Ibland känns alla kommentarer överflödiga. Mina ord faller platt till marken. Människors liv slås till spillror och de flesta av oss står handfallna bredvid, tafatt undrande och orkeslöst inväntande nästa drag från motståndaren.
Förfasande oss, och i vissa fall faktiskt, går några av oss till handling. Visar mod och tilltagsenhet. Hjälper till med något, bidrar ekonomiskt och mänskligt. Men så kommer bakslagen i form av omänskliga beslut från EU och vansinnesaffärer på toppnivå.
Hur länge ska förra årets prisbelönta volontärer orka?
Och under tiden pågår krig, terror, kvinnoförtryck och diverse konflikter långt bort i fjärran land. Så långt bort att några människor inte ens tror att det är sant.
Första april hela veckan, typ…
Nu märker jag att mitt försök att komma vidare och tänka positivt, har gått i stå…
Men så lätt får jag inte ge upp.
Nu är vi igång igen. På jobbet finns bara rara barn och vuxna. Jag trivs på jobbet, och förstås med mina nära och kära härhemma.
Om två och en halv månad har vi sommarlov. En utlandssemester, och sen landet, väntar då…
Bara positiva saker för egen del.
Men kanske har alla människor sina mörka och ljusa stunder. Inte konstigt alls, bara det att det inte märks utåt.
Det värsta är väl att inte kunna påverka situationen. Som att sitta i ett sjunkande skepp och inte hitta livbåtarna. Eller hitta livbåtarna men se andra sjunka med skeppet till botten.
Idag var det hemresedag, vilket betyder innedag för katter…..
Men man kan alltid spana på vad den där pojkfamiljen har för sig.
Pappan bygger…
Pojkarna leker, men hjälper också till.
Vi har blivit vänner sen sist, när de var ”kejsarens vakter”.
Nu behöver vi inte hamna i finkan, för nu har vi delat bastu, bjudit dem på middag, samt delat med oss av våra chips och annat snacks. Nu är vi på vänskaplig fot.
Puh… 😉
Hursomhelst har vi haft en mycket trivsam gemenskap, och det ska bli roligt att ses i sommar igen.
Katterna och vi trivs som bäst hemma i stan. Inga faror lurar, och i kranen finns rinnande varmt och kallt vatten.
I den långsamma stillheten, ”mitt i rutan” – narurrutan – kan man tro att ingenting händer. Men man behöver bara kasta en hastig blick ut över fjärden för konstatera motsatsen. 😉
Den här svanen ser lika stressad ut som vilken stockholmare som helst som inte vill missa planet från Bromma.
Eller änderna som har tagit plats på parkett för dagens föreställning. Vem vet vilken föreställning de väntar på?
Snart kommer hela baletten med Viggen Viggo i huvudrollen?
Den som väntar får se….
När jag sitter här på landet och undrar vart tiden tog vägen sedan sist jag var i fas med vardagstempot, förstår jag att mitt liv och min stress inte är i fokus i den här rutan. Jag är bara en del av helheten. Kanske bara gäst hos verkligheten?
De verkliga huvudrollsinnehavarna är de som är här hela tiden och ser till att kretsloppshjulet är smort och alla kuggar är intakta. Så länge ingen sätter käppar i hjulet ska de nog se till att allt rullar på. Vi människor i periferin förstår nog inte alltid vilket jobb som krävs av alla dem som medverkar i narurrutans dramaturgi, för i så fall skulle vi inte behandla den så vårdslöst.
Vi rycker på axlarna och far in till stan och ägnar oss åt våra ”viktiga papper” på ”våra viktiga jobb”
Den jord vi lever på är det som pågår medan vi slösar bort tid på annat…
Just här och nu slösar jag bort tid på att njuta av det naturen ger.
Inte för att jag vet om det är så mycket bättre, men det känns i alla fall lite roligare för mig.
Ett litet steg för mänskligheten och ett stort för mig…. 😉
Ikväll blir det fredagsmys och sista kvällen med gänget.
Ett sista ”isdopp” och en middag vid ett fönster med utsikt.
