Kategoriarkiv: Tid

Idag läste jag om en av mina favoriter i en intervju i DN. Det handlade om Suzanne Osten, som numera är i 75- årsåldern men är ”still going strong”. Det är såna människor jag blir inspirerad av, och kan känna att ”66 är ju ingen ålder på en häst…”

….eftersom jag själv är just 66. 😉

I den här intervjun berättar Suzanne Osten emellertid om hur hon pajade sitt knä, en gång när hon skulle springa efter en buss, och sen har hon fått gå med käpp. Hon beskrev hur åldern gör sig påmind genom kroppen och hur trist det är när huvudet är fullt av idéer som man inte kan förverkliga på grund av ett trasigt knä – eller annan kroppsdel – inte kan förverkliga. Hon var mitt i ett regissörsuppdrag och insåg att hon inte kunde visa med kroppen och med rörelse för sina skådespelare hur hon ville ha det.

Att jag läser detta just idag är en händelse som ser ut som en tanke…

Jag har sen länge planerat att videofilma mig själv när jag dansar mina egna ”sifferdanser” till mitt pedagogiska projekt, och hade bokat vår samlingslokal i huset för detta ändamål. Det kändes äntligen som jag tog tag i det här projektet på riktigt. Men så hände det för en vecka sen, som inte fick hända. Jag började få känningar av mitt ”artrosknä” igen. Dock var det inte så illa. Jag provade att dansa alla danser och det gick bra. Jag ville inte ställa in det hela utan var helt säker på att de skulle bli bättre.

Men så i fredags började det värka alltmer, och inte bara i knät utan det smärtade också ner mot foten och upp mot låret. Jag fick lite gamla ischias-känningar också, fast inte i full skala, men mitt fokus var hela tiden att genomföra det jag hade tänkt mig.

”Det har gått över förr”… Tanken malde som ett mantra i min skalle, trots att jag på lördagen hade så ont i knät och och smärtan strålade ner i smalbenet så att jag knappt kunde gå varken nerför eller uppför en trappa, utan att pipa av smärta.

”Räddningen” kom när vi kom hem från vår ”lördagsdemonstration för klimatet” och jag såg en lapp i porten om att de skulle slipa betonggolv i samma trappuppgång som samlingslokalen, hela måndagen och tisdagen – de dagar jag hade bokat lokalen! Det fick alltså avgöra saken, och jag kunde boka om och skjuta upp filmandet en vecka. Att jag hade så ont att jag knappt kunde stappla mig hem från bussen, på något hundratal meter, hade alltså inte förmått mig att omboka lokalen.

Det sägs att viljan kan försätta berg, och viljan var det tydligen inget fel på, men ibland kan ju viljan vara mer än korkad. Hur kan min hjärna förbise alla signaler som kroppen skickar till den? Det vittnar om en slags tondövhet, eller snarare kroppsdövhet…. Att inte lyssna på sin kropp, kan ju vara förödande. Hur många har inte gått till jobbet med feber i kroppen? Hur många har dragit ut på att gå till doktorn i tid?

Allt fint tal om att ”kropp och själ är ett”, verkar väga lätt när det kommer till kritan. Kroppens erfarenhet tycks ganska ointressant. Till och med för mig, som verkligen har jobbat med rörelse, dans och musik, och har sett hur bra det är för all inlärning om använder sig av rörelseinriktad pedagogik. ”Learning by doing”.

Nu när jag har insett detta börjar jag så sakta våndas. Vad vill min kropp säga mig egentligen? Vill den säga:

”Lägg ner det där gamla projektet. Jag tyar inte mer”?

”Du är för gammal för sånt här. Dröm och glöm, att jag tänker skutta runt och fördärva mina leder och ben”?

”Vem tror du att du är egentligen? En evig 30-åring? Tagga ner!”

….Tja? Vad nu än kroppen vill säga har jag tänkt att jag ska förhålla mig mer ödmjuk. Jag ska sluta kräva av den att den ställer upp på mina förväntningar. Jag kommer att be på mina bara knän (?!) att den ställer upp bara just för den här gången. Kanske jag kan blidka den med lite massage och varma bad. Vi kanske kan förhandla om saken, bara jag lär mig att lyssna på den när den säger stopp, i fortsättningen.

En nåd att stilla bedja om….

Det gäller förmodligen i stort som i smått. Om bara vi människor kunde inse att vi inte kan göra om verkligheten så att den passar våra förväntningar och förhoppningar. Om vi kunde lära oss lyssna och lära av tydliga tecken och budskap, skulle vi inte gå över lik för att nå våra mål.

