Tid

På fotografiska idag med jobbet. En fin avslutning på terminen. Nästa läsår ska kulturen stå i centrum på skolan och det passade då bra att förena vårt jobb med nya läroplanen och att på Fotografiska fördjupa diskussioner om ämnesintegrering i samband med bildämnet.

Det som var roligast, förutom själva lokalen, huset och dess läge med en fantastisk utsikt vid Stockholms sjöinfart, var förstås guidningen på fotoutställningarna. Jag fastnade för Jakob Fellender som i den här utställningen jobbat med en enkel analog kamera där han hade framkallat bilderna i ett gammalt vanligt hederligt mörkrum. Bilderna var mestadels medvetet dubbelexponerade vilket gav dem ett häftigt djup och ljus.

Den andra fotografen hade olja som tema, och visade mycket starka och avslöjande, men också förvirrande vackra bilder från olika stadier i framställningen av olja och också effekterna av oljans framfart. Mycket olika teknik hos dessa bägge, men ändå med liknande syn på estetik  i fråga om själva bilderna. Realism i romantiskt ljus, utan att för den skull vara förskönande.

Sist av allt fick vi egna uppgifter i de olika arbetslagen. En skojig och inspirerande dag.

(PS Några av bilderna är från Stadsmuséet, dit vi gick efteråt. DS

Jag får likt katterna ompröva och anpassa mig till rådande omständigheter.

Göra bästa möjliga av den tid och plats jag har.

Och funkar ingenting annat gör jag bäst i att använda min tid till vila och rekreation.

Att bara följa med i tiden som varje vist litet djur gör.

Jag måste lära mig att inte alltid gå mot utan klokt välja specifika tillfällen när jag ska agera.

Resten av tiden bör ägnas åt avslappning och inre kontemplation. . .

Att vara tidsoptimist – är inte det ett finare ord för att inte ha koll?

I så fall går mycket av min tid åt till att inte ha koll. Att så att säga snubbla över tiden och halka in på ett bananskal. Och visst är det fint att vara i tid. Helst vara först på plats. Men sällan eller aldrig frågas det efter vad jag gjorde istället. Jag vet att det bara är dåliga ursäkter att säga att jag gjorde en låt till fritids eller misslyckades med att göra en inspelning så jag fick göra om det.

Och så slank jag in för sent igen….

Jag borde, precis som alla andra vettiga människor – strunta i allt jag tror att jag ska hinna – ge upp alla drömmar om en lyckligare millroll och inställa mig på plats i förväg. Utan bilder och musik i bagaget men med ett renare samvete och en sundare livsföring. Ingen skulle ha en anledning att ifrågasätta någonting av det jag gör eftersom jag kommer i tid för att jag aldrig gör någonting.

Det känns tvättäkta och välsorterat. Kanske skulle min hjärna må bra av det?  Noll-tolerans mot utflippade idéer och kreativa lösningar. Det tar bara tid och kraft från min hjärna och gör anspråk på min utstakade bana rakt in i baktiden.

Mitt liv har ändrat riktning. Jag måste tänka bakåt för att hinna fram.

Men det är inte bara negativt att vara negativ – och jag är inte ironisk nu. I just de negativa ögonblicken kan man finna ro att uppleva de goda stunder som ändå uppstår. Ur ingenting kommer någonting som jag annars aldrig hade upptäckt. För vad är det som säger att just min kreativitet och livslust är svaret på livets gåtor?

Egentligen har jag inget mer att säga än vad som frågas i rubriken. Fast det hela är som vanligt tillspetsat. Livet är ju så mycket mer nyanserat än så. Precis som musik. Att sjunga eller spela pp (mycket svagt) eller p (svagt) eller mf (ganska starkt) eller f (starkt) eller ff (mycket starkt), det ska höras, om musiker eller sångare är tillräckligt skickliga. Men i den riktiga verkliga vardagen är det ganska mycket skrammel för just inget utan några större skillnader. Antingen eller….

När jag var barn var min mamma orolig om jag hade för mycket förväntningar eller förhopppningar på något som skulle hända. ”Tänk om du blir besviken”, sa hon. Kanske blev jag besviken, det minns jag inte. Eller så hoppades jag inte så mycket för egen del. Eller så hoppades jag väldigt mycket  men uttalde inte mina tankar och önskemål. Tror att jag har lärt mig att aldrig ha för stora förhoppningar, eller att jag åtminstone inte har berättat för någon att jag faktiskt har önskat  något ouppnåeligt. Att inte ha för stora pretentioner. . .  När jag i vuxen ålder äntligen har vågat uttrycka mina önskemål, därför att jag också har tyckt mig ha mer än rätt att få dem uppfyllda, känns besvikelsen antagligen så mycket större när det inte går min väg.

