Tid

Före detta skatteskrapan i Stockholm, numera Skrapan,  utlyser en fototävlingpå facebook  med temat ”Mellan himmel och jord”. Då kom jag osökt att tänka på min snart tre år gamla bild från New York, som jag hade som ”huvud”-bild på min blogg medan den fortfarande bodde i Spaces.

Jag som nästan alltid lovar mig själv att aldrig delta i tävlingar mer. Tycker att det jag har gjort förlorar sin charm bredvid alla andra bidrag, eller så ångrar jag mitt eget val för jag kommer alltid på något bättre alternativ. Någon bättre bild som jag hade glömt att jag hade i gömmorna, typ.  Men i det här fallet spelar det ingen roll om jag har tusen bilder som är bättre. Jag tyckte helt enkelt att detta var den bästa bilden för ändamålet. För finns det någon riktig skrapa än de man kan finna i New York?

Och vill man rösta på bilden får man först gå in på Skrapans fototävlingssida och ”gilla” den innan man går och ”gillar” min bild. 😉

Idag dog min nya mobil. Den tvärdog och jag tvivlar på att den kan väckas till liv igen. Jag hade hunnit plocka ut senaste bilderna strax innan det hände. Sen gick allt så plötsligt att jag knappt hann fatta att det hände. Men den hann aldrig känna något…så mycket kan jag säga. Märkligt med tingestar, att de kan bli så personliga. Nyss var den en stor del av mitt liv. Så praktisk och rolig på många sätt. Jag slapp gå in på datorn så ofta för att komma åt saker och ting. Jag kunde också ta bilder och skicka dem utan att behöva gå via datorn. Det fanns GPS och Spotify på mobilen…nu betalar jag alldeles i onödan det högre priset för att få den i mobilen. Det var nästan det bästa av allt. Att kunna lyssna på spotify närhelst jag önskade. Lätt att koppla ihop med en ljudanläggning var man än kommer och ljudet blir så bra. Jag sörjer denna  mobil som …jag vet inte vad. Den var personlig också. Ville inte alltid som jag, men med lite lirkande så. … 😉

Och så var hon så söt. Så fin och nätt och fick plats i alla fickor. Lilla x….Jag vet inte om jag orkar med en ny, om jag nu skulle få en. Jag byter inte mobiler som andra byter strumpor. Därför har jag som tur är behållt min gamla, och nu kunde jag flytta över Lilla x:s simkort till min gamla trotjänare. Där har jag nämligen haft kontantkort. Fast det känns ändå lite som ett svek mot dem båda. Integritetskränkande, typ. Som att byta hjärna med någon annan. Åtminstone byta minne, eller nåt.. det sistnämnda skulle jag nog behöva göra, i och för sig…

Byta nummer är som att utföra en plastikoperation. Jag vet att jag är överkänslig, men det är en sån dag….

Och det här är det sista Lilla x fick se …frid över hennes minne. =(

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skrev nyss ett halvlångt inlägg om att tappa fokus. Ganska roligt faktiskt…tyckte jag själv. Det bästa i det fallet är ju att sen…*poff* gick hela inlägget upp i rök så ingen kan kolla hur bra det egentligen var. . . Har varit med om det en gång förut, men sen visade det sig att det ändå hade sparats på något mysko vis. Jag gillar att blogga.  Att skriva långt och med både en början och ett slut med viss kläm i. Jag gillar inte att tappa allt som jag har skrivit. Särskilt inte om det var bra…och långt. Då grämer jag mig, och orkar ändå  inte skriva om eftersom det var så långt.

Nu har jag alltså tappat både fokus vad gäller mitt projektskapande och så har jag tappat hela texten som handlade om det, men som ändå inte var så missmodig som den här texten ser ut att bli. Suck!

Vad kan man tappa mer? Jo, man kan tappa modet. Frågan är om jag har tappat det också, eller om det bara har gått vilse….

Om det finns en riktig karl med makt och pengar i närheten….vem skulle vara dum nog att tro att han ljuger ? En liten dum städerska kan man misstro hur lätt som helst. Vad har hon gjort tidigare i sitt liv?  Vem vill veta? Ointressant så länge som det finns en man som har klättrat så mycket högre på alla stegar han kommer över. Någon gång, inte så ofta har han fallit på eget grepp…men inte så ofta…inte så farligt ofta…inte tillräckligt ofta för att någon annna man – eller kvinna – skulle tycka att det vore något att fästa någon som helst vikt vid. Och tänk om han skulle falla -gud förbjude – ända ner till botten….Det skulle ju kosta honom så ofantligt mycket mer än det skulle kosta den där lilla…snärtan…och hon var säkert med på det också…med på det som aldrig hände, alltså. För det har det ju inte. Hänt, alltså.

