15 juni, 2007 · 10:57

Med kameran i skottläge

 
 
Redan efter första resdagen var såväl batterier som mitt gigabyteminneskort i kameran slut och fullt ! Jösses så många flygbilder jag sen fick radera efter hand. Ressällskap 2 hade visserligen en dator med sig men jag hade glömt sladden till kameran och eftersom det inte fanns någon plats i hennes dator för minneskort, kunde ingen överföring göras. Så jag fick snällt radera ett antal bilder efter hand som nya objekt dök upp. På ett sätt dumt men kanske lite bra ändå att sålla så där på en gång. Då gällde det ju verkligen att behålla det mest minnesvärda. Fast hur kunde jag veta vad som var minnesvärt när jag mest satt och glodde in i kamerans display?  Hursomhelst hade jag ju extrabatterier och laddare och ressällskap nummer ett har ju också en kamera. Och kanske jag hittar ett internetcafé så småningom ?
 
 
Vad man inte kan fånga i kameran är ju dofter och smaker, den ljuvliga värmen på kvällen(som jag vet att ni hade här hemma också) och gatljuden. Människor som skriker och pratar. Man tror att de är arga men det är bara ett sätt att vara på. Lite högljutt och slamrande sätt att diskutera allt och inget. Vår första dag i Cefalù med resa dit
 
 
 
och promenad till hotellet,
 
 
 
 
 
gubben vid fruktståndet som ville bli fotomodell,
 
 
 
 
 
 lunchen  vid havet och badet i detsamma, kändes som tre dagar. Sedan hörde vi på avstånd en bil som körde runt i stan med megafon. Man kunde först tro att det var reklam i största allmänhet. Men när bilen kom till våra kvarter en andra gång kunde vi uppfatta orden katedral, concerta, "New York choir", nånting och vi bespetsade oss på att äta på det superturistiga torget bredvid katedralen, på kvällen för att vara nära när konserten sen skulle börja.
 

9 kommentarer

Under Resa

11 juni, 2007 · 11:04

Varen icke förskräckta ……!

 
Varen icke förskräckta…ty jag är här fast jag har varit både här och där i några dagar.
 
Om man reser med Ryan Air (billigast i det här fallet) känns det som om man har rest tillbaka till resandets ursprung en aning. Nästan som att ta tåget. Byten, tidsskillnader, hotellrum på väg till själva resmålet. Tidiga avgångar och sena ankomster.
 
Första frukost på avresedagen intogs 02.00 i hemmiljö. Sedan bar det av…
 
 
Till Skavsta för vidare befodran till London Stansted. Där kan man äta !
Frukost nummer två intogs i mer human tid på engelsk pub. Och sen blir man därefter..
stoppad korv…
 
 
Och vi var inte färdiga med det….ett eldorado för den som gillar "Jaques Tati-filmer" att studera omgivningarna på en flygplats. Hur man går klädd och vilken färg på väskor man har…..
 
 
Hur konstigt det än kan låta, men rosa är innefärgen på väskor, som gärna kan vara stora som amerikakoffertar.
 
 
Och efter många timmar och fler måltider samt öl, inte att förglömma var vi ute och svävade igen..och faktiskt gick tiden fortare än man kunde ana. På biljetten stod det att resan skulle ta 4 timar men det bidde bara 3. Kanske att en timme försvann in i molnen ? Vem vet ?
Trolleri i alla fall…eller kanske var det bara tidsskillnaden mellan avreseort och ankomstort. Dessutom sa det bara *poof* av ytterligare en anledning. Många sömnlösa timmar små bildar en stor trötthet. Och så var vi framme ! Och just som jag skulle fotografera solnedgången vid landning nära havet…vackrare kunde det inte bli…så gick ridån ner…blev åthutad av två flygvärdinnor….ah…..hade missat eller glömt detta förbud. Nu var det för sent att smyga med kameran. Kunde inte ens låtsas ovetande längre.
 
  
 
Men på flygplatsen fanns det i alla fall mycket att glädja sig åt. Ressällskap nummer två anslöt. Vi skulle egentligen besökt den ö hon befunnit sig på några månader men….planer förändras…och tur var det att även vi människor är av föränderlig art. På detta sätt fick vi gemensam semester.
 