Tyvärr verkar många människor inte lära sig förrän det kanske redan är försent. Och jag måste lära mig att ett helt knä kan vara viktigare än ett fullbordat projekt, även om det svider i själen, om än inte i knät…. Det svider just för att fullbordandet är så nära nu, men nära skjuter ingen hare… 😉

Och än är inte sista kortet lagt och inget hopp är ute innan man har hoppat av!

Fortsättning följer i nästa nummer…

Ha en skön söndagskväll!

😊 💕 🙏

Två viktiga inslag i min vardag nuförtiden. Två dagar i veckan ägnar jag mig åt kultur och två dagar är jag ”klimataktivist”. Resten av tiden är jag väl som vilken vanlig människa som helst…? Fast kanske ändå inte?
En människa = Ett livEn ganska enkel ekvation, kan tyckas. För mig är jag summan av alla ingredienser i mitt liv, varken mer eller mindre. Mina tankar och åsikter grundas ju i vilken miljö och vilket klimat jag har vuxit upp och vilka människor jag mött. Och alla erfarenheter samlas i detta format som är jag – ”En lagom tjock dam i sina bästa år”…. 😉 I dagens debattklimat är det inte lika enkelt, tycks det mig. Inom vissa kretsar är man inte riktigt lika ”människovärdig” om man inte har jobbat och slitit och bidragit till BNP. I ”Arbetslinjens Sverige” bör du helst jobba tills du stupar, för att räknas som en ”riktig” människa. En del människor, som har startat företag och har satt andra människor i arbete är dessutom ännu lite bättre, och bör premieras. Visst är det bra med dugligt folk! Men jag vänder mig mot att värdera en människa efter enbart arbetsvilja.
De bidrar förvisso till produktionen och är allmänt samhällsnyttiga. Men en människa är ju så mycket mer. Ett helt liv och inte bara arbetsliv. Till vilken nytta föds man om bara ens bedrifter vid ett löpande band av tämligen oinspirerande sysslor utförs?Mitt riktiga liv upplever jag egentligen först när jag är fri från arbete. Mina mest klartänkta tankar, likaså. Däremot har mitt i och för sig stimulerande arbete inspirerat mig till nya tankar och influenser, men om jag aldrig hade gjort annat än att arbeta hela tiden hade det inte funnits utrymme för något att leva för. Bara leva av. Pengar är en förutsättning för att du ska kunna försörja dig men pengar kan väl aldrig vara meningen med livet? För mig är det meningsfullt att leva och arbeta för ett bättre liv för alla, men också för mitt eget välbefinnande. Det ena tycks påverka det andra. I ett tillåtande klimat beskyller vi inte varann för att vara lata och odugliga parasiter. Vi klistrar inte etiketter på varann och talar om för varann hur vi ”egentligen” är. I det kulturella klimat jag är uppvuxen i var det inte OK att vara elak mot andra och förhäva sig själv. 
Medmänsklighet var A och O. Men det är ju inte alltid enkelt att leva som man lär. Och människor som känner att de har en lite ”högre moral” än andra utsätts för nitisk granskning och kritik för att de inte alltid kan leva som de lär. Naturligtvis ska man granskas, men frågan är varför bara människor med högt uppsatta moraliska mål ska granskas. Om man bara är en allmänt vanlig, slarvig och omoralisk person får man alltså göra och säga lite som man vill…?Nu har jag kommit till det där kapitlet när jag ska avsluta dagens blogginlägg, och jag inser att jag återigen har kommit långt ifrån det ämne jag hade tänkt skriva om, nämligen tv-serien om familjen Billgren…. 😁…. Så kan det gå!Men det kan bero på dagens rubrik som ledde mig in på andra vägar. Begreppen ”kultur” och ”klimat” är ju vida och djupa och kan innebära i princip vad som helst.
Hur ska jag nu knyta ihop säcken?Kanske med synen på människan som en kulturell människa kontra en arbetande? För många människor kan det nog kännas präktigt provokativt med  konstnärer som gör stora pengar på konst. Att tillhöra en ”kulturelit”. Vem gör det? Och en hel familj, till råga på eländet, som tjänar pengar på… Vadå? Vara skapande, kreativa människor? Jag vet inte vad som är mest provokativt, faktiskt, men jag hör klagomål på denna tv-serie lite varstans ifrån, och inte bara från folk på högerkanten utan också kulturella människor från ”PK-sfären” som säger att de mycket hellre ser programserien om familjen Wahlgren. Det förvånar mig. Jag har absolut inget emot Wahlgrens, men jag har verkligen ingen längtan efter att delta i deras vardag. Billgrens, däremot, både roar och lockar,  trots att det ibland kan kännas fånigt och väldigt mycket ”överklassens diskreta charm” med sommarställen på Gotland och fina våningar i Stockholms innerstad. Lite ”skämmigt” känns det att följa de där roliga och knasiga men ändå intressanta konstnärerna. Jag undrar varför. Men så minns jag min barndom och ungdom med min lite udda ”Familjen Kruskakli”. Pappa som var vegetarian redan på 30-talet och vår familj som nästan aldrig lyssnade på melodiradion utan bara på P2 och aldrig åt vi stekt fläsk eller pannkakor, och inte levde vi heller som andra. Pappa hade sin tandläkarpraktik i våningen och mamma var hans tandsköterska. Mamma var lite udda i sällskapslivet på Östermalm, när hon pläderade för  lika lön för alla. Och udda kände även jag mig som hatade att klä upp mig, helt ointresserad av kläder och mode, trots att mamma ville att jag skulle vara ”modern”  för att inte bli retad i skolan. Det blev jag aldrig, men jag kände mig aldrig hemma i min ”fina” stadsdel. Det lustiga var ju när jag på 70-talet gick på Lärarhögskolan och många av mina studiekamrater hörde hemma i de mest vänsterradikala kretsarna. Där var det fint att ha en pappa som var tunnelbaneförare, och en mamma som var sjuksköterska. Jag höll dessutom med om det. Och återigen var jag en lite udda fågel. Inte för att jag hemlighöll min bakgrund, men jag skröt inte direkt om den…. 😉 När jag nu hör Elsa, som är dottern i den udda konstnärsfamiljen, berätta om hur hon upplever sin familj som udda, trillar en polett ner. Hennes mamma hade väl aldrig de där kläderna som andra mammor hade och hennes fritid bestod inte heller av vanliga familjenöjen. Jag inser att det där udda-skapet kan förena mig med berättelsen om Billgrens. Och det är också det som som provocerar människor att de kanske inte känner igen sig. Eller så känner man igen sig för mycket i en livsstil som man av princip tar avstånd ifrån. Eller så har man både innerstadsvåning och sommarställe på Gotland, men tycker att det är osmakligt att skylta med det. Jag sitter i Tv-soffan och gottar mig och skäms lite om vartannat för att jag trivs med detta Tv-program och känner mig för en gångs skull inte ett dugg PK. Rätt udda för att vara i min kulturella och politiska sfär… 😉 I morgon är det stor klimatstrejk i Stockholm. Om du inte vill att jag ska känna mig udda då, så kom! 😊 💕 🌍