Men så tråkigt det skulle vara om jag inte hade pretentioner, önskemål, eller drömmar överhuvudtaget. Att ta risken att bli besviken, är inte det också att leva en smula ? 😉

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Tänk att tanken fortfarande far fram genom skallen. Eller, igen, skulle jag kanske säga. För jag är ju någon. Jag har en yrkesstolthet och även om jag inte direkt utövar mitt yrke så gör jag det indirekt inom ramen för det jobb jag har. Jag tycker att jag gör bra saker och vill oftast inte ha dem ogjorda eller utförda på annat sätt.

Men när det kommer till kritan har mitt jobb ändå ett sådant litet anseende utåt sett. Och det jag gör som tillför det lilla extra märks inte heller i det stora hela. Jag kan och vill tjäna barnens och verksamhetens bästa. Det är därför jag är där. Men när det arbetet alltid räknas till det sämst betalda, sämst sedda (utom möjligen städarnas jobb, då), och när överordnade inte förstår eller ser vad vi utför på små mariginaler, kan jag till slut inte känna någon riktig entusiasm inför uppgiften. När jag har 7 års pedagogisk högskoleutbildning, två lärarutbildningar, vill jag åtminstone inte, tillsammans med mina arbetskamrater, känna mig som Askungen 2.  Och någon ”tjänare” på det sättet vill jag inte vara, för även om jag anser att fritidsjobbet hör till de viktigaste jobben inom skolan kan jag känna att min tid går till spillo. Det finns en del jag skulle kunna utveckla om jag hamnade på rätt plats. En plats som är rätt för mig, vill säga. Men nu får jag inte chansen till det.

Men hallå?  Rätt plats? Få chansen? Men hallå…du har haft 58 år på dig, typ..Du har bäddat för det själv. Hur kom det sig egentligen att du överhuvudtaget har landat i den situation du befinner dig i ?

Är det dina chefers fel att du inte jobbar som lärare, eller är det någon annans? Eller att du inte blev författare eller musiker eller fotograf eller något annat tjusigt ?

Nej, men….”Vad ska jag då bli när jag blir stor då”?

Och på tisdag är det dags att svälja bitterheten..då ska jag få en bettskena! 😉

När historien upprepar sig ska man vara vaksam och inte gå i samma fälla en gång till. Min idé om mig själv är att jag ska säga JA till det mesta, eftersom jag av princip tror att jag får det roligare här i livet  om jag gör det. Men efter en hel del sorger och bedrövelser som har kommit sig av att jag har sagt just ja, och nästan amen också, har jag insett att jag måste ställa krav innan jag säger ja. När kraven inte blir tillgodosedda blir det inget ja, utan det blir det för mig förhatliga ordet ”nej”, som känns som om jag stänger alla dörrar för all framtid. Men kanske det ändå öppnar andra dörrar i mitt liv? Jag vet inte, för jag har inte provat så många gånger. Jag vet bara att om jag säger ja en gång för mycket kan det leda till utnyttjande av mina resurser intill bristningsgränsen utan att jag för den sakens skull får något igen. Så nu har jag sagt NEJ! Nej till att undervisa i musik gratis och utan kompensation vad gäller arbetsförhånnanden, för jag har inte gått en fyraårig högskoleutbildning för att användas på det sättet. Så det så.

Det enda orosmoln på himlen som jag ser  just nu är det askmoln från Island, som kanske sveper fram över vårt land. Imorgon ska vi flyga till Polen med kören. Har man bara en aningens anlag för flygrädsla så är det inte roligt.

Och katterna…För deras skull måste vi komma hem igen!