Igår badade jag bastu och doppade mig därpå i Östersjön. Mitt vanligaste badställe sedan födseln. Sommar som vinter har det badats här i kallt och varmt vatten. Jag tror att jag trodde som barn, att alla gjorde så. Det tror jag inte längre, men blir ändå förvånad över reaktionerna på min selfie på Facebook, som visade min blöta kalufs och glada min framför bryggan vid vattnet, efter bastubadet.
Mina vänner ifrågasatte mitt förstånd, hyllade mitt mod eller förfasade sig i största allmänhet över kylan och tilltaget. Några förstod tjusningen i det hela då de hade fått klart för sig att det var bastu först.
För en del människor är det naturligtvis värre att kasta sig i iskallt vatten än att hoppa bungyjump eller klättra i bergen. Något jag aldrig skulle utsätta mig för.
Om man gör något man aldrig har gjort förut, som gör en livrädd vid blotta tanken, är det förstås en modig handling.
Att ge sig in i det okända för att göra något viktigt för omvärlden, är också modigt, och osjälviskt.
Att stå upp för mänskliga rättigheter trots att det kan innebära livsfara.
Att ställa upp för en kompis som är mobbad är också mod.
Att våga visa sin kärlek för någon även om man inte vet om kärleken är besvarad, är modigt.
Men att bada bastu och doppa sig i havet en vårvinterdag, på ett ställe där man har gjort det tusentals gånger förr,
är inte vad jag kallar mod. Jag kände ingen skräck inför doppet – möjligen en skräckblandad förtjusning såhär inför årets första dopp. Och bara förtjusning och välbehag efteråt.
Ni måste testa! Och om det blir för första gången, är ni definitivt modiga!
Den som är bevandrad i Hasse & Tages revyer, förstår säkert vilken låt jag tänker länka till…. 😉
Här får vi svar på frågor om mod och inte mod.
PS svensk text till låten ”In the mood” DS
PS 2
– När jag kollade på Youtubefilmen nedan, fann jag hur tårarna började trilla nerför mina kinder – inte för att jag var ledsen, utan för att de var så braaa! Och med ens var jag far min upp i dagen. Han hade också gråtit – denne Bastubadare nummer 1.
Där ser man. Allt går igen. 😉 DS 2
Jag har nästan alltid bloggat – eller skrivit dagbok – under vissa perioder skrev jag praktiskt taget jämt. Det jag skrev beskrev var det totala nuläget. Vad jag åt och vad jag och min kompis gjorde när vi inte skrev och vad jag trodde att hon skrev. Det var någon gång under mellanstadiet jag höll på som mest. Sen avtog det periodvis, när själva livet tog överhanden. I vuxen ålder har jag skrivit när mitt liv har känts vacklande och ovisst och jag har liksom skrivit mig till visshet och klarhet. Faktisk var det självläkande att skriva.
När jag började blogga första gången för snart 11 år sedan, hade det ett annat ursprung. Jag fick lite reklam om att blogga på Spaces genom MSN, och tänkte då att det kunde vara praktiskt för mig och mina 4 syskon att ha en gemensam blogg om vårt gemensamma sommarställe så jag mailade ut en länk till dem och inväntade svar. Det kom inga svar. Naturligtvis! Det här var mitt i sommaren och uppkopplingsmöjligheterna var små, om ens några, på den tiden. Särskilt inte på landställen runt om i landet. Kunskaper om bloggande, och dess möjligheter var än mindre.
… Så jag bloggar väl lite själv, så länge då, tänkte jag…..
And the rest is history. 😉
När Facebook kom 2007, var det många av mina bloggvänner som mer eller mindre slutade blogga, men jag har väl alltid haft ett behov, för min egen del, att skriva. Bloggandet hade dessutom gett mig feedback, och en ny vänkrets, som många gånger kändes omtumlande. Att kunna meddela sig, diskutera och ha roligt med vilt främmande människor på det där kravlösa sättet, det var ett nytt sätt att umgås. Men när jag sen blev utbränd och sjukskriven hade även mina okända bloggvänner blivit lite för ”kända” så jag startade en ny blogg på annan ”ort” på nätet, där jag kunde bli anonym igen.