Vad jag skriver om är inte alltid vad jag har planerat från början. Det är väl tjusningen med att blogga, att du bestämmer själv?
Ja, jag tror faktiskt det är det roligaste. För mig…



När jag ibland läser mina gamla inlägg finner jag många  upprepningar – tematiskt – och ibland även ordagrant. Men det gör inte så mycket om det visar sig att jag får nya insikter genom gamla sanningar. Och ni som läser, har sällan läst allt jag har skrivit från början till slut. Några började 2005 och slutade ungefär 2010 när andra tog vid. En slags kanon i ”millroll-läsning”. Jag kan förstås bli lite förskräckt över min egen utveckling, men som sagt… gamla sanningar genomgår nya erfarenheter och jag drar ibland andra slutsatser än jag gjorde för 10-15 år sedan. Eller kanske sen förra året. Men en tankspridd människa som, jag borde ibland styra upp sina tankar och idéer, och därför borde jag nog planera mer vad jag ska skriva om och inte bara slafsa omkring i gamla skor. Visserligen hamnar jag ju förr eller senare i klimatkamp, musik eller något annat angeläget, men kanske skulle jag ändra mig helt? Skapa lite spänning åt mig själv, åtminstone, och inte bara skriva vad som för tillfället är på tapeten?



Jag tänker att jag skulle skriva något helt annat – någon sammanhållande berättelse, av något slag, men jag har tänkt att vänta med det tills jag är helt klar med mitt pedagogiska mattedans-projekt, så att inget skymmer sikten. Fast det gör mig mest handlingsförlamad, för med facit i hand…hur lång tid tar det där projektet egentligen? Det har redan tagit 12, 13 år….