Jag får till min förvåning ibland gillanden eller kommentarer på facebook från vilt främmande människor. I höstas var jag ju relativt aktiv (för att vara jag) på en hel del sidor på facebook som rörde antingen Fas 3, sjukskrivningar, eller SverigeDemokraterna och deras politik, eller snarare ickepolitik och icke-demokrati. Ibland kände jag mig tvungen att störta in i debatten. Den här aktuella gången gällde det ett upprop om att  ta en diskussion med SD om invandringen:

”…. Att människor är outbildade och ”korkade” är sällan deras eget fel. Att de är arbetslösa, ofta pga detta och pga att de har haft en dålig start i livet, är ofta inte heller deras fel. Det är i gapet mellan att känna sig som ett offer och att själv ta saken i egna händer, som SD kommer in och förklarar hur allt hänger ihop på sitt populistiska vis och de tror att de på detta sätt kan rättfärdiga åtminstone sin egen utsatta position i samhället. ”Det är inte mitt fel att jag är arbetslös, fattig och sjuk, det är invandrarpolitikens fel och fanns inte invandrare, fanns inte problemen”.
På 30-talet skrattade man åt Hitler och trodde aldrig i livet att han skulle få någon makt, för han ansågs vara en löjlig figur, helt enkelt. Underskatta aldrig någon människa, det kan slå tillbaka. Att bemöta människor med hädelser ger dem som redan känner att de har låg status revanschlust. Bara en klokare välfärdspolitik kan rädda alla människor inklusive invandrare och SD-folk. I samhällen där klyftan mellan samhällsklasserna är som minst är också främlingsfientligheten som minst.
Vårt samhälle och vi som har röstat har redan tidigare bidragit till dagens läge. Det är inte bara SD:s fel att situationen har uppstått!….”

Och har fått en kommentar (kanske flera, men åtminstone 8 gillanden) från en för mig okänd människa:

• Camilla Roll vad bra du skriver. Det
  finns inte mycket att tillägga. En klokare välfärds politik måste vi bara ha.
  Som det är nu så kommer det att gå käpprätt åt skogen. Pengarna räcker inte
  till. Fattiga blir bara fattigare. Sjuka får ingen hjälp. Begränsa
  åtminstone invandringen tills vi får råd. Vad hjälper det alla oss i Sverige om
  Näringsliv och banker och politiker tar mer och mer pengar. Där måste vi börja
  och få stopp på dessa snyltare. Sedan allting ordnat upp sig är det väl bara
  att återgå till dagens invandring eller öka den om det finns pengar. Nu ställs
  invandrare mot infödda och det älskar väl politiker m fl. För då kan de lugnt
  fortsätta sitt penningfrosseri.

Och jag känner en väldigt stor glädje i att någon eller några faktiskt diskuterar viktiga saker på nätet. Just det  här upppropet om att diskutera rasism, gillades av runt 1500 personer. Kom sen inte och säg att att nätet är dåligt för de mänskliga kontakterna. Det är just genom detta spånande och diskuterande som människor kan komma överens inom och utom nationsgränser. Kanske att det såsmåningom kan ge en större global, ekologisk förståelse i sinom tid ? Jag säger inte att det blir så, men jag undrar när,  och om vi hinner innan det är för sent? (Och tänk på den Nord-Afrikanska revolutionen!)

För vi måste! Måste vi inte det?

I skrivande stund: Carmen på TV.  Aldrig viker hon sig. Aldrig ger hon sig. Denna fattiga tobaksfabriksarbeterska. Fattig men stolt dör hon hellre än att ge sig till fel man. Den man som ville ha henne men inte fick henne, dödade hellre den kvinna han älskade än att förlora sin heder.

Är detta kärlek? Kan det jämföras med att älska sitt land och att dö för det?  Nej! I Carmens fall dör inte mannen för sin kvinnas skull utan han låter kvinnan dö för hans skull. Det är ju ädelt?! Ungefär lika ädelt som att låta ettt land dö för att ens egna tillgångar inte ska försvinna. Att offra en själ för en snöd vinning. Men kanske tar jag nu i ? Borde vi lyssna till de sällan hörda? Ja! Men inte till dem som tillskansar sig utrymme på andras bekostnad. Som är aggressivt förbannade på dem som inte har haft ett val. Arga på dem som tar deras städjobb, deras jobb på sjukhus som biträden. Som kanske har utbildning som läkare, lärare, journalister, arkitekter, konstnärer, musiker, men som tar fattiga, infödda svenskars jobb som taxichaufförer, affärsbiträden, administratörer. Det finns ett hot, men det finns också ett hat mot alla som har kommit upp sig och blivit bättre. Mot alla som har fått det bättre. Ett hat mot alla oss som inte känner oss hotade av den invandrande befolkningen, utan som snarare ser den som en tillgång och som en utmaning.