Klart att han blev frisläppt. Hon fick honom inte…hon ville väl bara snärja honom…och man är väl en man! Fast det hände förstås aldrig, det hon ville att alla skulle tro. Hon ville väl utöva utpressning…..fast några pengar fick hon förstås inte. Hur skulle det se ut?

Man hade ju kunnat tro att han köpte sex. Det skulle han aldrig göra. Sex får man…om man är en riktig man…och får man inte, så får det väl ordna sig på annat sätt.

Man är väl man!

Det är roligt att ha börjat realisera något som bara har funnits i min hjärna och delvis i mina anteckningar under 4 års tid. Vad som än händer är jag glad åt just det. Tankar är en sak, men handling är faktiskt något helt annat. I måndags satte jag alltså igång. Gjorde en bakgrund till vad som har arbetsnumret 4:an. Allt som är inspelat finns på mitt keyboard som står här. Alltså finns ingen sångstämma eller tal eller någon form av instruktion. Bara det ”råa” grundkompet, men med lite pålägg som man kan göra i synten. 1 kompstämma + ytterligare 5 stämmor, finns det möjlighet till.  På 4:an tror jag att jag använda alla möjligheter. Men det var mest effekter och rytminstrument.

Och sen tog jag lite paus. Nästa dag försökte jag hitta möjliga och roliga steg.

En slags koreografi som både ska vara lätt, rolig och lärande samtidigt.

Den nöten tar ett tag att knäcka. 😉

I osdags spelade jag först in 3:an, sedan 1:an och sist 2:an. Inga pålägg, utan bara grunderna, för att liksom ha en stomme.

Allt väl, så långt….Men igår började jag tvivla. Inte på idén, men på musiken. Jag tänkte att, ”är verkligen den här hastigt ihopkomna musiken den kultur jag vill föra ut till ungarna ute i stugorna? Är det verkligen min musik?” I morse var jag nästan beredd att ”deleata” alla 4 spåren för att börja om med musik, så som jag vill att den ska låta. Men så tänkte jag att jag har en till ”User song” att använda på mitt keyboard. Den av låtarna jag var minst nöjd med var 2:an, så jag gjorde en ny tvåa i ett helt annat tempo och i ett annat stuk. Och när jag sedan lyssnade på den gamla varianten fick jag plötsligt visionen av att den skulle vara en introduktion till alltihop.

Från början hade jag tänkt mig introt väldigt lugn och flummig, där folk såsar runt och letar efter någon slags takt och ton. Nu blir den precis exakt tvärtom – dvs, folk letar fortarande men de far snarare runt i minst dubbla tempot som stirriga yuppies istället för flummiga hippies. Det blir en ganska rolig effekt i min skalle i alla fall. Plus att det blir en bättre övergång till nästa spår som mer handlar om att man ska lugna ner sig och softa lite. Ta det cool…Och musik som man egentligen inte är så förtjust i kan bli bättre om den fyllser någon slags funktion. Som teatermusik, kanske…

Så kan det gå. Under resans gång kan saker och ting ändra sig.

Och detta hade aldrig hänt om jag inte satt allt i rullning, för inget händer om inget blir gjort, kan man säga….

Och tänk att jag blir lika överraskad varenda gång jag når den insikten…;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag kanske inte ska ställa några höga förväntningar för att slippa besvikelser. Men man kan också vända på det hela:

Det kanske inte bara handlar om mina förväntningar på andra. Klart att besvikelsen kan vara stor om jag inte får igenom mina önskemål eller krav efter 17:e misslyckade försöket. Klart att det kan kännas tröstlöst, vilket det också gör.

Men i mitt undermedvetna föresvävar det mig att kraven på mig aldrig har varit särskilt högt ställda. Alla har varit glada att jag lever och har hälsan. När jag var liten upptäcktes det att jag hade en underfunktion av sköldkörtelhormonet thyreodea…ett tillväxthormon. Min mamma såg tidigt tydliga tecken eftersom det inte stämde med hur hennes andra barn hade utvecklats. Ingen doktor ville kännas vid att det var något fel på mig. Till slut, av en slump, fick de höra av bekantas bekanta att deras son hade samma syndrom och hade blivit medicinerad av en fransk läkare, boende i Sverige. Och jag fick min medicin vid ett halvårs ålder. Medicinen var inte syntetisk från början men senare benämndes den Levaxin. Numera kollas alltid sköldkörtelhormonet på alla nyfödda, men på min tid ”fanns” inte denna ”underfunktion”.