Så nu ska jag ändra strategi och tänka ”Allt genast!” Inget antingen eller, och inget först och sen. Inget ”Ett steg i taget”. Jag får lust att bli lite wild and crazy helt enkelt….
Som pensionär inser man ju nämligen att ju mer man gör, desto mer hinner man. Och tvärtom! Och jag har nog inte tid med att vänta ut mig själv. Det är ganska tjatigt… 😉…. Men också ganska skönt att ta dagen som den kommer. Och att vara lite saktmodig och förtänksam.

Ja, ni hör. Ambivalensens moder, är jag.

Vad var det nu jag hade tänkt skriva från början? Ja, inte var det detta…
😁

Jag hade nog tänkt dryfta lite om realityserier på TV, med familjen Billgren, kontra familjen Wahlgren, som har varit på tapeten nu ett tag.



Men…. Det kräver en annan ingång, som jag inte ska trötta ut någon med nu. Själv ska jag laga lite mat. Man kan ju inte göra allt….
Eller hur var det nu med ”Allt genast”?
Tja. Inte nu i alla fall.


Det får bli ”Allt en annan dag”!
Kanske redan imorgon?

Ta hand om er själva, varann, och den enda planet vi har, så länge så blir det nog nya tapeter snart!

😊 💕 🌍

Detta år kommer att bli ett litet jubileumsår för bloggen ”Tid”.

Sjuttonde juli 2005 började jag skriva…mest för skojs skull. Men jag hade ju då ett annat uppsåt med min blogg, att jag skulle ha den som gemensam ”samlingspunkt” för mig och mina syskon, men därav blev intet. Däremot blev det startpunkt för mitt eget bloggskrivande. När jag berättade för människor om mitt bloggande, undrade de flesta om jag hade något tema… Om det var fotoblogg eller musikblogg, eller…?

Nej, min idé genom livet har väl varit att inte begränsa mig och att inte exkludera någon eller något som har verkat roligt eller intressant. Och så har det även funkat med bloggen.

Men det där med att ”bara” skriva för nöjes skull, står nog inte så högt i kurs. Man ska ha ett syfte eller mål och mening med allt, inklusive skrivande. Helst ska man väl tjäna pengar på sin verksamhet och ha tusentals följare också, men precis som i mitt vanliga liv, har jag väl aldrig haft någon framgångssaga vad gäller just att tjäna pengar. Men jag hävdar nog att jag just därför har levt ett ganska skojigt liv. Jag har ju alltid haft en inkomst så att jag klarar mig, utan större bekymmer, men heller inget liv i sus och dus. Och de nöjen jag har – att skriva och musicera har kostat ganska lite, men gett desto mera.

När jag här om dagen råkade försjunka i mina gamla blogginlägg – vilket ibland händer när jag kollar statistiken för bloggen – såg jag till min förvåning att jag nog det sista året inte har skrivit ett enda inlägg utan att på nåt sätt nämna klimatet, Greta Thunberg, eller att jag i någon bisats har tangerat ”ämnet för dagen”, nämligen den globala uppvärmning vi står inför. Även om jag har börjat i en annan tråd, har jag ändå hamnat där.

Jag vet ju inte, men jag kan inbilla mig att människor i min omgivning, på nätet, och i bekantskapskretsen kan tycka att de har hört nog om det där klimatet nu. Inte för att jag tjatar om det varje dag, men varje vecka lägger jag upp en rapport från veckans strejk på Mynttorget, och numera även på lördagar på Medborgarplatsen, på Instagram och Facebook. Som en liten påminnelse…

Det är möjligt att någon tröttnar, men jag tänker att man får hellre tröttna på mig än att man slutar tänka på den stora klimatkrisen, som kan bli verklighet inom en snar framtid, och redan är det på andra platser på jorden.

Precis som med allt annat jag har hållit på med genom åren är inte heller miljön och klimatet något man tjänar storkovan på. Det finns visserligen folk som påstår att det finns mycket pengar att hämta bakom Gretas rörelse #Fridaysforfuture men ingen har kunnat verifiera denna uppgift på något sätt.

För att återkomma till mitt skrivande, verkar det som om jag mer eller mindre omedvetet har skapat mig ett tema, där alla blogginlägg slutar på ungefär samma sätt och mynnar ut i ett ”ta hand om vår jord, och varandra, och lev väl”, typ…. 😉

Det är ju också lite roligt att se hur allt i livet egentligen handlar om just det, vare sig det handlar om kultur, djur, natur, resor, vänskap, kärlek eller humor.