Återigen kunde jag skriva mig till klarhet, och fick nya okända vänners synpunkter och perspektiv på tillvaron. Det är nog något av det viktigaste med bloggandet. Att uppleva hur människor i vårt land kan uppträda så mänskligt utan egen vinning mot helt okända människor, är lärorikt och spännande.
Tänk om fler gav sig den chansen!
Men sen den tiden har det hänt mycket med bloggosfären. Man ska ha modebloggar och allt möjligt luckrativt, och tjäna fett med pengar. Man ska ha en logga, eget företag och en slogan.
Annars är man liksom ingen.
Visst – jag kan också skaffa mig allt det där, men då är det inte i egenskap av bloggare, utan som företagare.
Det är ungefär som om en författare måste starta eget förlag för att duga.
…. Och när jag tänker efter finns det väl en och annan författare som redan har gjort det…… 😉
Nåväl – om att blogga, handlar för mig om ett sätt, av många andra sätt, att förvalta sitt liv.
I många år har den brasilianska musiken infiltrerat mitt liv. Under en lång period kunde jag inte göra någonting utan att ha den där mjukt dansanta musiken i mina öron var jag gick och stod. Den präglade mina steg, mina tankar och mitt sinnelag.
En del människor kanske använder rengöringskrämer i ansiktet innan de går hemifrån. Jag omprogrammerade hela mig när jag gick till och från jobbet. På väg till jobbet blev det som en genomsköljning av varma och goda musikströmmar genom kroppen.
På väg hem blev musiken mer som ett reningsbad. Ett andrum, fritt från beräkning.
Det var länge sedan jag använde musiken så terapeutiskt.
Nu fungerar den mest i olika funktioner, när jag gör saker, vill njuta, eller vill lära mig något nytt och medan jag pysslar med annat.
Varje sommar när vi är på landet blir diskandet en daglig syssla, och när det blir min tur att diska kan jag svårligen göra det utan musik.
För min del funkar de brasilianska tongångarna bäst för ändamålet. Diskborsten dansar iväg av sig själv över tallrikar och glas medan musiken strömmar ut i rummet och solen strömmar in och ger hela tillställningen en varm, skönt gungande atmosfär som förflyttar mig i tid och rum till någon annan breddgrad.
Rätt som det är, är disken diskad, medan fötterna har dansat mig till Rio.
Såsom en katt har jag mjukt, lätt och smidigt förflyttats och förändrats i min yttre och inre värld, till den utan ansträngning spelade musiken.
Säg vilket annat färdsätt som kan vidga dina vyer så snabbt och lätt.
Och på köpet har din disk blivit skinande ren.
När man säger att man ska ta en promenad, tänker sig en del att de ska, inte ta en rask promenad runt kvarteret, utan halvspringa runt halva Djurgården (i Stockholm), eller ut i skogen, över stock och sten, med hela familjen flämtande på efterkälken.
Andra tänker sig nog ett stillsamt flanerade ner till byn för att köpa sig ett par strumpor, och kanske ta en fika med en kompis, för att sen strosa hem igen.
I min familj var det det första tankesättet som gällde. Det var ingen som ifrågasatte det heller. Jag var ju minst, med kortast ben, så jag drabbades ju mest. När de andra hade väntat in mig drog de iväg igen innan jag hade hämtat andan. Jag var alltid törstig och svettig, minns jag, och om solen sken fick jag alltid kisa mot solen.
Alla de stora sa att det var så fint väder, vilket jag hade svårt att ta in, där jag hela tiden blev frånsprungen, ständigt trött och törstig, i skog och mark.
Nu tror ni nog att jag är botad från allt vad promenader heter?
Tvärtom!
Men när jag nu får bestämma takten själv, hinner dricka ett glas vatten innan jag går hemifrån, och kan stanna och ta en bild utan att mitt sällskap har försvunnit runt knuten för gott, så kan jag även njuta av solen och värmen utan att bli alldeles svettig….
