är där själva?

Nu tror jag att jag har kommit på det.

De har utsända spioner överallt.

Måhända är de ryska?

Se upp där ute! Vi är under uppsikt.

Och om det brinner runt knuten – det är förmodligen inte krig eller kaos – det är en vanlig svensk högtid då man bränner gamla löv och kvistar….. 😉

Må gamla fördomar och hemska föreställningar brinna med dem!

Ha en skön Valborg och take care! 🔥

Alla älskar våren. Jag vet. Och nu är den här. Men vad ska vi göra med våren när vi inte hinner uppleva den?

Mitt grundrecept på ”Vårblandning i stressad sky” – en gryta på alla vårens tecken från ditt eget skafferi:

1. Tag fram din almanacka. Blanda ner alla dina uppdrag på jobbet, allt du bör göra, du borde ha gjort, och allt du har glömt att göra igår som du måste hinna i morgon, och fräs lätt bakom din panna. Sjud sen med en lätt huvudvärk och en ipren. Låt puttra en stund medan du hackar i dig några starka upplevelser från världens nyheter. Ett krig, en nazistdemonstration, en global uppvärmning, en omänsklig behandling av ensamkommande asylsökande, samt en akademi i upplösningstillstånd. Fyll sedan på med den Golfström som har tappat farten, så den knappt täcker grytans läckra innehåll. Du kan krydda med allt du hade velat göra men inte hann… gå på bio, träffa vännerna och läsa god bok. Lyssna på musik eller planera ett genomtänkt tema till nästa vecka… Lägg locket på! Låt stå och grubbla!

2. Koka upp på högsta värme utan lock och låt grytan reducera under en veckas tid. Till helgen kan läckerheterna avsmakas med halsbränna, muskelvärk och sömnstörningar.

3. Till efterrätt serveras en huvudvärk med doft av längtan till landet och ett stänk av gamla oförrätter i syrlig sås.

4. Serveras med ett glatt humör med hopp om livet.

Köket rekommenderar: En lämplig soffa att sova bort resten av helgen i efter väl förrättat värv, samt en nypa luft om orken tillåter inför nästa veckas vårgryta – med en ännu mer upptrappad smaksensation. Det gäller att vara på tå för att hinna uppleva vårens ljusa kvällar och glada picnic-stunder. Glöm därför inte att andas, slappna av, skratta och lär känna dina egna tillgångar och möt våren med tillförsikt. Öppna upp ett fönster och låt solen värma din kropp. Gå upp en timme tidigare för att hinna med din friskvård, ditt yogapass, och din heliga frukoststund. Klappa din katt och känn hur avstressande det är innan du i lugn och ro ilar till ditt arbete med ett leende på läpparna.

Och framför allt! Passa på att njuta….

Våren är här!

Snart är det jul igen…..

Har jag missat nåt? Jo….

…..Salta efter behag med egna fritidsaktiviteter och andra evenemang som du ser varje dag på Facebook att du har missat att glädjas åt …..

Smaklig måltid! 😋

I mitt framtida liv ser jag hur robotar tar över i våra liv. På arbetsplatser, i hemmen, på sjukhus, i skolor, på vägarna, i musikstudios över världen räknar robotar ivrigt ut med sina välkalkylerade hjärnor vad som ska bli bästa vården, bästa pedagogiken, bästa körsträckan, bästa musiken, bästa arbete till minsta möjliga lön, och sen utför de alltihopa på bästa möjliga vis för mänskligheten.

Det är nog i grevens tid som människor utvecklar program för dessa mänskliga robotar som ska leva våra liv och utföra allt på optimalt vis. Jag hoppas och tror att människor som jobbar med sådant fortfarande har en gnutta medmänsklighet inräknad i sina kalkyler. Att de har ett intellekt som inte bara ser till vinning för egen del, och att de fortfarande har självbevarelsedrift nog att inte göra robot smartare än de själva är.

Men kanske är man redan fast i tekniknördträsket när man programmerar robotar som ska ta över mänskliga sysslor och kalkyleranden?

Redan nu finns väl system som kan räkna ut hur vi på bästa och billigaste vis kan utföra olika typer av arbete. Visserligen kan det kosta ett och annat, i form av sjukdomskostnader och dödsfall, men kanske är det värt det?

Varför ger vi hellre en smart robot ett liv med jobb i omsorgen än att ge en flykting ett arbete och ett meningsfullt liv? Jag tror mänskligheten är rädd för sig själv. I alla fall den typ av mänsklighet som inte går att programmera.

Det är nog ändå tur att människan fortfarande är smart nog att inse att det inte går att ersätta ”mig” med min ”ställföreträdande robot”. Så länge vi inser att både vi själva och våra robotar inte är omänskliga, kan verksamheten fortfarande pågå.