I ett av mina första blogginlägg skrev jag om kärnkraften. Den frågan var inte särskilt aktuell just då, men nu har den flutit upp till ytan igen. Några partier på högerkanten vill alltså återuppta ett gammalt känt sätt att utplåna livet på jorden, när det nu inte är på modet att göra det med fossila bränslen längre…. På något sätt känns det som om de inte vill oss, varandra, eller de efterkommande generationerna väl, på denna planet. Naturligtvis vill de inget ont, egentligen. Men vad vill de? Jag känner inte att de värnar om livet på jorden. Men för all del… Jag kan ha fel…. 😉

Jag säger som Tage Danielson:

”Utan tvivel är jag inte riktigt klok”.

Vad jag ville komma fram till med denna text var att jag trots allt har varit ganska envis, tidvis, med ett tema som alltmer har överskuggat allt annat. Och jag inser att det finns inte tid för mycket annat i framtiden heller…

Att min blogg heter Tid satte väl trenden direkt, utan att jag egentligen begrep det själv. En så kallad oanande envishet… För…med risk för att tjata ut er ännu mer…

… Vi har inte all tid i världen att rätta till våra misstag, så vi måste ta oss tid att göra det nu!

😊 💕 🌍

”…. Ja, ja…tjôta….”

Ännu finns det tid att leva på vår planet. I vår del av världen. Om vi är friska. Om vi har mat för dagen och någonstans att bo.

Om vi har något att leva för. Om det finns någon mening med det liv vi lever här och nu, tror jag att vi också vill förmedla det till andra, och i  lyckliga fall även förbättra andras levnadsvillkor. Nu, och i framtiden. Vilka vill inte det…? Räck upp en hand! Kanske är det bara alla så kallade ”godhetsknarkare” som vill?

Jag lever ändå på hoppet om att människor inte är onda av naturen, och att de flesta med hygglig uppväxt och kärleksfull omgivning har förmåga att ta till sig begrepp som solidaritet, vänlighet, snällhet, givmildhet, utan att gå i taket av hat och ilskna reaktioner.

Jag läste någonstans att någon kallade motsatsen till ”godhetsknarkare” för ”hatpundare”. Inte heller ett särskilt trevligt eller försonande begrepp, men naturligtvis träffande. Men det slog mig att vi som anser oss vara goda, borde ju inte vara så elaka att vi kallar vår motsats för något så elakt som hatpundare.

Frågan är alltså hur man besvarar elakhet?

När jag fortfarande var ”ung” och arbetade i skolan, brukade jag ju säga till barn som hamnade i bråk – och därpå skyllde på varann med… ”det var han som började” – att ”den som slutar först är bäst”!

 

Oftast var inte konflikten värre än att båda genast bedyrade att ”jag har redan slutat”. Om det är en djupare konflikt i botten hjälper det kanske inte med min ”standard-hjälp- till- självhälps-fras”, men väldigt många gånger tyckte barnen att det var allra enklast att vara den som slutar bråka först, och dessutom bli ”bäst” i frökens ögon. Om någon av dem inte slutade skylla på den andra gick det ändå ganska fort att förklara för denne att det blir bara värre och värre om man fortsätter bråk. Det som börjar med en knuff kan sluta med krig. Om man slutar med första knuffen och säger ”förlåt, det var inte meningen”, brukar det vara lättare att förlåta än om alla inblandade står med blåtiror, knutna nävar och arga svordomar i högsta hugg. Vem vill säga förlåt  det läget? Eller förlåta?

Barn är kloka och har inte hunnit lagra minnen av så många oförrätter än, så ju tidigare man bromsar bråk, mobbing och elakheter, desto bättre. Annars ser vi ju tydligt hur våldet eskalerar ute i världen, och hur folk tidigt bildar sig förutfattade meningar och har fördomar om andra, och så trappas elakheterna upp.

Tänk om det hade stått en sträng men rättvis fröken vid deras sida och sagt:

”Den som slutar först, är bäst!”

Hur hade världen sett ut då?

Så passa på att göra det bästa av ditt liv!

Och för framtidens barn – Ge dem tid att leva på bästa sätt också…. och ge dem möjlighet att göra fel och att rätta till sina misstag, såsom ock vi har haft den chansen, och fortfarande har, även om chansen och tiden krymper.