Tänker på det där när jag är ute och går med stora barngrupper på stan, och vi håller på och småskäller på barnen att de måste hålla ihop och inte lämna för stora luckor i ledet. Särskilt viktigt när vi går över gatan. Det är naturligtvis allas ansvar, men tempot kan ju inte vara så högt att alla måste småspringa för att hinna med. Ibland kan det funka bra, om man har sagt att, nu är det bråttom och nu är det bäst att hänga med, annars hinner vi inte. Då skärps alla sinnen, men inte om man säger så hela tiden…. 😉
Att anpassa sig till de yngsta, de långsammaste, de sämst ställda, är inte alltid lätt. Jag tror inte det är av elakhet som pappa, med flera långbenta, drog iväg på promenaderna. Han ville kanske bara hitta ett gyllene medelsnitt – inte för långsamt och tråkigt för några och inte för jobbigt för några.
Men ett glas vatten kunde jag väl ha fått? 😉
Jag tänker ibland på det där med min anpassningsförmåga. Den har ibland varit alltför stor. Jag kan stå ut med nästan vad som helst, har jag trott. Jag har härdats. Jag kan umgås med nästan alla och jag lärt mig att anpassa mig. Och jo, det har gått bra, ända tills jag anpassade mig över min förmåga. Jag gjorde det jag egentligen inte borde försöka klara av, som jag hade klarat dittills, för att jag alltid har varit på gränsen till min förmåga.
Min egentliga förmåga har jag inte riktigt förstått mig på, eftersom jag alltid har strävat mot de ”stora elefanterna”. Mina referenser var 6-13 år äldre än jag. Mina storasyskon…
De kunde redan allt jag behövde kunna men jag fick ju aldrig se när se kämpade och strävade. Jag trodde de var födda sådana, kanske?
Men nu – ett varv senare – när jag ser att det inte lönar sig att springa efter något ouppnåeligt, kan jag njuta av fåglasång på vägen hem från skogen. Jag vet att jag kan säga nej till något som jag inte vill eller klarar. Trots att vi igår fick se en härlig film från Tanzania – resan med vår kör, som jag hade kunnat åka med på, kände jag inte sorg över vad jag missat, utan snarare en lättnad.
Ibland blir det där med att ”följa med” på resor och promenader mer en resa i anpassning. Vi har gjort så många resor med kören, och alla har varit fantastiska på sitt sätt, men genomgående har det varit ”frihet under ansvar”. Alla har kunnat umgås med alla eller har gjort egna avstickare. Bara konserter och repetitioner har varit heliga. Men av naturliga skäl var programmet i Tanzania mycket mer styrt än vanligt, och skulle jag vara på egen hand, krävdes det mer av mig själv i ett för mig okänt land, med okänt språk.
Trots att jag inte längre lider av migrän, är jag rädd att jag skulle få det under sådana förhållanden.
Men först när jag fick höra att kören skulle på en tvådagars safari, vilket först inte var meningen, och att de sedan fick en kurs i trumspel, kunde jag känna ett litet sting av ånger. Jag skulle ha följt med….Och den känslan var nästan glädjande.
Annars har jag mest haft en känsla av ånger över att jag inte har velat följa med.
Jag ville vilja, men kunde inte, typ….
”Så jag sitter hellre här på landet och luktar på påskriset och tittar på de stora elefanterna på nära och på långt håll…och jag är så lycklig”. 😉
Minns ni evigheten? Den längsta dagen då ingenting fick hända. Inget biobesök, inga affärer var öppna. Bara musik på radio, som jag visserligen gillade. Men hela världen stannade upp. Ute och inne.
Nuförtiden har man svårt att att känna någon slags andlighet när man går ner i närmsta köpcentrum för att köpa mat till påsk. Jag behöver inte känna andlighet på det sättet, men just en dag som denna….
Lite stillhet, om jag får be? 😉
Allt är öppet. Till och med apoteket!
När jag var barn var påsken underbar, när vi var på landet. På dagarna kunde man åka skidor i skogen och på eftermiddagen satt vi på västsidan av huset och solade, nästan som på sommaren. Det fanns allt av allt.
Så fungerar det ju med påskfirandet också. Ena dagen ett evighetslångt lidande,
den andra ett lika långt firande i godis, ägg, kycklingar och harar.