Tekniken utvecklas och i takt med allt smartare robot-hjärnor, tacklar våra egna av, sakta men säkert. Frågan är när vår mänskliga hjärna inte längre kan tänka självständigt, utan att först fråga vår robot-hjärna om synpunkter. Robotens status är konstant, välprogrammerad och klar, men är vår status i samma skick om tio år?

Av bekvämlighetsskäl har vi slutat använda vår egen hjärna. Varför tänka när vi kan fråga vår robot om lov? Vilka skor passar bäst för dagens väder? Vem fyller år idag? Vilket parti ska jag rösta på om jag har mina åsikter?

Tänk om min robot svarar ”fel”… Inte uppdaterad på 10 år. Eller tänk om någon annan smartare robot har hackat sig in i min robot för att styra mig.

Tänk om jag då ”har glömt alla mina sånger, men jag trallar ändå….”

Ja, vad trallar jag? Om alla har en PA i form av en robot, som läser alla tidningar och väljer ut rätt artiklar åt mig. Rätt recensioner. Rätt vänner. Rätt musik. Själv har mitt minne slutat fungera pga av stressen över att inte ha uppdaterat alla min robots nya program och finesser. Jag hinner inte lyssna på alla radioprogram och poddradio och filmer eller musik som hen har rekommenderat. Jag kan inte längre sköta min robot.

Att människan är en tänkande varelse vet vi, men är hon så himla smart för det? Att hitta på apparater som gör oss själva dummare. Osjälvständiga och opraktiska med ett mycket dåligt minne eftersom vi sällan behöver använda det. Alla muskler behöver tränas. Även min hjärna. Men jag märker att jag har allt svårare att uttrycka mig muntligt. Jag tappar ord och glömmer bort vad jag skulle säga och vad jag har sagt. För mig är det därför tryggt att skriva det jag tänker och tycker. Tappar jag ord kan jag googla, tappar jag mening med mitt skrivande, kan jag pausa och komma igen lite senare…Och ingen märker något!

Det är lite lyxigt att på det sättet kunna ”ljuga” lite om sin kapacitet och framstå i en något bättre dager. Men ändå är det ju bra att jag engagerar min hjärnkapacitet på något sätt och inte bara överlåter allt åt min spökskrivare….min robot. Träning ger färdighet.

Min pappa hade ett bättre minne vid 99 års ålder än jag har nu. Jag ligger alltså minst 35 år efter honom och värre lär det bli. Förr i världen kunde jag lära mig både sångtexter och telefonnummer och andra saker som jag skulle behöva skriva in i min kalender, utantill. Jag mindes folks födelsedagar och jag kunde uttala två vettiga meningar i rad utan att staka mig eller verka osäker. Gudskelov har jag ju jobbat i många år så det gör att jag fortfarande behärskar en hel del som jag har lärt mig av erfarenhet. Men alla mina studieår…. Allt jag har pluggat mig till….?

Hade jag använt mig av mina kunskaper i vardagen hade även sådana kunskaper etsat sig fast, kanske. Hade jag övat piano varje dag i mitt liv hade jag säkert kunnat riva av en och annan sonat…. Men nu har jag inte det. Jag har spelat in egen musik och lärt mig använda diverse inspelningsprogram som gör mig lite mer hemma på det. Men när behöver jag det? När jag vill spela och kommunicera med andra?

En användarvänlig människa vore bra att vara. En som kan ta fram rätta kunskaper vid rätt tillfälle. Inte för att briljera, men för att känna sig nödvändig och…. användbar…..

Tryck på rätt knapp så kommer rätt kunskap eller rätt förmåga fram! Som om vore jag en robot.

När jag har dansat mina ”entalsdanser” med barnen i skolan, har nästan alla barn älskat fyrtaktslåten, som handlar om roboten. Den som dansar i kvadrater och i räta vinklar och som bara kan räkna till 4 på engelska.

Vad är det som gör min dans-robot så populär?

Jag tror att just det förutsägbara i både text, dans och musik, känns befriande enkelt och lättfattligt i en människas hjärna. Vi vill ha kontroll samtidigt som vår brist på kontroll över tekniken som kan gå på egna ben – kan kännas kittlande.

Nu kanske jag är något smartare än min robot och har fortfarande lite koll på programmeringen. Om några år har jag kanske blivit lika dum.

Frågan är när min robot överglänser mig i nyskapande tankar och musik. Har jag förlorat då och inser min begränsning, eller siktar jag mot nya djärva mål som leder till att min robot tar över hela världen med ännu simplare tankar och refränger, medan jag förtvinar i min egen klena tankeverksamhet?

Eller är vi redan där?