Den som slutar först är bäst….

Det ska bli skönt med ett nytt årtionde. Äntligen kan man få räkna ”framlänges” igen…

2019 har ju känts som en enda lång nedräkning… 😉 … Och inte vill man gå ner för räkning, heller.

För mig har året som gått präglats av klimatkamp och demonstrationer, och, i samband med det, möten med nya människor och diskussioner om framtiden och hur vi ska lösa problemet med den globala uppvärmningen. Det mesta har skett på Mynttorget där en ganska stabil grupp av människor har träffats varje fredag några timmar för att backa Greta Thunberg och de andra skolstrejkarna. Vi har också varit funktionärer på de stora globala strejkerna, och har därmed kunnat hjälpa till mer praktiskt. Det har känts viktigt och samtidigt livgivande för mig personligen. Dessa fredagar har gett energi åt de andra aktiviteterna under veckan, och har också bidragit till den struktur till vardagslivet som pensionär, man annars kan sakna. Även om vi också har haft andra fasta rutiner som kör och orkesterspel, promenader och andra småsysslor, så har klimat-engagemanget styrt tankarna även de andra dagarna. För parallellt med fredagsdemonstrationerna IRL, har jag ju också med förtjusning och förundran, följt Greta på hennes resa västerut med segelbåtar över Atlanten och stora demonstrationer i USA och Kanada, samtidigt som jag har förfasat mig över alla ilskna och hatiska kommentarer i sociala media.

Jag har idkat lite #jagärhär – verksamhet, pga det ( dvs försökt bemöta de allra värsta anfallen och visat min ”goda” närvaro, såsom medlemmar i Facebook-gruppen #jagärhär ska göra) men det är inte alltid så lätt på engelska att uttrycka sig rätt om klimatet på ”forskarspråk”.

Det mest glädjande är ändå hur Greta har blivit så väl mottagen av så många amerikaner, över lag, och jag tänker att de är inte så styrda av Jante-lagen som många svenskar är. För amerikaner är det inte lika ”fult” att vara rik, smart, känd och framgångsrik, som här i Sverige kanske? Det är något sunt i att inte tänka ”vem tror du att du är” för varje ny människa man träffar, som verkar vara bara en aning mer lyckad än man själv är. Trots att jag får många gillande på mina ”snälla” eller tillrättaläggande kommentarer, tar det ändå mer energi än det ger, att sticka ner huvudet i den ”gyttjepöl” som en del kommentarsfält på Twitter och Facebook utgör. Men nu ska jag inför nästa år anamma Gretas egen strategi att helt enkelt skratta åt dumheter, idiotier och rena lögner. För vem blir egentligen gladare av att jag går ner mig i träsket var och varannan dag?

Humor är faktiskt räddningen i alla väder. Hittar du en vän som skrattar med dig, åt samma saker, och inte åt dig – släpp inte taget! Den vännen är guld värd… 💕

Människor som inte har humor, däremot, tenderar att ständigt missförstå allt du skriver och säger och tolkar allt till det sämsta, samtidigt som de inte har den minsta självinsikt, utan på ett mycket lättkränkt och gnälligt sätt tjatar om sina egna tillkortakommanden. De humorbefriade behöver du inte värna om för då misshandlar du samtidigt ditt eget sinnestillstånd. Så släpp taget om dem så fort du hinner, och du kan bli en lyckligare person redan nästa decennium. Dessutom blir du full av den energi, som dessa gnällspikar och surkart nyss så skickligt har bestulit dig på….

Nå, vad tänkte jag använda all överbliven nyvunnen energi till?

Ja, ni vet nog svaret, om ni tänker efter…

Fullbordandet av mitt projekt – ”sifferdansa” – vars process ni har fått den äran att följa under alla år sen 2007.

Ja, ja, jag är på god väg…

Jag ska bara… 😉

Jag ska också öva mer altfiol och piano, och ge mig mer tid till att läsa. Njuta av kultur och av natur och allt som gör livet lätt att leva. Det roligaste är ju egentligen gratis om man är såpass lättroad som jag. 😁

”Ett gott skratt förlänger käften”, som det stod i teknologernas studentikosa skämttidning ”Blandaren” en gång, och jag skrattar och håller med. Roligare än så behöver jag inte ha. Och tänk så billigt det blir med alla ”recyklade” skämt! Inte lämnar det efter sig något vidare fossilt fotavtryck heller…

Jag ska också bära med mig in i nästa decennium, ett beröm jag fick när jag visade mina mattedanser och presenterade mitt projekt på rytmikfesten tidigare i höstas:

”Det var roligt, det var tokigt, och det var BRA!”