 
Men annat som förändras långsamt är den stenläggning man har utanför Palermos tågcentral dit vi kom efter en timmes tågresa. Så hade vår glada reskamrat beställt hotellrum mycket nära centralen, där vi fick sova ut efter 22 timmar på resande fot. Fast först måste vi ju prata och fotografera lite till. Gå en promenad och kolla in de rätt skumma kvarteren runt om. Allra tryggast är det från vår egen balkong.
 
 
Och på morgonen såg det lite ljusare ut…..det finns inget som sydeuropeiska balkonger !
 
 
Och efter mycket god nattsömn och sen frukost var det dags för tågresa nummer två…
 
 
Mot nya djärva mål….vår slutdestination.
 
Fortsättning följer…..

10 kommentarer

Under Tid

30 maj, 2007 · 20:27

Jag cyklar…alltså finns jag !

 
 
Äntligen orkar jag tänka mig att ta fram cykelpumpen och dra fram cykeln ur det lilla, lilla rummet där alltför många cyklar får dela på utrymmet. Under hela våren har det varit motståndet "motståndet" att bara tänka sig att sticka in näsan där. Och cykling som har varit mitt signum här i profilen. Ja, tillsammans med katterna då. Men jag har övergivit min tappra springare under året som gått. Som jag har cyklat i ur och skur under åren som gått. Inte i halka dock, men annars…
 
 
Hur kunde jag vara så "out" ? Så jobbigt kan det ju inte vara att pumpa en cykel. Även idag drog  jag på det in i det längsta. Men så "tog jag mod" till mig och drog fram cykelkorgen och pumpen och tog med regnkläder och kameran. Detta skulle förevigas. Första cykeldagen år -07.
 
Mitt nya pass skulle hämtas. Ett lägligt tillfälle. Och så vips iväg ! Tänk vilken upplevelse egentligen. Där kan man tala om "flyt" ! Eller "glid" ! Och nu förstår jag inte hur jag har kunnat låta bli. Nog är det ett hälsotecken. På väg igen, tror jag…men man ska skynda långsamt…..Det säger alla som har erfarenhet av min"åkomma". Inte minst alla lärare och kollleger som jag har mött på skolan nu. Jag tror att jag har drabbats vid absolut rätt tidpunkt. Så mycket förståelse och omtanke trodde jag inte fanns.
 
 
Tur i oturen..och jag rullar vidare !
 
 
Hemma igen…..puh….Jag har cyklat, alltså finns jag !

19 kommentarer

Under Hälsa

29 maj, 2007 · 18:01

Fjollträsk, inte längre Fjollträsk…bara träsk !

 
Jag har någon gång ibland bloggat om homosexuellas rättigheter. Man må tycka vad man vill om det, men en av de mänskliga rättigheterna borde ändå vara att inte löpa risken att bli nedslagen och misshandlad på grund av sin kärlek. Det handlar inte om åsikt utan om en läggning. 
 
Många ser ju Stockholm som en oas för homosexuella. Norrlänningar tror väl (fast jag vet att det är ett skämt, kanske ?)att varannan Stockholmare som går omkring här är antingen fjolla, flata eller queer på något vis och att alla öppet vågar visa sin kärlek. Och att det är bara en massa kändisar som är homosexuella i Stockholm. Men jag kan lova att de som vågar stå för sin kärlek i det offentliga rummet vare sig de är kända eller okända, är de modiga som törs sticka ut från normen. De är väl medvetna om att någon galning när som helst kan komma fram och slå ner dem på öppen gata och dessutom tycka sig ha rätt till det. Därför är de kända homosexuella som har "kommit ut" egentligen bara en bråkdel av hur många det skulle kunna vara om inte risken för överfall fanns överallt i samhället.
 
Igår var en yxman inne i RFSL:s  hus  på Sveavägen i Stockholm och slog ner en kvinna som jobbar där, med en yxa. Som väl är fick hon lindrigare skador. Som väl är överlevde hon. Det tycker jag är bra av fler anledningar men främst för att hon är en god vän till mig. Vi träffades senast i lördags.  
 