Klart att alla var lyckliga och tacksamma när jag snabbt kom ifatt i utvecklingen, och än idag känner jag en förnöjsamhet i det. Jag lever ju! Min mamma räddade praktiskt taget livet på mig. Vad finns som är större än det? För varje utbildning eller jobb som jag har påbörjat som på ett eller annat sätt har varit en utmaning för mig, har föräldrarna sett glada, men lätt förvånade och framförallt oroliga ut. Det kan ju hända att alla barn har blivit bemötta på samma sätt…fast jag tolkar det i mitt fall som om jag borde ta det lite försiktigt. In utmana så mycket. Inga förväntningar…ifall det går galet. Jag behöver inte vara duktig för deras skull, eftersom de älskar mig som jag är, vilket naturligtvis är fint. Mycket fint, men jag har nog avstannat en och annan gång mitt i steget.
Är det ingen som förväntar sig att jag ska göra mitt allra bästa – vad händer då?
Är det ingen som bryr sig på jobbet om jag har världens bästa idé (som jag själv tycker…;-)) – vad händer?

Kankse att jag gör något åt saken till slut…

Men först stod jag handfallen i bortåt 55-60 år. Bekvämt tillbakalutad. Ständigt älskad, men sällan räknad med.
Vem kan skryta med att känna sig ständigt älskad i sin barndom? Inte många, tror jag. Kärlek är A och O i barnuppfostran, brukar jag hävda. Men kanske att vi förutom kärlek kan behöva lära oss ett hantverk, få några verktyg att lära oss hantera, för när de som älskar oss mest inte längre finns – vem ska då se vilka vi är? Och vilka ska uppskatta oss för vilka vi är om vi inte har lärt oss kämpa för att visa vad vi kan och vad vi vill?
Och vilka är vi – å andra sidan – om vi inte känner oss älskade ? ”För mycket och för lite skämmer allt”..

Jag vill leva det här gamla livet, men inte bara som en halvsidig person. Är det att ställa för höga förväntningar? Kanske ska jag tänka på alla som har och har haft det ännu värre…bita ihop och lida en liten smula till istället för att helt pretentiöst komma här och komma med högt ställda förväntningar ?

Och i led med detta resonemang, borde jag förmodligen ha förväntningar även på er, mina högst oförmodade läsare (inga förväntningar där heller, som ni ser), och kräva kommentarer och svar på alla mina tusen frågor. Men så gör inte en belevad person som har fått sin mormors (från Värmland) talesätt ringande i öronen: ”Enda gången en mygga fes så sprack hon”….

Imorgon gäller det:

Alla midsommarfirare far till stan för att jobba, och jag stannar kvar på landet. Jo, katterna har en viss del i det hela. Känns trist och onödigt att dra in till en varm stadsvåning på 72 kvadrat när man har ett tunnland att spänna sin muskler och vässa sina klor på här. De gillar ju framförallt inte själva transporten, även om den nya motorvägen har gjort vägen både snabbare och rakare.

Men den största anledningen för mig är min ”mission”. Jag kan inte gå och vänta på att andra ska ge mig den tid jag aldrig kan få, i mitt vanliga vardagsliv. Däremot har jag ju 3 veckor av mitt långa sommarlov att bolla fritt med. Och nu är vårt lilla keyboard redan på plats här.

Nu ska jag göra den. Inspelningen som ska möjliggöra min egen lilla ”matte språk–rörelse- musik- pedagogik- gränsöverskridande” pryl. Ni som har följt mig de senaste 4-5 åren vet ungefär vad jag dillar om och ni andra kanske kan få en inblick så småningom. Men det handlar om att jag ska tillverka ett läromedel för de yngsta eleverna i skolan som både ska höras och synas i viss mån, men som framförallt ska inbjuda till inlärning via musik och rörelse. Ramen och idéerna finns…nu är det ”bara” musik och tillhörande dans/rörelse som fattas. Men om jag börjar  är det alltid lättare att fortsätta än om jag aldrig har börjat. Räknar med att hinna göra ungefär 5 spår, eller låtar och då har jag kommit på god väg. Två låtar om dagen  ´(utom helgerna) i två veckor. Sen ska det justeras och kanske tänkas om. Rörelser och annat ska finslipas. Hinner jag bara en är det ju bättre än ingen. Förra sommaren satt jag ju här på landet och skrev och gjorde en låt på två dagar, inklusive en liten film. Då var det ju på skoj, men jag räknar med att detta ska bli kul också, för tycker inte ens jag det kan jag inte förmedla något till barn och/eller andra pedagoger.

När jag väl har testat på några barngrupper i höst får jag gå vidare och prova med vuxna, och om allt går bra kan jag sen kanske hitta ett sätt att få projektet att gå i hamn rent ekonomiskt…så att jag kan söka projektpengar och fortsätta lite mindre ”indie” men lite mer  proffessionellt.

Om det inte skulle visa sig vara gångbart? Ja, då är det väl bara att lägga ner….fast jag skulle nog ångra mig bra mycket  om jag aldrig hade gett det en chans.