Detta var ett litet smakprov av det jag vill minnas från förra året. Roligare behöver man inte ha…. 😉

Prova du också!

Gott Nytt År!

😊 🍾🍦🍸🍹🎶🎻🎹🎭🐦🎉🌟🎆

I dagens ”klimat” förvrids såväl språk som kunskap och fakta.

När någon bevisar ett påstående med fakta grundade på evidensbaserad forskning, vrids dessa fakta om ett varv till av någon som inte litar på vetenskap … i alla fall inte den vetenskap som bevisar något som denne någon inte tror på….

”Tror du verkligen på de där forskarna? De är köpta. De är inte alls så många som man påstår. De är inte klimatforskare…Varför lyssnar du inte på all forskning?”

Jag brukar i många kommentarsfält svara ungefär så här:

Nej, ”tror” gör man i kyrkan. Vetenskap är ingen religion. Vetenskap grundar sig på evidensbaserad forskning. Så länge vissa politiker – och alltför många – behandlar vetenskap som om den vore religion, och tvärtom, kommer inga positiva förändringar ske, eftersom vi har religionsfrihet i vårt land.

Det lustiga är ju däremot att när det gäller religion är man bland samma ”vissa” politiker inte lika fritänkade om vars och ens rätt till en egen tro. Plötsligt har man rätt att tycka att en viss tro är mer rätt än en annan. På vilka grunder? På vetenskapliga grunder? Nej, för när det gäller religion tycks alla åsikter vara fria och utan någon som helst källforskning kan man påstå vad som helst om vilken religion som helst utan hänsyn till de ”troende” eller kunskap i religionshistoria.

Snart – om några av dessa politiker får makt i Sverige – lär även kunskap rubriceras som religion. Och därmed kan även kunskap inom vissa områden förbjudas. Kanske kan man kalla den ”samhällsfarlig” om denna kunskap påvisar genom forskning att höjd BNP och ständig tillväxt är skadlig för klimatet. Kanske kan alla dessa kunskapsföraktande politiker behandla alla oss som tror på denna kunskap som ”samhällsfarliga”?

De prövar och provar redan i olika delar av landet, att vrida om språket så att det passar dem.

Men kan vi verkligen bara låta dem vrida om hela grunden för vår existens?

Finns det fortfarande ett litet hopp om mänskligheten, om livet, och om vår planet?

Ja, det finns en chans, men vi måste ta den, och vi måste gör det nu!

Ta chansen att vårda vårt språk, vårt förstånd, våra kunskaper och vår planet! Varför inte redan idag?

😉 💕 🌍

Det har varit en ganska ”stressig” höst för mig, om jag jämför med förra året…

Glöm inte att jag är pensionär… 😉

För en pensionär blir det stressigt om man har fler än en inbokad aktivitet per dag. Och ibland är en aktivitet en för mycket…

Det är inte bara jag som säger. Jag hör fler pensionärer uttrycka samma sak.

Nu har det varit lite mycket för mig ett tag och trots att jag har valt helt själv att börja sjunga i kör igen, att visa upp mitt dansprojekt för andra rytmikare (förra lördagen), att spela i orkester, samt umgås med nära och kära då och då, men långt ifrån ofta, och njuter av det, drar jag en lättnadens suck när vi har avslutning med orkestern för terminen, när jag pga hosta inte kan vara med på adventskonserten, och att jag genomförde uppvisningen av mina danser gjorde mig förstås stolt och glad, men det kostade på….

Jag begriper inte hur aktiva och drivande personer överlever, när de dessutom har ett jobb, vid sidan av, eller ett som de lever för? En del har dessutom familjer att försörja och eller gamla föräldrar att ta hand om.

Men människor är olika… Och dessutom… Vem har sagt att man verkligen mår bra av att vara ständigt aktiv och på toppen av sin förmåga?

Jag tror att jag mår bra av det, men bara högst tidsbegränsat. En vecka eller så, funkar hyfsat för mig… 😉

Tänk på alla som lever i detta år ut och år in utan möjlighet att andas. Men frågan är varför? Varför måste man hela tiden vara på topp? Då hinner man ju aldrig uppleva skillnaden mellan att ha en halvbra dag eller en helt underbar dag då allt flyter. Men i alltför många jobbannnonser krävs det stresstålighet. Varför? Är det en maskin man vill ha?