Men att som yxmannen ta sig in i RFSL-huset under falska förespeglingar att vilja veta mer om vad det finns för alktiviteter där, för att sen slå ner henne som informerat honom….verkar allt för målmedvetet för att vara riktigt galet. De fick fatt i honom sedan, och han tyckte fortfarande att han hade gjort rätt. "Dom (RFSL) sponsrar ju bögar". Om inte det är hatbrott vet jag inte vad som är hatbrott. Och om man tror att homosexuella har det så lätt i dagens samhälle och kanske till och med lättare än andra, så kanske man kan få sig en tankeställare nu. Inte sant ?
 
Tyvärr är inte Fjollträsk ett Fjollträsk längre utan bara ett träsk !
 
 
 

6 kommentarer

Under Kärlek och politik

26 maj, 2007 · 09:55

Morgonstund

 
 
Jag går upp på morgonen. Tidigt vaknar jag. Känner efter om jag har ont i halsen idag ? Nej, skönt ! Inte heller huvudvärk. Kan göra min morgongymnastik utan att få men för livet. Kaffebryggaren på. Mat till katterna. Och så upp på golvet för min kvart-20-minuters seans med min kropp. Den har blivit starkare, kroppen, men också tyngre under våren som gått. Inget cyklande och inget stressande genom skolans korridorer. Men å andra sidan ett målmedvetet tränande av vissa rygg- och naclmuskler. Ett schema jag har fått av min sjukgymnast, för att inte drabbas av så mycket spänningshuvudvärk.
 
Efteråt blir det en kopp latte och två mackor till frukost, som vanligt och så dagens DN. I början under min sjukdomsperiod kunde jag inte koncentrera mig på tidningsläsning ens en gång. Hör till symptomen förstår jag, efteråt. Orkade inte koncentrera mig på innehållet. Det enda jag kunde läsa med behållning var bloggar. Av någon anledning var det de enda texterna som fastnade och därmed fastnade jag vid datorn. Kändes ändå lite trist. Jag som har älskat mina frukostar med DN och att ta del i det som händer runt omkring. Har gillat att debattera och sno runt till andra bloggare och ta del i deras debatter. Plötsligt fanns det inga vettiga (eller ovettiga, beroende på vad man har för åsikter) tankar kvar i pallet. Men ändå var det skönt att låta sig förvillas in i andras liv och leverne. Gå till människor som man känner men ändå kan ha distans till både bokstavligt och bildligt. Och det andra "verkliga livet" fick träda i bakgrunden. Nej, jag tror att jag helt enkelt tvingade undan det i början. Orkade inte med något annat. Och då menar jag det verkliga "arbetslivet". Även kören blev millroll-lös under en period. Kände även där att jag hade gett lite mer än jag hade fått tillbaka. Kanske att jag borde ha gjort ett större avbrott även med bloggen. Försökte ett tag med att ta det lite lugnare, men fastnade sen igen i "träsket". Antagligen för att jag behövde det och för att det var roligt. Lagom roligt ! Utan större förpliktelser. "FärgRadio-producenten" såg man däremot inte skymten av. Mindes med vemod min förra vår då jag eldade upp både mig och andra för att göra egna sommarprogram. Hur orkade jag ? Kändes helt obegripligt nu, fast jag vet att jag gjorde det av lust förra året.
Nu var den lusten försvunnen, fast jag är ändå glad att jag har varit inne här i stort sett varje dag under våren. Det har ju ändå  varit ett fönster ut, och jag har inte känt mig så "ensam hemma" som jag annars antagligen hade gjort. Det vet man inte, förstås. Men nu blev det som det blev, och jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort utan.
 