Men påsken har alltid varit min helg. Inte så pretentiös som julen, men ändå glad. Påsken är inte förutsägbar. Som ett aprilväder.
Får man ingen andlig spis på ICA en långfredag, gäller det att bege sig till närmsta lokal där det tillhandahålls, nämligen Sofia kyrka. Där spelades Jesu sju ord på korset med textläsning och musik av Haydn idag på eftermiddagen. Våra orkesterkamrater från Sofia, tillsamman med en ukrainsk ensemble spelade.
Det var vackert, stiligt och dramatiskt.
Allt man behöver för att komma i stämning. Vi stötte ihop med några körkamrater och hävde en bägare på närmsta pub tillsammans, efteråt. Angenämt!
Så kan vi sekulariserade nordbor leva och verka utan att bli angivna, fängslade eller utsatta för annan terror.
Då vill jag sjunga med Hasse och Tage…..
”…. Men man hoppas att barnen, ändå får ett glas öl…
Ljudet är tyvärr inte perfekt men man hör ändå texten och förstår andemeningen… 😉
Trots anlag för pysselfobi, har jag i många år jobbat med de yngre barnen i skolan, där pyssel många gånger anses vara navet i undervisningen.
Om jag försöker mig på att göra en tomte av flirtkulor, kan man ge sig på att det blir den fulaste tomte man sett.
En gång blev min tomte så ful så jag och mina kollegor skrattade så vi grät.
Det var ju i och för sig roligt att glädja andra, men….
För ett par år sedan grät jag själv, på riktigt när jag inte hade kommit på vad jag skulle göra på skolans gemensamma julpyssel, och jag var ensam ansvarig för min grupp. Till slut fick jag moraliskt och praktiskt stöd och hjälp av en kollega, och jag överlevde även det årets julpyssel.
Jag klarar inte av mallar, helt enkelt. Det kan inte bli rätt när jag är i farten. Jag vet inte vad det är i mina gener som gör att jag inte fixar sånt som en 4-åring grejar galant. Men ibland träffar jag rätt. Om slutprodukten inte måste bli identisk med mallen, känner jag mig plötsligt befriad.
Men påskpyssel då?
Kycklingar, javisst! Ett gult tumavtryck som kropp, ett lillfingertryck som huvud och sen är det bara att rita ben, näbb och limma en stjärtfjäder, skriva Glad Påsk, och kortet är klart! Lätt som en plätt… 😉
Och det bästa är att alla kycklingar ser olika ut, och jag slipper få andnöd av att inte passa in i mallen. Det verkar som om barnen tänkte detsamma, för flera kom och sa att mina kycklingar var roliga att göra.
Jag har alltid gillat att rita, men det är väl för att det är jag som bestämmer hur det ska bli. Har vissa anpassningssvårigheter, kanske. Men det får man leva med…. 😉
Nu är det alltså dags för årets
Gullefjun – mitt eget filmpyssel och knåp, i pysselstudion..
Jag har aldrig haft jättebra minne. Men när det var som bäst kunde jag alla nödvändiga telefonnummer utantill. Jag hade koll på vad jag skulle göra var, när, hur och med vem. Behövde sällan skriva upp i någon kalender, och mina saker brukade ligga där jag hade lagt dem – eller trodde jag hade lagt dem.
Nutida minnet fungerar bara när det inte är satt under press. Saker ligger för det mesta på andra ställen än där jag har lagt dem och koderna till mina olika inloggningar och bankkort är försvunna i nån slags förskingring i en liten svart anteckningsbok nånstans i mitt hem här hemma.
Antingen får man bryta ihop, eller så får man andas djupt, klappa sig själv på axeln och säga sig själv att det här löser vi. Den kommer att dyka upp en vacker dag. Den prylen jag letar mig svettig efter kan ersättas, eller så får jag finna andra lösningar.
Strängt taget är prylar världsliga ting.
Så kan man tänka…. eller så kan man städa ibland, bland papper, prylar och tidningshögar.
En intressant tanke, och såvitt jag minns, har det hjälpt förr….. 😉
Time in Stockholm 
Tid 