Jag tar tillbaka. Kanske är det just alla dessa arga unga män, och en del kvinnor, som vi bör och måste lyssna till ? Annars kommer vi aldrig vidare, om vi bara går i clinch utan ömsesidig förståelse. Att förstå är ju inte samma sak som att hålla med om hur saker och ting ska lösas. Att förstå och känna empati är ju bara djupt mänskligt. Om man och kvinna kan lyssna och sedan dra slutsatser därur vore det mycket vunnet. Och kanske kan blodspill undvikas? Som i Carmens fall…

Carmen dog för sin kärlek. Kanske kan vi slippa blodspill för kärlek till vår nästa? Det spörs…

Till Polen med kör och notpärm och passande svart klädsel. Vi ska ju ändå tävla i Rysk-Ortodox körsång.  Laddar med med allt som är inövat och borde vara inövat.  På torsdag kväll bär det av. Innan dess ska saker på jobb och saker och hemma vara avklarade. I förmiddags for jag iväg för att inhandla kläder som kan visas upp för folk och inte bara för närmast sörjande, inklusive barn och föräldar på jobbet.  Och jodå. När jag sätter den sidan till kan jag vara effektiv. Scannar av alla  svarta kläder i passande storlekar och former. Prova, prova, prova. Snabbt val och sen ut igen. In i nästa affär. Scannar av alla t-shirts, jackor, och annat passligt. Prova, prova och köp. Allt för att slippa vara i affären alltför lång tid. Den förhatliga klädesaffären, alla kategorier. Alla affärer med kläder i är nämligen pest och kolera enligt mitt sätt att se och känna.

Nya sandaler hade jag köpt först. Det lättaste köpet. Man slipper gå in i provhytt och slita av sig alla kläder för att svettig sätta på sig andra av varierande passlighetsgrad. Normalt blir jag vansinnig i klädesaffärer och går ut fortare än jag kommer in, men nu var det bara så, att det var detta jag hade gått ut för att göra. Köpa kläder för att bli anständigt klädd, åtminstone för några månader framåt. Och med kniven på strupen kan jag minsann utföra stordåd. Kläder som jag normalt inte hade provat fick nu följa med ”in på rummet” och till och med godkännas. Jag låtsades att jag var någon annan än den jag är. Någon med intresse för kläder och stil, och jag gick nästan på det själv.  Ett fult trick men det höll.

Så lätt att såsa till det för sig här i livet. Att låta någon eller några andra hindra ens framfart. Allt från detta med klädköp till lite större livsprojekt som jag bara går och väntar på att det ska bli av. Att jag ska få tid och möjlighet till det. Inte nu, men…jag får aldrig tiden… ”Någon” ger mig aldrig tiden. Och jag förblir vid min läst.

Hur det nu ska gå till, det vet jag inte, men NU…Banne mej!

Där hör du lille plutt! 😉

Alltid skojigt att ändra utseende. Inte jag, men min lilla blogg. Själv vill jag inte ändra mycket på mig själv. Kanske vill jag ändra förhållanden på mitt jobb, eller byta cykel eller så. Men mig själv gör jag inte mycket åt, fast det borde antagligen vara mest prioriterat. Nej, inte att operera mig eller så…men kanske köpa nya kläder eller ändra frisyr, så där som folk brukar göra så käckt och plötsligt. Men hallå? Varför vara så drastisk?  Köpa byxor bara sådär, när det kan räcka med att göra allt tvärtom på sin blogg.

Killevippen! Jag blir som ny, fast jag har de här kläderna på mig som jag hade alldeles nyss. 😉

På jobbet kan det vara problematiskt att ändra ”verksamhets-outfit” bara sådär, eftersom det påverkar inte bara mig utan även andra omkring mig – huruvida jag jobbar förmiddag eller ej, t.ex. När jag nu verkarha fått min chef med på mitt tåg, blir det känsligt för mina övriga kollegor. Som ett 15-pussel. Ska jag verkligen låta andras viljor och problematiska  schemaläggningar påverka min fortsatta gärning ? Men gör jag inte det får jag å andra sidan dåligt samvete för att jag är så egoistisk och tänker på mitt eget väl och ve…. Allt kändes så positivt ända tills jag kände av dilemmat idag. Och det blir mitt fel om inte allt blir bra på fritids. Eller blir det inte det? Följer jag inte min egen lust och vilja känner jag att jag kan förblöda invärtes. Att aldrig få göra det jag kan och vill. Aldrig få tid för mitt eget projekt.

Nej, jag har bestämt mig för att driva min linje, fast med en modifikation, för att få med även mina vänner arbetskamraterna med på tåget…vi får se hur det går. Det ska nog gå bra. Men färga håret tänker jag inte göra! De får ta mig som jag är…;-)