Men härom morgonen när jag satt med min DN/På Stan i knät höll jag på att sätta kaviarmackan på tvären i halsen. Bengt Ohlssons krönika var det som hade en sån effekt på mig. Alltså, jag har alltid gillat hans krönikor och hans sätt att skriva oavsett om jag håller med honom eller ej. Och så också nu….kunde inte annat än skratta igenkännande men också skratta åt hans slutkläm "Jag ska bli analogare än Åsa-Nisse". Jag tror ni måste följa länken och läsa krönikan om ni inte redan gjort det. Det är drastiskt och fräckt och jag tror att han vet att han får en hel bloggvärld emot sig. Måste ge honom rätt på vissa punkter även om jag vet att han har en helt annan utgångspunkt än de flesta som bloggar och surfar runt bland andra bloggare. Hur lätt är det inte att sitta på Sveriges största morgontidning med egen krönika och göra sig lustig över bloggande amatörer och andra komiska nätingredienser ? Inte behöver han blogga fär att få tillfälle att tycka till och få gensvar. Inte behöver han öva sin skrivskicklighet på detta simpla vis som alla vi andra dödliga. Inte behöver han heller höra allt gnäll och skäll som den här krönikan komer att ge upphov till, för han har stängt av och har blivit "analogare än Åsa-Nisse" ! Trots att det är retsamt och överlägset och snobbigt av honom att skriva så, måste man ju ändå vara lite självkritisk också. Han har ju på sätt och vis rätt i det mesta, bara det att han skruvar till det i överkant, för att han kan det och för att det bli roligare så. Han kan kosta på sig det eftersom han inte har brytt sig om att skaffa sig några bloggvänner här, för vad skulle han med dom till ? Han är väl sig själv nog, kan tänka. Men en liten misstanke gnager inom mig. Jag tror att suget från nätet höll på att övermanna även honom och för att göra sig fri från det beroendet var han tvungen att ta i så pass mycket att där inte fanns någon återvändo. Ingen skulle önska honom välkommen åter om han mot förmodan skulle kliva in i det "digitala" livet igen. Han var likt en nykter alkoholist tvungen att göra ordentligt avstamp, för att inte falla i detta livsfarliga amatöristiska nätgap igen.
 
Ibland är jag glad att jag inte är proffs så jag slipper ha någon prestige att leva upp till. För jag trivs bra här bakom skärmen där jag kan läsa mina bloggar och slipper gå ut och strida för min publicistiska heder.
 
Leve amatörerna….de verkliga "älskarna av konsten"…..eller ?

10 kommentarer

Under Tid

23 maj, 2007 · 15:54

In i väggen och ut på andra sidan ?

 
 
För nästan fyra månader sedan sprang jag in i den berömda väggen med ganska god fart. Trodde att jag bara skulle bli hemma en vecka för förkylning först. Men tiden gick och jag med den. Så blev det inte.  Väggen var i vägen och jag kunde inte bara passera utan att ingenting skulle märkas. Hade blivit en våt fläck. Förblev en våt fläck i många veckor. Men har fått stöd från läkare och allhanda samtalspartners, försäkringskassor, arbetskamrater, mfl vänner och släktingar under hela den här tiden. Måste säga att jag har känt mig mycket respektfullt behandlad av alla dessa människor som jag har kommit i kontakt med. Alla dessa som har till yrke att lyssna till människor som har hamnat i min situation. Enda felet är väl att de har varit många och jag har fått upprepa min historia ett oändligt antal gånger. Hur och varför det har blivit som det har blivit. Men samtidigt har jag ju upptäckt och förstått nya saker för varje gång. Så upprepning är inte alltid fel. Om man inte förstår första gången, så kanske att det trillar ner någon polett andra eller tionde gången.
 
 
Efter alla tusen turer som jag har gått igenom börjar jag komma ut på den andra sidan. Och idag var jag med hela min avdelning i skolan, ut i skogen. Mycket lyckad start på en "arbetsprövartid" som jag ska ha nu fram till avslutningsdags. För att se vad jag går för. Jag kan lova att det bästa som finns med att jobba med barn är när man kommer tillbaka efter en lång period. Att möta en sådan oförställd glädje unnar jag varenda kotte. Sen att allt blir som vanligt efter en kvart och de försvinner bland sina kojor och strandlekar hör ju till. Men bara barn kan ge tillbaka den energin man har förlorat under sin sjukdomsperiod. Man får en kick. Och samtidigt framträder också minnena tydligare av hur det var innan jag skrapade näsan i väggen. Personalen vittnade om att de här stunderna i skogen är egentligen de enda tillfällen de har haft att prata med varann på hela terminen. Annars rusar bara alla runt för att hinna till något annat åtagande än de som de just har sprungit ifrån.
 