Jag är så tacksam över att jag slipper den där jakten på det optimala. För mig räcker det helt och hållet med mina egna förväntningar på mig själv. Och ibland saknar jag den lilla grupp jag en gång tillhörde, som kallade sig AS – Apatiska Sällskapet. Vi hade det gemensamt att vi njöt av att göra ingenting. Vi gjorde gärna ingenting i varandras sällskap, därav namnet…

Roligare än så behövde vi inte ha…. Dock var det där apatiska stämningsläget också tidsbegränsat. Till slut orkade vi helt enkelt inte vara så overksamma, utan gick helt enkelt ut och köpte en pizza, eller gick på bio…. 😁

Det var naturligtvis lite skämtsamt alltihopa, men andemeningen var den att vi trivdes i en väldigt låg-effektiv miljö under den perioden.

Och det är något befriande i att inte vilja ha något mål eller mening med något, och att acceptera att det är så.

Nu vågar man knappt tänka så en gång. De andra äldre rytmikare jag träffade på rytmikfesten, hade väldigt svårt att tänka sig att inte jobba alls. Naturligtvis kan det vara av ekonomiska skäl, men inte alls bara därför. Även om man är långt över 70 vill man ogärna sluta ha någon rytmikgrupp eller ensemble som man ansvarar för. Som tur var kunde jag ju referera till mitt projekt som jag ju har jobbat med i många år, och därför slapp jag undan kravet på att vilja jobba till död-dagar. Och det förstod de ju, eftersom de gillade mina danser och allt det och förstod att det tog tid…

Men så här efteråt, kan jag erkänna att jag älskar att vara ledig. Att tänka på ingenting och göra ingenting, ända tills jag får ett ryck och vill hoppa ur myskläderna och gå ut och göra en insats. Jag vet att det kan verka omoraliskt kanske?

Ok…Men då kompenserar jag det genom att klimatdemonstrera på fredagar, t.ex. Jag hoppar också över shopping på Black Friday, och stannar på marken, äter mest vegetariskt och eftersom jag inte har körkort kan jag inte minska bilkörandet, även om vi i familjen använder bilen en gång i månaden.

Kanske inte kan kallas klimatkompensation, men ”moralkompensation”.

Det är skönt att känna att så lite aktiviteter som möjligt har positiv effekt på klimatet. Jag bidrar i alla fall så lite som möjligt till den globala uppvärmningen. Men naturligtvis räcker inte det, men jag tänker att om alla människor vore en gnutta mer passiva och förnöjsamma med våra liv, alllrahelst i västvärlden, skulle det kunna påverka så mycket mer.

Om vi alla kunde glädjas åt ingenting, skulle världen ha så mycket mer att glädjas åt.

Ibland måste man väl slå till med en flaska bubbel…

För varje etappmål i livet finns det anledning. Om inte jag firar, gör väl ingen det, tänker jag… 😉

Nej, jag fyller inte år. Även om jag älskar födelsedagar så är det ju egentligen ingen bedrift att fylla år, utom att man har hasat sig fram ett antal år med livet i behåll… Och det kan ju vara nog så svårt.

Men igår firade jag med två av mina närmaste kära vänner + katten, att musiken till mina danser äntligen har kommit ut på nätet, och ni kan lyssna på dem här…

Musik på Spotify

Jag har också filat på en hemsida som ni ser HÄR!

Efter tolv års dividerande, dansande, komponerande, skrivande, målande, funderande – nu finns elva minuters musik för allmän lyssning!

Men trodde ni att ni skulle slippa höra mer om det här gamla projektet nu?

Sorry…. Inte riktigt än….. Men…. Som jag brukar säga…. Snart! Och nu lite mer snart än någonsin… 😉

För tolv år sedan presenterade jag min idé här på bloggen – 20071123 – och redan då sa jag att jag snart skulle bli klar. Det är sant….Allt är relativt, men trots att jag då inte hade gjort nånting praktiskt överhuvudtaget, var jag ganska säker på att det skulle bli resultat snart. Jag vet inte att jag någon gång i mitt liv har varit så målinriktad. Konstigt. Jag brukar ge upp om de flesta drömmar eller idéer jag har haft och att jag inte har gjort det i det här fallet är ju ganska intressant… Och värt att fira!

Sen är det resten kvar, men…

”Ett tar ett stag i taget…”

Imorgon är en annan dag.

Skål, så länge! 😁