Tid

Kroppen har ett minne, liksom rösten. När dessa får chansen att användas till det de är bra på, rörelse och sång, mår själen väl. Men inte bara själen. Även hjärnan syresätts och det blir luft i luckan. Vem kan tänka klart i en unken miljö ?

Det kom en körledare till den lilla staden i England. I staden fanns inga kulturella aktiviteter alls, knappt aktiviteter överhuvudtaget, av vad det verkade. Det enda staden förknippades med var dåligheter och fattigdom. Men den unge körledaren Gareth, som vi har kunnat följa på Svt ett antal veckor, hade en annan vision. Han visste att en kör skulle kunna skapa gemenskap och ge människor livslust igen. Han visste att sångarglädje och den gemenskap körsången ger skulle alstra ännu mer glädje och stolthet även utanför körens gemenskap.

I nio månader kämpade han och kören som han hade samlat ihop, väldigt många hade aldrig sjungit alls och än mindre i kör,  och de hade en jättestor festival på en stor äng i anslutning till samhället, som avslutning. Och det var tusentals människor som kom och alla var stolta över vad deras lilla stad hade kunnat prestera. Alla var lyckliga, men framförallt var körmedlemmarna lyckliga. De hade fått ett nytt liv, socialt och musikaliskt, och dessutom hade de fått ett självförtroende som aldrig förr.

Precis som i skolsystemet “El Sistema” i Venezuela satsade Gareth på de minst bemedlade, de minst ansedda i samhället och precis som där kommer så mycket tillbaka till samhället. Men visst behövs ett gäng eldsjälar med starka visioner och mycket kunskap i ämnet för det att det ska gå vägen hela vägen.

Nog kan man satsa på eliten, som man nu har valt att göra på Operabalettens elevskola i Stockholm, men har man inte basen i samhället faller även eliten samman  och rasar som ett korthus.

Liksom i musiken. Har man inte den stadiga och rytmiska basen i botten kan alla ylande gitarrer flyga och fara bäst de vill, för de behöver grunden, liksom basen behöver de flyhänta världsomseglarna, upptäckarna, de orädda. Så funkar det i musiken och så funkar det med människor, men så är ju musiken också mänsklig.

Det där påståendet jag har hört någonstans att “ett samhälle är aldrig starkare än sin svagaste länk”, tror jag fullt och fast på. Känner några människogrupper att man aldrig satsar på dem, att alla pengar går till något annat och framförallt till dem som redan har, kan det leda till såväl depressioner som aggressioner hos dessa personer som i sin förlängning slår tillbaka på samhället.

Det som kan ge ett samhälle en varaktig stolthet är ju där man tar medborgarna på allvar, där människor får komma samman, inte i form av idrottshejande klack på bygdens fotbollslag, t.ex, för vad händer när det går dåligt för laget…sponsorer drar sig undan, affärer och företag läggs och traktens unga flyttar därifrån.

Det enda som kan förena i långa loppet är en kör…..;-) Nä, jag bara skämtar…en orkester går bra också….eller kanske ett teatersällskap ?

Bara att det kan förena en stor samling människor känslomässigt och socialt och kunskapsmässigt.

Det är kriteriet. Det kan musik och det kan teater, men det är viktigt att en stor samling människor kan förenas i samma stora upplevelse för då sprider den sig som ringar på vattnet, och även människor och åhörare runt omkring blir rörda och berörda. Gareth hade också en bestämd önskan om att hans körmedlemmar skulle komma från alla samhällsklasser. Han blandade också barnkörer och äldrekörer med en manskör som hade bildats genom ett hopplocka av killar från traktens pubar. Och till slut gick alla ihop till en enda jättekör. Så bygger man en bro, ett hus, ett samhälle, från högt till lågt, från grunden till toppen. Jag är så glad att jag under den här våren har sett två bevis på att det går och att det funkar.

Dagens klo: Rör du dig inte i samhället får du inga beröringspunkter.