Så för min del var det naturligtvis lyxigt att komma en sådan här dag. När solen sken och barnen och personalen var glada. Tänk vad tid kan betyda mycket. Tid som inte finns och tid som finns. Bristen på tid gör människor sjuka (om de känner sig förfördelade) och tillgång på tid är guld värd. Både ur kunskapsmässig och social synvinkel. Det är bara ekonomin som talar emot. Som vill effektivisera människan och göra henne till en robot. Som talar om att tid är pengar och utan pengar är människan inget värd.
 
Men just idag tänker jag inte klaga på det. Jag hade en guldstund. Behöver under den här prövotiden inte ta något ansvar. Bara ta mitt pick och pack och gå när tre barn plötsligt har badat med kläderna på och tre andra hade börjat kasta pinnar på varann.
 
Väldigt svårt att stanna kvar i en sån situation utan att börja ställa tillrätta i vanlig ordning. Men ingen vuxen beklagade sig när jag gick utan snarare tvärtom uppmanade mig til det (inte för att de ville bli av med mig, förhoppningsvis ;-)) och barnen ropade: Vi ses på tisdag !
 
Och innan jag gick fick jag en liten blombukett av fyra flickor och en liten fågel satt på stigen och blinkade åt mig när jag gick till tunnelbanan.
 
 
  

5 kommentarer

Under Tid

20 maj, 2007 · 11:00

Far och flyg !

 
 
Far och flyg !
 
Man hinner med mycket på ett och ett halvt dygn om man ger sig den på det.
Sambosläktens sommarställe ska säljas och möbler skulle fördelas och fraktas iväg. Mycket redan gjort förstås, men annat blir kvar ett tag till. Svågern hade hyrt skåpbil på fredagen för att köra till sitt landställe med några av grejerna och vi hade hyrt på torsdagen och fredagen. Vår bil var väl i minsta laget för att få med både hans och våra grejer in till stan där släkten bor. Det såg rätt hopplöst ut ett tag, men med lite omstuvning och isärskruvande gick det bra. Sen körde vi till svärmor med alla grejerna inlåsta över natten. Nästa morgon var det ompackning till skåpbil nummer 2. Den skulle vi ha haft dagen innan. Rymlig som en balsal. Fast det är ju alltid kul med problem när det går att lösa. Och våra fåtöljer och skåp fick också lite mer space. Och trädgårdsmöbler hade vi fått av bara farten. Och vart skulle de ta vägen ? Inte har vi plats hemma för dem. I källarförrådet får vi knappt in en mössa till, ens en gång. Efter lite konfererande kom vi på att vi kunde ta en omväg förbi mitt "släktland"…fast ingen karta hade vi med….men vi gick på känn….visste att det fanns en färja på vägen och en serpentinväg. Tja…det gick vägen, men så brast uppmärksamheten en aning och vi for ut på fel väg….och missade genvägen…..missade säkert en kvart. Bilen skulle vara återlämnad i Stockholm kl 17.00. Tankad och klar. Lite stressigt ! Men vi hivade ut möbler och grejer som skulle dit. Systerdotter med familj var där och ställde genast upp möblerna. De utföll till belåtenhet, även om de inte var direkt stilenliga. Men de föll i god jord eftersom de gamla hålller på att falla isär…Vajert….och så hem med skåp och fåtöljer, packa ur….dra skåpet på en matta till hissen och upp med allt..sen var klockan tjugo i fem och allt stod i farstun. Sambon drog iväg med skåpbilen som skulle till andra änden av stan.
Och jag började baxa in allt. Och så var det bara skåpet kvar. Ska jag vänta så vi blir två om det eller ska jag dra in det själv ? Jag gjorde det själv. Visste var skåpet skulle stå, så det var bara att dra in det. Lyfta varje benpar över tröskeln och sen på plats. Mattan fick jag också undan.
Och så måste katterna nosa in allt nytt och markera revir. Det tar en stund. Men Hanna var snabb på båda fåtöljerna. Misse fick nöja sig
 med en liten vit matta.
Och gissa om det blev förvånad och förskräckt sambomin vid hemkomsten !?
Var är skåpet ? Har du tagit in det själv…..?
 