Våren 2007 kom idén första gången. Nu efter 4 år har jag bestämt mig att försöka på riktigt, utan att skylla på alla omständigheter som eventuellt sätter käppar i hjulet. Nu är jag redo!

Snart kommer ni följdaktligen att kunna titulera mig som, inte bara  ”Indiepoppare”, utan även ”Indiepedagog”. 😉

Förra sommaren indieanfall visas nedan, men kommer förmodligen inte likna nästa indieanfall ett dugg…håll till godo, så länge! 😉

 

Den största dagen är en dag av törst….

Nu närmar vi oss den mörkare delen av året med stormsteg, men vem kan säga att målet för vår strävan är en juldag om 6 månader. Ingen kan sträva mot något så dunkelt och avlägset. Alltså stämmer dikten bättre än verkligheten. Att bryta sitt bröd i all hast…Det är inte målet, det är vägen som är mödan värd. Att en junikväll titta ut över en stilla fjärd utan minsta krusning kan kanske vara ett mål så gott som något, men många ilar ändå förbi för att få se något ännu häftigare, kanske…

En betraktelse över livets gång medan den glider förbi bakom din rygg. Vad finns annat att göra än att försjunka i just det som syns och hörs för tillfället. Vad var det jag skrev här om veckan? Det är nu, nu, nu!

Och medan jag skriver…och medan jag tänker….att fokusera på det man vill, det man borde, och det man känner för, det är lättare sagt än gjort, för visst känns tiden flyktig – och vi med den?

Lika bra att börja tänka på juldagen, med andra ord, annars missar man väl den också…;-)

Väder och vind kan spela spratt ibland. Men när solen högst oväntat stiger upp på himlen en regn-och-rusk-förutspådd helg får man bara tacka och ta emot. Särskilt som man ska på kalas och stor del av festen tillbringas i det fria. En skön stämning i vacker natur och alla trivdes, dansade och åt av det goda som bjöds. Lyckat och somrigt.

Idag var vädret åter tillbaka på plask och skvätt-stadiet.  Jag har inget emot regn när jag slipper vara ute i det för länge. Ibland kan det faktiskt vara skönt att vara ute när det regnar. Att cykla hem i ösregn kan kännas lite äventyrligt till och med. Men allt har en gräns….varje dag en hel sommar i regn? Nej! Det är ju nu alla människor ska vara ute i det fria och bli friska och sunda och starka inför den stundande hösten och den kalla vintern. Mitt favoritväder är inte regnväder. Hellre en lång snöig vår än en lång regnig vår. Men en lång snöig sommar vill inte ens jag ha…;-)

På sommaren kan det få vara omväxlande varmt och regnigt, varmt och soligt, varmt och grått eller dimmigt, men någon polarkyla vill jag inte ha på sommaren. Ej heller vill jag få ett så varmt och hett klimat att växtligheten blir brun redan i början av juli eller så att man inte orkar vara ute på grund av hettan. Så jag undrar bara: Blir människan aldrig nöjd? Och har vi själva påverkat vårt klimat så att det blir så extremt varmt på vissa ställen och så extremt kallt eller stormigt på andra? Är det växthuseffekten som redan sätter sina spår? Många säger att det är naturliga förändringar, fast jag vet inte om jag blir så mycket gladare av det….I så fall har vi ju ännu mindre att säga till om vad det gäller klimatet. Då är det ju bara att kliva in i sin lilla skyddande verkstad och dra något gammalt över sig.

Att gilla läget! Kanske det enda vettiga vi kan göra här i livet över huvud taget?

Jag tror att ingen människa kan konsten att gilla läget i själ och hjärta. Antingen ljuger man för sig själv för att det är bekvämast så eller så blir man bitter och sur och syran smittar av sig på resten av befolkningen. Å andra sidan kan ju överdrivet optimistiska personer reta gallfeber på de mindre positivt benägna, vilka då brukar tycka att den positiva är alldeles för retsamt klämkäck. Ja, hur man gör har man den berömda ändan bak.

Och ni har väl hört om pessimisten som står och beklagar sig över det usla vädret, och när han har gjort det en kvart eler två, säger Optimisten:

”Ja, men nu skiner solen i alla fall!”

”Ja, NU ja…” replikerar den surmulne då..;-)

Ha en skön sommar! B-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tiden är nu! Nu, nu, nu…

Precis när något tar slut och något annat tar vid. Precis när man andas in och just ska andas ut…Det är nu det händer! När ett barn föds, när en sång brister ut, när ett beslut ska fattas. Det är nu det händer.

Det är nu min semester börjar. Ganska futtigt i det stora hela, men för mig…det är nu! =)

Livet är sällan så bra som just nu – oavsett när nu inträffar. Jag tror att det är nu, för min del.

Många säger att ”tiden är ingenting”… Nej, den är nu!

Klara färdiga …Gå!

Nu!  😉