Och man kanske kan tillägga:

Sjunger du inga lovsånger får du aldrig lov….😉

I hjärtat av Stockholm utspelade sig en kärleksceremoni av sällan skådat slag. Från höger till vänster var nästan alla där…nej, vänsterpartiet var visst inte representerat. Folkfest och yra, vackra människor och fin musik och inte några hårda ord om royalism kunde ens anas, trots mycket gruffande i förväg. T.o.m. en gammal republikan som jag, eller vad jag nu kan kalla mig, lät mig röras av kärleken mellan de unga tu. Viktoria var faktiskt en mycket vacker och självlysande prinsessa denna dag, så som jag aldrig tidigare har sett henne. Det måste väl vara den välsignade kärleken. Och jag har i flera veckor tänkt att all kärlek är möjlig, även den kungliga, så varför har man i år inte flyttat Pride-paraden från augusti till 19:e juni, för att ytterligare hedra och förgylla den stora dagen. Som en pendang till den kungliga kärleken som också så många gånger har tyckts omöjlig (tänk bara på Prins Bertil och Lilian) men som nu segrande fick sin revansch i det soliga Stockholm.

Idag, några dagar efter den stora uppståndelsen, läser jag flera roliga förslag på facebook, bla att man skulle privatisera kungahuset och låta intresserade köpa aktier i det, ungefär som man gjorde med Telia. Fast det tråkiga är ju att om det skulle gå lika dåligt för AB Kungahuset Sverige som för Telia-aktien, skulle det också ge en trist bild av själva Sverige.

Om man lät göra om Viktoria till en Internationell Ambassadör för Sverige och lät henne och Daniel jobba som vanliga dödliga, kungen  och Silvia skulle få ett avgångsvederlag för resten av livet, men resten av Kungahuset fick gå ut och söka vanliga jobb, skulle det vara en ganska bra kompromiss tycker en annan person på facebook. Viktoria är ju ändå upplärd på allt representerande. Det skulle vara synd att slösa bort en sådan utbildning. Så småningom får man sen välja ny ambassadör, men hur det skulle se ut råder delade meningar. Däremot kan inte ämbetet ärvas, men vill man kalla kronprinsessans barn för prinsar och prinsessor så får man göra det internt inom familjen…..alltså, detta är bara lite axplock från funderingar på facebook.

Ja, roligt är att detta bröllop väcker debatt, inte bara kunglig yra, och att människor samlas på gator och torg för kärlekens skull. Annars händer väl det bara när något landslag vunnit någon medalj i OS eller VM. När ett land är bra på några andra länders bekostnad.

Men för mig var helgens högtidsstund fredagskonserten i konserthuset. Verkligen fint med många olika inslag och rörande att se den lysande lyckliga Viktoria bejaka alla artister genom sitt engagerade lyssnande. Hon slog alla de folkvalda politikerna med hästlängder i sitt sätt att ta del av musiken och glädjen. Hon var ett sant “lyssnarproffs” och jag satt då och gladde mig åt att det var hon som var tronarvingé och inte en torrboll som Jan Björklund, t.ex, som inte kan skilja en helnot från en bandyklubba. Inte heller hade jag föredragit Maud Olofsson, som mest såg ut att tänka på västerbottenost eller förlorade ägg. Den enda som faktiskt såg riktigt vaken ut av politikerna under konserten var kulturministern, och nästan lika glad som Viktoria var hon. En eloge till henne alltså, i just detta fall, även om jag inte hyllar hennes politik i övrigt. Mona Sahlin såg lite drömmande ut, som om hon längtade efter the Boss, och hennes rödgröna följe verkade välvilliga men utmärkte sig inte åt vare sig det ena eller andra hållet. Det stärker min teori om att politiker har ett så engagerande jobb att de inte fullt ut kan eller orkar engagera sig i något som skulle kunna slå ut deras samhällsengagemang. Jag förstår dem, samtidigt som jag av hela mitt hjärta kommer att stödja den politiker eller det parti som tar kulturen i samhället på fullaste allvar. Att den inte bara ska vara en färgklick på toppen, utan att den ska bygga upp samhället från grunden. Som i Gustavo Dudamels Venezuela där musiken lägger grunden för ett långvarigt lärande i skolan enligt El Sistema, som jag tidigare berättat om.

Att tänka på ordets egentliga betydelse….kultur = odling

Det var nog inte så politikerna hade resonerat när de i fredags hade röstat för vidare utbyggnad av kärnkraften, mot och inte för ett förnyelsebart samhälle, mot ett folkvalt beslut. Sedan satte de sig i Konserthuset för  att visa sin stora godhet genom att bjuda brudparet, och gudskelov också svenska folket, på en skön konsert.

Det var en fin gest men också en undanröjande, döljande gest. Är det också så man tänker smeta bort allt illavarslande tal om avfallshanteringen? Man tänker kanske klä bergen som har inkapslat avfallet med guld och gröna skogar ?