 
 
 
Hmm…Ibland imponerar jag faktiskt till och med på mig själv.
Sen blev det ett välförtjänt restaurangbesök, med kött och allt. Förstår uttrycket "mat för en karl", efter två dagars slit och släp.
Och bilen ? Jo, återlämnad prick fem, otankad. Två försök gjordes att hitta en mack i närheten och det sista lyckades. Då var det bra att en oöppnad påse "gott och blandat" fanns att tillgå för den stackars bilföraren som kunde pusta ut och höja blodsockret på bussresan hem. 
 
(Balsal eller skåpbil ?)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Och här står skåpet !
 
 

11 kommentarer

Under Resa

14 maj, 2007 · 08:43

Språkproblem ? Njet !

 
Det kan verka som om jag personligen har problem med språkbruket på nätet, men "Njet", "icke, sa Nicke", inget sånt. Hittills har jag inte sett något inlägg på min sida som jag skulle vilja radera eller som jag känner mig kränkt av. Möjligen kan jag ibland förvånas över att det jag ville säga inte gick fram till mottageren men det är ju snarare min brist på tydlighet, än någon annans brist på förståelse, som jag ser det. Ja, det är  klart att om jag alltid skulle känna mig missförstådd, skulle det nog vara hög tid för mig att lägga ner hela bloggverksamheten, men så är det gudskelov inte. Och det är väl just det här jag vill åt. Hur intressant, men också knepigt det kan vara med kommunikationen i och utanför nätet. Nätets fördelar respektive nackdelar, och hur vi verkligen når varann, och om…..och det gör vi ju för det mesta. 
När jag började blogga slogs jag verkligen av hur trevliga alla var mot varann, vilket gjorde mig glad, för det bekräftade inte någon slags föreställning jag hade om umgängesvanor på nätet. Och det är klart att avarter ser man ju efter hand här liksom överallt annars. Men jag trivs med klimatet och med er som kommer på besök. Tro inget annat !
 
Jag kanske bara gör ett problem av något som inte egentligen är ett problem, utan bara lite allmänt filosoferande om hur vi, mänskligheten i stort, kan och vill kommunicera med varann, och var och när det sker och när störst missförstånd uppstår. Om det verkligen gör det ? Det kanske det inte gör. Bara jag som har missförstått alltihopa.
 
Ha en bra vecka, kort och gott ! För kort lär den bli för många…..
 
(Och om jag känner er rätt så förstod ni att jag menar arbetsvecka, vilket ju är eller skulle kunna upplevas som kränkande för alla som inte har ett arbete. De flesta uppfattar det säkert bara som en fras som inte behöver förklaras…såvida man inte har Aspbergers syndrom, förstås, för då står orden för just bara det de betyder. En Vecka är en vecka, rätt och slätt..varken kortare eller längre än någon annan. Så…ja…hur man än uttrycker sig så lär man exkludera många läsare som av olika anledningar inte förstår språket, eller koden. )

10 kommentarer

Under Mänskligt

12 maj, 2007 · 10:08

Ja, vad vill jag säga ?

 
Ja, vad vill jag ha sagt ?
 
Att vissa är svåra att förstås sig på och andra inte ? Att några är dumma, andra inte ? Nä, inget sånt. Bara att våra förväntningar på varann styr vår tolkningsvilja och förståelse. Och där är vi alla lika goda kålsupare, skulle jag tro. Även om jag vill tro gott om alla och inte vill ha förutfattade meningar om någon är det allt väldigt svårt att tänka bort vem det är man besöker, alternativt får besök av. Och det är ju förstås mänskligt, men ändå vill i alla fall jag sträva bort från fördomar och gängse uppfattningar om mina medmänniskor URL såväl som IRL. Men lätt att säga, ja…
Har besökt några andra bloggtillhåll och märker hos många ett betydligt hårdare ordval om någon ogillar den andras åsikter, typ:"Är du dum i huvet, eller", och andra intelligensbefriade uttalanden. Märker att jag har lindats in i en ganska vänlig atmosfär här på spaces. Och blir bestört av att människor som aldrig har träffats förut kan vara så arga på vilt främmande människor. En del har inte ens läst färdigt i den blogg de har besökt utan går igång på första stavelsen.
Så jo…det är nog det jag vill ha sagt…Att försöka läsa en blogg förutsättningslöst och läsa det som står skrivet och tolka det som står och inte det man tror sig läsa. Men det är ju också lättare sagt än gjort 😉
 
Ha den bästa helgen ni kan !

5 kommentarer

Under Tid

10 maj, 2007 · 16:53

Tolkningsfråga

 
Förstår du mig, har du förstått mina koder. Förstår du vad jag säger är du duktig eftersom du inte hör vad jag säger. Inte ser du mitt minspel heller eller ser om jag går ifrån ett tag. Om katten tröttnar ser jag det på en gång. Hon går eller hoppar iväg, helt enkelt. Fast varför vet ju ingen. Man kan bara ana. Jag kan ana att hon hoppar iväg åt höger för att matskålarna står där, men det är ju för att jag vet det. Alltså har hon inte tröttnat. Inga bakomliggande dunkla avsikter. Det är enklare att tolka katter än att tolka människor. Det är till och med lättare att tolka HTML än att tolka människor. Ibland. Fast människor är ju olika. En del människor verkar vara som öppna böcker, fast det visar sig att de kanske har  väldigt mycket att dölja och gör det också. Andra är kanske väldigt hemliga och dolska men visar sig vara öppna och ärliga människor som verkligen säger vad de tycker. En del spelar ett spel hela tiden och andra är troskyldigt naiva och tror alla om…ja, vadå ? Att de säger precis vad de menar. Fast det mesta man säger är ju inte så meningsfullt och uttänkt så att man ens själv alltid vet vad man menar. Om man skriver har man ju en liten chans att förtydliga sig men ofta kommer ju orden bara, och det ord som för mig är neutralt kan verka himla provocerande på andra människor. Och dessutom syns man ju inte när man skriver, och det är då övertolkningarna kan sätta igång.
"Han säger så, men han menar nog egentligen….."
Eller så försöker man skriva med sina egna ord i kommentarer hos andra bloggare, t.ex, hur man tror att den andre menar. Ja, ibland har man ju ha hittat essensen i det skrivna, men egentligen är det ju lustigt. Om man tänker sig ett muntligt samtal istället. Inte håller man då på och tolkar och upprepar vad den andre har sagt eller "översätter" till sitt eget sätt att tänka. Och det beror ju inte på att det muntliga talet är så mycket mer tydligt utan för att hela människan bakom syns.
Man behöver inte hela tiden få bekräftat att man har rätt. Det som är bra med skriftspråk är ju å andra sidan att om två argumenterar så kan de inte slå varann på fingrarna med ett "Nej, så sa du inte", för det kan ju alltid bevisas vad som har blivit sagt. Men då är det alltså själva tolkningen som blir svår. Och allt som inte blir skrivet är kanske det allra mest intressanta. Det som ligger utanför bilden.
Men ett minspel kan vara nog så svårtolkat, särskilt utan förklarande ord.
 
Men jag tror att i ett samtal där människor har positiva förväntningar på varann, vare sig det är muntligt eller skriftligt, är också förutsättningen för att tolkandet ska "gå vägen" väldigt mycket större. Dessutom rinner de rätta orden till i rätt ögonblick i motsats till om man bemöts med misstänksamhet eller kanske ännu värre, av överlägsenhet. Då börjar åtminstone jag stamma och staka mig. Och den andre förstår ingenting, eller vill inte förstå någonting.
 
Vad vill jag nu säga med det här ? Tja….tolka det den som kan !
 
 

8 kommentarer

Under Mänskligt